Djäknekappa, slängkappa av bastfiber, från läroverket i Strängnäs

Slängkappa utan ärm av bastfiber. Hopsydd av tre stycken och rynkad mot halslinning. Bred nedvikt krage. Hälla i halsen med kraftig hake och hyska. Lappad framtill med tyg av linne och ylle.

Kappan kommer från Strängnäs Högre Allmänna Läroverk, numera kallat Thomasgymnasiet, grundat 1626. Sveriges andra gymnasium som ursprungligen höll till i Roggeborgen vid domkyrkan. Gymnasisterna bar djäknekappa från grundandet fram till mitten av 1800-talet som en uniform.

På Nordiska museet finns en djäknekappa från Strängnäs (NM.0085193), inskriven som gåva från Charlotte Fehr 1898. Hon var dotter till biskopen i Strängnäs stift Thore Strömberg och gift med lektor Isak Fehr på läroverket. Det är troligt att hon (eller maken) även står bakom gåvan som ursprungligen gick till Strängnäs museum och överfördes till Sörmlands museum 2017. Även andra föremål kommer från henne.

I ”Folklivet i Åkers och Rekarne härader” av Gustaf Ericsson, del 2. "Livet i helg och söcken" berättar Gustaf Ericsson om djäknarna i Strängnäs. På sidan 121 noterar han om hur djäknarna i Strängnäs förlustar sig med att "viga in föret" när den första snön fallit till marken. Hur de klädde ut sig och hur våldsamt det kunde gå till: "Ingen landsbo vågade kvarstadna och träffa dem. De voro under dylika tillställningar upprymda, och mer och mindre berusade, och till följe däraf lättretliga. Det var just icke någon leksak att komma i kollision med dem, ty större delen eller åtminstone i de högre klasserna, voro fullvuxna karlar, och många af kittsligt sinnelag. Detta var en nationallek så att säga och upphörde eller blef förbjuden på 1840-talet.

Foto på pojke iklädd djäknekappan, se bland annat fot SLM M023482.

Alla deras öfriga upptåg af vexlande art skulle med beskrifning kunna fylla en hel bok, och vara af intresse för eftervärlden. Djeknarna nyttjade grå kappor af simpelt ylletyg, och ofta så trasiga så den ena trasan kunde slå den andra ofärdig, som man säger. Dessa kappor afskaffades äfven vid denna tiden. Man sade om en djekne som nödgades upphöra med att studera: att kappan fallit i gali´ färgkittil"./Gustaf Ericsson

Även biskop Theodor "Thore" Strömberg har nämnt djäknarna på flera ställen i sin bok "Bilder och Minnen från Södra Mälarstranden" 1878. Ett utdrag:
"1680 påmindes serskildt om djeknarnes klädedrägt och hår, »att det ändtligen korrigeras skulle». Vid den tiden hörde till drägten för »discentes», utom den gamla djeknekappan af grått skott-tyg, (som först afskaffades år 1849) nästan fritt växande hår, som ströks upp under den bredskyggiga hatten, när man beredde sig till aktion, lång vadmalsrock med häktor, knäbyxor, strumpor och skor. Ännu i senare tider, då snitten väl var förändrad, var dock hela kostymens beskaffenhet ofta sådan, att den grå kappan blef ett välbehöfligt medel att skyla dess brister. En grå frack af vadmal, som 1815 uppträdde på Gymnasium, berättas hafva gjort ett oerhördt uppseende genom den lyx, som den representerade".