ÖSTERUNDA KYRKA

Österunda kyrka består av rektangulärt långhus med rakslutet korparti, sakristia i norr och vapenhus i söder. Nordväst om kyrkan står en klockstapel, uppförd 1765 av verkmästaren Strandberg från Sala.

Den vitputsade kyrkan är huvudsakligen byggd av natursten. Yttertaken utgörs av sadeltak, förutom sakristian som täcks av ett pulpettak. Ingång till kyrkorummet sker via vapenhuset samt direkt från västgaveln.

Kyrkan uppfördes troligen under senare delen av 1200-talet eller 1300-talets början. Den bestod då av långhus, kor och sakristia, eventuellt har sakristian tillkommit något senare. Långhus och kor hade ursprungligen höga trätunnvalv, som ersattes av stjärnvalv i slutet av 1400-talet. Vapenhuset tillkom antagligen några decennier tidigare.

De största förändringarna av exteriören sedan senmedeltiden skedde under 1700-talet. På 1750-talet förstorades fönstren. Det nuvarande taket härrör från reparationsarbeten 1781, gavlarna var ursprungligen högre och spetsigare. Vid samma tillfälle togs en ny portal upp i västgaveln.

Vapenhusets blinderingar frilades vid en omfattande restaurering 1961-62 under ledning av arkitekten C. O. Deurell. Restaureringen omfattade bl.a. omgestaltning av västpartiet under läktaren, nytt golv och nya bänkar. Vidare togs kalkmålningarna från 1400-talet fram så långt det var möjligt. Målningarna, som består av två olika lager, rymmer bl.a. en unik svit med bilder ur S:t Henriks legend.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1996

Österunda kyrka är en mycket typisk representant för den medeltida uppländska sockenkyrkan. Det är en rektangulär salkyrka med sakristia i norr och vapenhus i söder. Kyrkogården har i huvudsak bibehållit sin ursprungliga utsträckning sedan medeltiden. Den torde dock ha utvidgats något på 1810-talet när den gamla taktäckta, medeltida bogårdsmuren ersattes av den nuvarande kallmurade gråstensmuren som omger kyrkogården. Längs kyrkogårdsmuren finns en trädkrans av stora, gamla lövträd. Muren har till stor del karaktären av stödmur för den högre liggande marken innanför muren. Kyrkogårdsentrén i norr är försedd med grindstolpar av huggen gråsten krönta av stenklot och samt smidda järngrindar. Kyrkogårdsgångarna är täckta av grus, gravkvarteren är grästäckta. Det finns ett antal stora tujor i anslutning till några äldre gravar. Gravbeståndet är varierat med ett ganska stort inslag av grusgravar med ramar av sten eller låga häckar. Den äldsta och mest anslående graven finns nära nordöstra hörnet av kyrkogården. Det är friherre Adam Germ. Cederhielms till Ribbingebäck grav. Han dog 1804. Graven har formen av en forntida ättehög med en nyklassicistisk gravsten ovanpå ett stenröse.
Klockstapeln är belägen på en höjd väster om kyrkogården. Den byggdes år 1765 av verkmästaren Strandberg från Västerås och har i hög grad bevarat sin ursprungliga prägel. Bottenvåningen har inåtlutande spåntäckta väggar över vilka de vertikala, faluröda brädklädda väggarna reser sig. Ljudluckorna under takfoten är svarttjärade. Entrépartiet i bottenvåningen är försett med ett litet spånklätt sadeltak. Porten och dess omfattning är svarttjärade. Det spånklädda taket kröns av en liten faluröd brädklädd huv med svarta träluckor och spåntäckt tälttak. Klockstapeln har två kyrkklockor. Storklockan är gjuten år 1894 och lillklockan år 1742.

Österunda kyrka består av rektangulärt långhus med rakslutet korparti, sakristia i norr och vapenhus i söder. Nordväst om kyrkan står en klockstapel, uppförd 1765 av verkmästaren Strandberg från Sala.

Den vitputsade kyrkan är huvudsakligen byggd av natursten. Yttertaken utgörs av sadeltak, förutom sakristian som täcks av ett pulpettak. Ingång till kyrkorummet sker via vapenhuset samt direkt från västgaveln.

Kyrkan uppfördes troligen under senare delen av 1200-talet eller 1300-talets början. Den bestod då av långhus, kor och sakristia, eventuellt har sakristian tillkommit något senare. Långhus och kor hade ursprungligen höga trätunnvalv, som ersattes av stjärnvalv i slutet av 1400-talet. Vapenhuset tillkom antagligen några decennier tidigare.

De största förändringarna av exteriören sedan senmedeltiden skedde under 1700-talet. På 1750-talet förstorades fönstren. Det nuvarande taket härrör från reparationsarbeten 1781, gavlarna var ursprungligen högre och spetsigare. Vid samma tillfälle togs en ny portal upp i västgaveln.

Vapenhusets blinderingar frilades vid en omfattande restaurering 1961-62 under ledning av arkitekten C. O. Deurell. Restaureringen omfattade bl.a. omgestaltning av västpartiet under läktaren, nytt golv och nya bänkar. Vidare togs kalkmålningarna från 1400-talet fram så långt det var möjligt. Målningarna, som består av två olika lager, rymmer bl.a. en unik svit med bilder ur S:t Henriks legend.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1996

Österunda kyrka är en mycket typisk representant för den medeltida uppländska sockenkyrkan. Det är en rektangulär salkyrka med sakristia i norr och vapenhus i söder. Kyrkogården har i huvudsak bibehållit sin ursprungliga utsträckning sedan medeltiden. Den torde dock ha utvidgats något på 1810-talet när den gamla taktäckta, medeltida bogårdsmuren ersattes av den nuvarande kallmurade gråstensmuren som omger kyrkogården. Längs kyrkogårdsmuren finns en trädkrans av stora, gamla lövträd. Muren har till stor del karaktären av stödmur för den högre liggande marken innanför muren. Kyrkogårdsentrén i norr är försedd med grindstolpar av huggen gråsten krönta av stenklot och samt smidda järngrindar. Kyrkogårdsgångarna är täckta av grus, gravkvarteren är grästäckta. Det finns ett antal stora tujor i anslutning till några äldre gravar. Gravbeståndet är varierat med ett ganska stort inslag av grusgravar med ramar av sten eller låga häckar. Den äldsta och mest anslående graven finns nära nordöstra hörnet av kyrkogården. Det är friherre Adam Germ. Cederhielms till Ribbingebäck grav. Han dog 1804. Graven har formen av en forntida ättehög med en nyklassicistisk gravsten ovanpå ett stenröse.
Klockstapeln är belägen på en höjd väster om kyrkogården. Den byggdes år 1765 av verkmästaren Strandberg från Västerås och har i hög grad bevarat sin ursprungliga prägel. Bottenvåningen har inåtlutande spåntäckta väggar över vilka de vertikala, faluröda brädklädda väggarna reser sig. Ljudluckorna under takfoten är svarttjärade. Entrépartiet i bottenvåningen är försett med ett litet spånklätt sadeltak. Porten och dess omfattning är svarttjärade. Det spånklädda taket kröns av en liten faluröd brädklädd huv med svarta träluckor och spåntäckt tälttak. Klockstapeln har två kyrkklockor. Storklockan är gjuten år 1894 och lillklockan år 1742.