öSTRA lJUNGBY KYRKA

Den kyrkliga historien i Östra Ljungby går tillbaka till senmedeltiden, då en romansk kyrka ska ha byggts på samma plats, där dagens kyrka ligger. Den gamla helgedomen försågs 1841 med ett nytt torn efter S F Bohms ritningar, som även visar ett sannolikt tvåkvadratiskt långhus och ett lägre, smalare kor. Det är således troligt, att den medeltida kyrkan haft en typisk romansk grundplan, avslutad av ett rakt kor eller möjligen en sedermera riven absid. Möjligen var gestaltningen påverkad av närheten till Herrevadskloster, vars cisterciensermunkar tros ha deltagit i flera av traktens kyrkobyggen. Bohm försåg tornet med rundfönster och en dekorativ takkrans längs takhuven, och på toppen en lanternin, klädd med gråmålad träpanel.

I början av 1850-talet beslutade församlingen om en kraftig ombyggnad. Utvecklingen följde den allmänrådande trenden i Skåne vid tiden, där ett flertal kyrkor nyuppfördes eller byggdes om för de snabbt växande församlingarna. Beslut togs att behålla tornet, som ju bara hade några decennier på nacken, och att tillfoga detta ett helt nytt kyrkorum. Först anlitades A. J. Hallberg att upprätta ritningar, men sedan dessa visat sig för dyra att realisera omarbetades förslaget av Hallbergs konkurrent Anders Haf. De var två av de runt tio lokala skånska byggmästare vid tiden, som både ritade och byggde kyrkor, och därtill två av de mest produktiva. Förutom kyrkan i Östra Ljungby ligger Haf bakom bl.a. de i Bårslöv (1858) och Rebbelberga (1866). Som byggmästare för Östra Ljungby kyrka omtalas C. J. Öberg från Övarp. Ritningarna granskades av Överintendentsämbetets arkitekt Ludvig Hedin. Haf ersatte Hallbergs långhus med fyra valvslagna travéer med ett billigare och bredare kyrkorum med tunnvalv som tak. Vidare byttes den rakavslutade korsakristian mot en femsidig utbyggnad, och det tresidiga knäfallet mot en oval altarring. Bänkarna målades med ekfärg, ställdes på ett tegelgolv och fick framskärmar som följde altarrundens form. Altaret ställdes framför ett gotiserande skrank och pryddes av ett altarkors, och predikstolen överfördes från den gamla kyrkan. Andra delar behöll Haf och Hedin enligt Hallbergs förslag, såsom utformningen av fönster och fasadlistverk. Hedin avslutade sitt arbete med kyrkan 1862, då den västra orgelläktaren uppfördes efter hans ritningar. På läktaren ställdes en barockorgel, som man köpt året tidigare från Osby kyrka.

1906 ersattes torntakets träpanel av kopparplåt.

1908 gjordes en renovering av Theodor Wåhlin, som i sin roll som domkyrkoarkitekt var inkopplad i flera liknande uppdrag. Före restaureringen besiktade Wåhlin kyrkan, och konstaterade bl.a. att tegelgolvet var uttjänt av den kraftiga markfukten, och att järnkaminerna i kyrkan inte gav en tillräcklig uppvärmning. Hans lösning blev att ersätta teglet med kalkstensplattor, och att gräva ut för en gjuten teknikkällare med en värmeanläggning under långhuset. Bänkarna utskiftades, orgelläktaren sänktes, altar-ringen gjordes om, predikstolen flyttades mot koret och altarskranket mot sakristian byttes ut. Dörrarna till tornet och mellan lång- och vapenhus nygjordes, väggarna kvadermålades och absidvalvet och triumfbågen pryddes med dekormålningar.

1929 installerades den nuvarande orgeln bakom en fasad ritad av Nils Blanck. Samtidigt förändrades läktarbarriärens fyllningar vad gäller storlek och indelning, och barockorgeln flyttades ner till nuvarande läge i koret.

