Mekaniskt ställverk

De första signalsäkerhetsanläggningarna var helt mekaniska. Växlar och semaforer kunde från en central plats ställas om via ståltrådsledningar, där rörelsen erhölls genom hävstänger eller vevar. Hävstångsställverken kom på 1870-talet och vevställverken på 1890-talet.
Från vevapparaten kan växlar, spårspärrar och signaler ställas om genom att vrida runt respektive vev ett varv. Man kan klargöra (lägga) en tågväg från en central plats och tågmöten kan arrangeras av en person.
För att ställa en infartssignal till kör fordras i nämnd ordning: att alla i tågvägen ingående växlar och spårspärrar lägges i rätta lägen, att växlarna och spårspärrarna låses med låsvevarna - tågvägshävstången göres därmed fri att omställa, att tågvägshävstången omställes (med handtag på ställverkets gavel). Därmed låses de växelvevar och låsvevar som ingår i tågvägen. Semaforveven blir nu fri att omställa. Att semaforveven omställes, varvid semaforen går till kör. Samtidigt låses tågvägshävstången, som i sin tur låser växel- och låsvevar. I vissa fall låses dessutom den första växeln i tågvägen genom s.k. genomgående förreglinghjul.
Signalveven kan inte låsas i körläge. Det är viktigt att när som helst kunna ställa signalen till stopp.
På detta sätt får man ett beroende mellan signalen och i tågvägen ingående växlar och spårspärrar.
Beroenden mellan signaler och växlar erhölls i ställverksapparaterna genom tågvägslinjaler och spärrelement. Motsvarande beroenden åstadkommes i alla typer av signalsäkerhetsanläggningar, men i modernare anläggningar på elektrisk eller elektronisk väg.