Kristvalla kyrka

Kristvalla socken ligger i en flack och glesbebyggd skogsbygd.
Inga fornlämningar är kända i bygden. Lågteknisk järnhantering har dock förekommit på minst 40 platser, vilket har samband med områdets första bebyggelse under medeltiden.
År 1794 revs den äldre, spånklädda träkyrkan som låg på dagens kyrkplats och gav plats för dagens kyrka. Dagens kyrka invigdes 1795 och är en nyklassicistisk stenkyrka med lanterninförsett torn i väster, långhus och smalare, rakt avslutad sakristia i öster. Läktarbarriärens målningar från tidigt 1600-tal härrör från en föregående träkyrka.

Kyrkan är en långhuskyrka i sten med lanterninkrönt torn i väster och sakristia i öster. Fönstren är stora och rundbågiga och kyrkan har två entréer, en i tornets västra fasad och en mitt på långhusetes södra.
Exteriörens nyklassicistiska karaktär är välbevarad. De största förändringar som gjorts är 1851 års ombyggnad av den öppna spånklädda lanterninen som gav den en sluten och mer nyklassicistisk utformning. Också 1865 års byte av takmaterial från spån till tegel på långhus och sakristia samt ut¬rätningen av sakristians något svängda takfot vid samma tillfälle gav kyrkan en ny prägel. Till de större förändringarna kan även läggas igensättandet av den norra entrén år 1930 och upp¬tagandet av ett fönster i densamma år 1954. I övrigt bevarar kyrkan i allt väsentligt sin ursprungliga utformning. Material och färgskikt har dock under årens lopp på många ställen helt eller delvis bytts ut.
Kyrkans nyklassicistiska stil representeras av planformen med rektangulärt långhus, kvadratiskt torn i väster och rakslutet kor i öster. Även den enkla vitkalkade fasaden med slätputsade dörr- och fönsterom¬fattningar, långhusets stora rundbågiga fönsteröppningar och kraftiga profilerade taklist är uttryck för denna stilriktning. Samma sak gäller för det flacka sadeltaket och tornets lanternin.
Portalerna har en slät omfattning. Den västra kröns av ett lunettfönster och det södra av en halvmån¬formig inskriptionsplatta i röd kalksten. Detta var en vanlig utformning av portaler i slutet av 1700-talet. Motivet kom i de senare nyklassicistiska kyrkorna att bli mer artikulerat och bestod då ofta av två pilastrar som bar upp ett vågrätt framspringande bjälklag krönt med ett lunettfönster, ett av nyklassicismens mest använda portalmotiv. Inskriptionsplattans röda kalksten är ett exempel på hur den öländska kalkstenens färgs¬kiftningar medvetet har använts (redan i senromanska portaler) enligt mönstret att vertikala delar ofta utfördes i grå kalksten medan den röda användes till horisontala partier, inskriftstavlor och baser. I de diskret markerade portalerna utgör portarnas enkla utsmyckning i form av mönsterlagd panel det dekorativa inslaget, även det en uppdelning vanlig för den äldre nyklassicismen. Även fönstrens småspröjsade indelning en tidstypisk utformning för 1700-talet.
Kännetecknande för kyrkan och dess nyklassicistiska stil är den återhållsamma utformningen. De släta omfattningarna kring fönster och portaler är förhållandevis smala och markering av hörnen (vilket annars är vanligt i nyklassicismen) saknas. Taklisten är visserligen slätputsad, profilerad och utskjutande men profileringen och förkroppningen är mer återhållsamt utförd än vad som blev vanligt i kyrkorna under 1800-talet. Till enkelheten hör även tornets och sakristians sparsamhet med muröppningar.