Nästa stora renovering gjordes 1966 av Wåhlins efterträdare Torsten Leon-Nilsson. Han målade över Wåhlins väggdekorer, dämpade kvaderindelningen och täckte tunnvalvet med en vitmålad väv. Bänkkvarterens golv målades grågrönt, dörrarna i vapenhuset gråa. Färgerna på orgelfasaden, bänkarna, altaranordningen och predikstolen justerades. Väggen framför trappan i vapenhuset panelkläddes, altarskranket fick nya dörrar, de yngre fönstren innerbågar och de främsta bänkarna mot koret togs bort. I sakristian monterades ett undertak av spontad furu.

1972 byttes kyrkans plåttak till koppartäckning. När tornets lanternin inspekterades, fann man träpanelen från 1841 under plåten. I panelen satt fyra rektangulära ljudluckor, däremot fann man inga spår efter de bågformiga öppningar som redovisas på de ursprungliga ritningarna.

1981 renoverades kyrkan av Forsberg& Wikerstål arkitekter. Fasaderna putslagades och avfärgades med silikat, utvändiga snickerier och plåtavtäckningar sågs över och invändigt ordnades med en toalett under torntrappan.

I början av 2000-talet togs två bänkrader bort i långhusets östra del för att ge plats åt ett litet kyrktorg med bord och bänkar. Samtidigt renoverades toaletten.

2015 gjordes en större exteriör renovering. Tornfasaderna omputsades helt, övriga ytor putslagades och exteriören ommålades med silikatfärg. Tornfönster och -luckor renoverades och målades, västportalens sandstensfris renoverades och taket lades om med ny skivtäckt kopparplåt med samma falsindelning som tidigare.

Kyrkobyggnaden består av ett rektangulärt kyrkorum, en lägre och femsidigt avslutad sakristia i öster, båda från 1858, och ett kvadratiskt västtorn från 1841. På långhusets norra sida ansluter en liten utbyggnad från 1908 med nedgång till källaren.

Kyrkan är sannolikt grundlagd på en kallmur av sten. Ytterväggarna är spritputsade, silikatmålade skalmurar av gråsten, som står på en mörkgrå sockel. Omfattningar och listverk är av slätputsat tegel. Medeltida murverk finns i långhusets västgavel, som skonades då tornet revs 1841. Murarna stagas av raka, inmålade ankarjärn.
Kyrkan har tre entréer; till kyrkorummet via vapenhuset i tornet, prästingången till sakristian och dörren mot teknikkällaren. Huvudingången är en vitputsad portal, vars raka valv bärs av två sandstenskonsoler. Ovanför dörren finns ett profilerat sandstenslistverk buret av volutformade konsoler. Marken är släntad upp till dörren från 1908, vars båda blad är täckta av brunfernissad, snedställd träpanel. Högt uppe på resp. blad finns en rund glasöppning. Absidportalen har en lätt framskjuten, långsmal och rundbågigt täckt omfattning, där ett rundfönster skrivits in ovanför dörren. Både dörr och fönster omges med flersprångiga, slätputsade omfattningar. Dörren är brunmålad, byggd som en ramverkskonstruktion med sex speglar med urskurna dekorer. Källardörren är en enkeldörr klädd med liggande brunmålad träpanel.

Långhuset och sakristian belyses av rundbågiga fönsteröppningar med profilerade, flersprångiga omfattningar. Fönstren sitter djupt in i nischerna, som avtäckts med solbänkar av svartmålad plåt. De vita träbågarna är utformade med två rundbågiga lufter, som kröns av en cirkel. Rutorna är av blyspröjsat klarglas. Fönstren mot vapenhuset har nederst fyra småpröjsade lufter mellan mitt- och tvärposter, överst en lunnettformad båge med radiell spröjsning. Samma spröjsning återkommer i tornets rundfönster. Fönsterbågarna är bevarade från 1858 resp. 1841. De yngre till kyrkorummet och sakristian är sedan 1966 kompletterade med innanfönster. Till tornet hör även fyra rundbågiga ljudöppningar, en i varje väderstreck, med svarta panelklädda luckor.

Kyrkan är täckt av kopparplåt från 2015, lagd i skivtäckning med förskjutna tvärfalsar. På tornets tälttak står en kopparklädd lanternin, vars tak kröns av ett latinskt kopparkors. Tornkransen består av en fris med profilerade, svarta konsoler. Vid övriga takfötter finns ett flersprångigt tegellistverk, som även följer långhusets östra gavelröste.

