Leif Johanssons elgitarr med tillbehör

Turkosfärgad elgitarr av märket Hagström från sent 1950-tal (SLM37760-1)samt grön koffert (SLM37760-2) och diverse tillbehör som plektrum, sladdar och noter (SLM37760-3 till 33).

Gitarren har en glänsande turkos kropp och pärlmusslafärgad greppbräda. Mycket ovanligt är att ljudinställningarna (volym- och tonkontroller) på kroppen styrs via sex knappar och tre små hjul istället för endast med små hjul. Den har sex strängar, fyra pickuper, 22 greppband och ett genomskinligt plektrumskydd.
Vid denna nuförtiden mycket sällsynta Hagström elgitarr handlar det sig med stor sannolikhet om modellen "DeLuxe". Den var den första av Hagströms elgitarrer och tillverkades mellan 1958/59 och 1962. I USA såldes modellen under namnet "Goya".

Till elgitarren hör också en grön koffert med sammetsfodral och tre separata fack. Lådans mått: längd 103,5cm, bredd 37,5cm, höjd 10,5cm.
Däri förvarades följande tillbehör: sladdar, plektrum, läderband, en ensidig bruksanvisning, spellistor från konserter, kopplingsschema till förstärkaren, ett tjugotal maskinskrivna sångtexter som vid spelningar delades ut till publiken, diverse noter och anteckningar, 13 nothäften, sex kataloger med "Aktuell Musik" från 1960-62, en liten skiftnyckel.

Gitarren köptes (tillsammans med kofferten och annat tillbehör) av Leif Gunnar Johansson på "Hagström Musik", Södra Larmgatan 4, Göteborg, vid slutet av 1950-talet (antagligen 1959, men givaren minns inte helt säkert). Instrumentet spelades av Leif i dansband-trion "Lasse Werners" fram till 1975 då han lämnade Göteborg för ett arbete i Stockholm.

Leif G. Johansson föddes 1942 i Örgryte, Göteborg. Hans nyfikenhet för musik började vid 10-års åldern när han upptäckte ett intresse för klarinettspelet. Eftersom klarinetten då var för dyr för hans föräldrar köpte de en enkel akustisk gitarr till honom istället. På den övade han i många år tills han vid ca. 17-års åldern unnade sig den Hagström-elgitarren. Det viktigaste var då att gitarren skulle vara snygg och lätt att spela på.
Snart efter köpet bildade han tillsammans med sina kollegor Kenneth Olsson (dragspel) och Hans Werner (trummor) trion "Hasse Werners". Ibland spelade Leif också klavitron eller Hammond-orgel. Bandet specialiserade sig på samtida svenska Schlager från svensktoppen och uppträdde i måttsydda kavajer vars färg matchade gitarrens och trummornas turkos. De spelade mest på privata fester som bröllop eller födelsedagar, men också på föreningar och ibland offentligt. I början tog de ca. 100 kr. per man - de ville inte ta för mycket eftersom de inte heller ville ha för höga krav på sig. Bandet repade som mest en gång i veckan i Leifs föräldrars källare. Det bästa med bandet, tycker Leif, var att komma ut och träffa mycket folk. Bandet löstes upp 1975 då Leif flyttade till Fisksätra/Nacka för att börja på ett nytt jobb.
Efter det spelade han väldigt sällan gitarr - och om han gjorde det då på en akustisk gitarr som stod framme. Elgitarren tog han aldrig mer ut ur kofferten. Men han saknade inte musiken, han hade så mycket annat i sitt liv. Dock lyssnar han regelbundet på musik ur sin egen samling med över 900 LP-skivor. Varje kväll sätter han sig med hörlurarna och njuter av en skiva.
Senast möttes de tre bandmedlemmarna 2003, men man skriver julkort till varandra varje år.