ÖRTOMTA KYRKA

Historiken kompletterad vid inventeringen 2004:
KYRKOBYGGNADEN
Kyrkan har en komplicerad medeltida byggnadshistoria. Den uppfördes av gråsten med en skråkantad sockel av kalksten sannolikt under 1100-talets senare del. Av dessa äldsta delar återstår långhusets östra delar. På södra långhusmuren, vid långhusets sydvästra hörn finns en ovanlig detalj bevarad. Det rör sig om en nisch i kalksten med en skålformad fördjupning i botten. Dess användning är oklar, men den kan eventuellt ha använts som vigvattenkärl. Enligt konsthistorikern Andreas Lindblom bör det funnits en ursprunglig portal i södra väggen strax öster om nischen.

Korsarmarna tillbyggdes troligen vid 1200-talets mitt, även de är försedda med en finhuggen skråkantad sockel av kalksten. Den norra korsarmen är betydligt större än den södra. Korsarmarna kallas i äldre handlingar för S Annas kor respektive S Olofs kor. De öppnar sig mot långhuset med rundbågiga öppningar vilande på anfangstenar av kalksten. Den norra bågens undersida täcks av finhuggen kalksten. Sannolikt är den södra öppningen uppbyggd på samma sätt. Vid ytterligare en ombyggnad, färdigställd 1470 erhöll kyrkan ett rymligare korparti av tegel av långhusets bredd. Korets valv försågs med ett för Östergötland ovanligt rikt utformat stjärnvalv och även långhuset och korsarmarna valvslogs. Valven försågs med enkla kalkmålningar. Sakristian tillbyggdes under 1500-talet. Dörren mellan kor och sakristia består av stora nitade järnplåtar. Koret förändrades återigen 1730, då det förlängdes åt öster. Under golvet inrättades ett gravkor för den dåvarande ägaren till Ekenäs, generallöjtnanten och friherren Johan Banér, som bekostade ombyggnaden. Under 1700-talet tillkom även delar av den fasta inredningen, som t ex predikstolen, som är tillverkad av Niclas Österbom. Predikstolen är placerad på södra långhusväggen.

Stiftsbyggmästaren Casper Seurling försåg kyrkan vid en ombyggnad 1806 med fler och större fönsteröppningar i likhet med de det nya koret försågs med 1730. Kyrkan fick samtidigt ny bänkinredning, altarring och altaruppsats. Ekenäs ägare, friherre Svante Banér skänkte altartavlan, som är målad av Pehr Hörberg. Under 1800-talet skedde ett flertal omfattande förändringar av kyrkan. Tornet, som redan hade börjat spricka 1739 då klockorna flyttades in från klockstapeln, revs slutgiltigt 1829-1830. Kyrkan har två ingångar, dels via södra korsarmen och dels genom det vapenhus av timmer, som uppfördes vid västra sidan 1830. I mitten av 1800-talet fick exteriören sin nuvarande nyklassicistiska prägel genom att långhusmurarna höjdes och taket fick sin för tiden typiska flacka valmade form. Fönsterbågarna i långhuset härstammar sannolikt från denna tid.

Den äldre orgeln från 1754, som var byggd av Jonas Wistenius, ersattes av ett nytt orgelverk och ny fasad 1869. Den nya orgeln byggdes av P Åkerman och samtidigt uppfördes orgelläktaren. Det är oklart om korsarmarnas sidoläktare tillkom vid samma tillfälle eller om de är äldre. På 1890-talet tillkom en ny öppen bänkinredning.

År 1926 genomgick kyrkan och även delar av kyrkomiljön en omfattande restaurering efter ritningar av arkitekt Erik Fant. Erik Fant (1889-1954) var kontrollant vid restaureringen av Vreta Klosterkyrka 1915-17 och kompanjon med den blivande riksantikvarien Sigurd Curman. Fant kom senare att utföra ett stort antal restaureringsuppdrag för såväl kyrkor som profan bebyggelse i Östergötland, som t ex Linköpings slott och nya slottet på Bjärka Säby. Örtomta kyrka fick vid restaureringen 1926 i stort sett sin nuvarande gestaltning. Bänkarna från 1891 byggdes efter tidens ideal om till slutna bänkkvarter. Mittgången breddades och en ny trappa till läktaren inrättades. Fant ritade även bl a armaturer och en ny dopfunt i trä. Kyrkan försågs med innanfönster och även en del ytterbågar förnyades. Kalkmålningarna i valven i norra korsarmen frilades, vilket 1939-1940 fortgick med övriga kalkmålningar i valven. 1970 inreddes vapenhuset till väntrum efter ritningar utförda av ingenjör Ture Jangvik, Linköping.

I mittgången finns fyra gravstenar av kalksten. Bland inventarier bör nämnas madonnan i vit marmor. Den är sannolikt tillverkad i Frankrike vid 1500-talets mitt för någon av Vasaregenterna.