Vapenhuset är ett lågt rum med putsade och målade väggar, golv av gråa och röda kalkstenplattor och ett ljusmålat brädtak med synliga bjälkar under. Norrväggen är inklädd med vitlaserad pärlspont och gömmer en toalett och trätrappan till tornets övre våningar. I rummet står bl.a. en bänk och broschyrställ. En gråmålad pardörr från 1908 i ramverkskonstruktion med glas i översta spegeln leder till långhuset.

Kyrkorummet är ett rektangulärt, relativt brett och ljust rum täckt av ett vävspänt och vitmålat tunnvalv. I övergången mellan taket och väggarna, som är putsade och vitmålade med en svag grå kvaderdekor, sitter en profilerad vit trälist. Långhuset är inrett med öppna bänkkvarter, ställda på ett upphöjt gröngråmålat brädgolv, på ömse sidor om en mittgång. Den är belagd med kvadratiska kalkstensplattor från 1908 i rött och grått innanför en röd fris. Bänkar är borttagna vid koret och under orgelläktaren längst västerut för att ge bättre plats åt kyrkans olika verksamheter. Bakom bänkgavlarna finns Theodor Wåhlins kvaderdekor i gulbeige sandstensimitation bevarad.

Orgelläktaren bärs av gulmarmorerade kolonner med röda och blå detaljer och bjälkar, som är synliga på läktarundersidan. Räcket är byggt av gråmålat ramverk och marmorerade speglar med blå ramar, och förhöjt med ett svartmålat rundstål. Framför barriären är fästat det altarkors, som användes som altarprydnad tills 1907. Orgelläktaren nås genom två symmetriska trätrappor på ömse sidor om mittgången.

Koret är integrerat med långhuset genom att altarringen, predikstolen och kororgeln placerats på ett upphöjt kalkstensgolv av samma typ som i långhuset. Den organiskt svepande kanten är klädd med kalksten. Bakom altarringen finns ett golv av lackad furu som löper vidare in i sakristian. Innanför triumfbågen, formad som en rundbågig perspektivportal, står ett altarskrank som avgränsning mot prästutrymmet. På ömse sidor om altartavlan finns rundbågiga, vävklädda och svartmålade dörrar.

Sakristian är femsidig och täckt av ett lågt undertak av spontad furu. Ovanför undertaket, som är placerat i nivå med altarskrankets ovankant, spänner ett putsat och vit-målat hjälmvalv. Wåhlins målningsdekorer, som funnits i valvet och längs triumfbågen, är övermålade. Sakristians fönster ligger delvis ovan undertaket, vilket gör att ljuset från fönstren i viss mån når in i kyrkorummet.

Ovan vapenhuset finns två våningar, som har putsade och kalkade stenväggar och tak av obehandlade bräder med synliga underliggande bjälkar. Väggarna genombryts av rundfönster. Andra våningens golv täcks av mattor, tredje planet av masonitskivor med underliggande isolering. Rummen används för förvaring. Nästa plan är klockvåningen, som upptas av en kryssträvad klockbock i ek. En brant trappa leder upp i tornspiran. Den är byggd med underst ett tälttak, som vilar på en svensk takstol i furu. På denna står en lanternin med väggar i en fackverkskonstruktion, som utgår från fyra hörnpelare. Lanterninens översta del är formad som ett stjärnbjälklag.

En lucka i klockvåningens östvägg leder in till vinden ovanför kyrkorummet. Dess trätunnvalv är isolerat med pappklädd mineralull. Taklaget är en svensk takstol med högben, hanbjälkar, stödben och remstycken. Utrymmet ovan sakristian är otillgängligt.

Inredning och inventarier
Altaret av okänd ålder är en träkonstruktion med förvaring av antependier i bakkant. Altarets utsida är klädd med ett rött sammetsantependium.

Altarskranket, som tillkom vid Theodor Wåhlins restaurering 1908, är en ljusblåmålad träkonstruktion. I dess mitt finns en altartavla, inramad av joniska kolonner, ett listverk i rött och guld med bandflätor och äggstavar och överst symbolerna för tron, hoppet och kärleken. Tavlan föreställer Kristus förbarmaren, och är en kopia av Carl Blochs målning i S:t Jacobs kyrka i Köpenhamn utförd av Ingeborg Westfelt-Eggertz. På ömse sidor om tavlan finns raka sidopartier med rundbågiga, vävklädda och svartmålade dörrar in mot sakristian. Ovan dörrarna, som sattes in 1966, sitter vitmålade reliefer med evangelisternas ängla- och djursymboler.

Altarkorset, utfört 1861 i förgyllt trä med spetsiga armar, är monterat på en liten hylla framför orgelläktarens barriär. Altarkorset var kyrkans ursprungliga altarprydnad.

Altarringen, sannolikt ursprunglig men justerad 1908, har formen av en bruten cirkel med ett vitt balusterräcke. Överliggaren och knäfallet är klädda med ljusblått ylletyg.

Dopfunten av sandsten är medeltida, utförd av en okänd och sannolikt lokalt verksam stenverkstad. Funten består av en klockformad nedre del, som via en bred repstav övergår till en bägarformad, slät cuppa. Funten står på ett kraftigt stenfundament som tillverkades i samband med Leon-Nilssons restaurering 1966.

Predikstolen av snidat och målat trä är sannolikt utförd på 1600-talet och av en okänd träverkstad. Korgen är åttkantig med sidorna avskiljda av joniska kolonner prydda med kerubansikten och druvklasar. I ovan- och underkant finns profilerade listverk med textdekor i form av bibelcitat och evangelisternas namn. Fälten mellan kolonnerna pryds av evangelistframställningar innanför rundbågiga portiker, som kröns av frontoner. Korgen övergår via en svängd nederdel till en balusterformad fot. Predikstolen nås via en rak, tät trappa i fyllningskonstruktion, som liksom foten är från 1908. Färgsättningen i brunt, grönt, rött och guld är från 1966 års renovering.

Bänkinredningen är från 1908, ritad av Theodor Wåhlin, och sedan 1966 färgsatt i ljusblått, rött och grönt. Bakstyckena av ramverk, fotstöden och psalmbokshyllorna är målade i grågrönt. De öppna bänkarna har kannelerade gavelstycken som avslutas av frontoner med tandlistdekor. Sitsarna bärs av svängda konsoler.

Orgeln, byggd 1929 av Magnussons orgelfabrik i Göteborg, har två manualer och pedal. Spelbordet är vänt mot koret. Orgelfasaden från 1929 är ritad av Nils Blanck. Den är gjord av grå- och brunmarmorerat trä med i mitten ett förhöjt, triangeltäckt parti och svängda sidopartier. De öppna pipfälten ramas in av guldlister. Ovanför det mittersta finns en rundbåge prydd med en lyra och trumpeter.

Kororgeln i snidat och polykromt trä är märkt med årtalet 1707. Bakom orgelverket står den tyske instrumentmakaren John Georg Arndor. För fasadens sniderier svar bildhuggaren Petter Norman från Kristianstad. Fasaden är arkitektoniskt uppbyggd i barockstil som en sprängd gavel med tre öppna pipfält, det mittersta förhöjt och prytt av Karl XII:s monogram och två lejon. På sidopartiernas entablement ligger varsitt putti med palmkvistar och trumpeter i händerna. Pipfälten omges av snidade och målade akantusslingor. Piporna är av järn. Instrumentet renoverades senast 2011.

Kororgeln kom till Östra Ljungby 1861, sedan den inköpts från Osby församling. Instrumentet beställdes dit av kyrkoherden Petrus Thomaeus. Sedan Ardnor gjort verket halvfärdigt, transporterades det från Tyskland till Osby där orgelbyggaren och hans gesäll inackorderades hos kyrkoherden. Trots att arbetet tog långt mer tid än beräknat, åtnjöt de hela tiden gratis logi, och som tack för Thomaeus vänlighet lade Arndor ytterligare en stämma till verkets överenskomna åtta.

Lillklockan av malm från 1850 är, liksom storklockan från 1870, tillverkad av en okänd klockgjutare. Klockorna pryds av ornamentbårder, textfält och figurer i relief.