"Man har nu börjat rivningen av ännu en av de fastigheter efter Storgatan som uppfördes efter branden. Det är det f.d. Botvid Johanssonska huset, Storgatan 30, som nu går sin förintelse till mötes. I stället skall här uppföras en modern byggnad inrymmande bl.a. Tempos nya varuhus. Det återstår nu att se hur detta kommer att anpassa sig till den äldre bebyggelsen.
Den gamla fastigheten är en ganska kuriös byggnad, uppförd i två plan med fyra lägenheter på taket. det är möjligt att byggherren, vinhandlaren Botvid Johansson, haft planer på, att längre fram bygga ut taklägenheterna till en fullständig tredje våning, men detta blev aldrig utfört. Egentligen var det källarvåningen som var huvudsaken för honom, eftersom han där inrättade vad som på den tiden kunde betecknas som Sveriges största vinkällare.
Johansson började med två tomma händer men slutade som en mycket förmögen man. Född den 2 januari 1832 i Östra Stenby i närheten av Norrköping kom han från ett fattigt hem och erhöll som pojke plats i en vinhandel i Norrköping. Till Sundsvall kom han endast några och tjugu år gammal och fick plats hos en skräddare som hette Lönngren. Johansson var ju ingen utbildad riddare av nål och tråd, utan anställdes som destillator av brända drycker, med andra ord: brännvin. Detta låter kanske en smula underligt men saken var den, att den gode skräddaren på sidan om sitt skrädderi drev en källarrörelse där han även hade utminutering av den mer eller mindre ädla drycken.
Den unge Johansson blev emellertid inte kvar så länge hos den finkelintresserade skräddaren utan slog sig samman med en annan framåtsträvande ung man, bodbiträdet Frans Ludvig Oscar Boström, som sedermera skulle göra sig mycket känd i Sundsvalls hävder som bankdirektör i Sundsvalls Enskilda Bank. De båda kompanjonerna öppnade tillsammans en liten vinhandel i en träbyggnad, som låg där droskstationen nu ligger vid stora torget. Detta var omkring år 1865 och kompanjonskapet räckte endast några få år, då de separerade. Johansson övertog ensam vinhandeln och Boström fortsatte sin marsch mot stjärnorna och ett vidsträckt socialt anseende. Tillsammans med borgmästare Magnus Ahlgren köpte Johansson tomten som nu betecknas med adressnummer 30 vid Storgatan. Här uppförde han ett litet trähus dit han inflyttade med sin vinhandelsrörelse. Denna växte alltmera och det dröjde endast ett par år tills han kunde köpa ut även Ahlgren. Tidigare hade hans rörelse varit baserad på uteslutande partihandel, men 1885 fick han rättighet av det filantropiskt uppbyggda Utskänkningsbolaget, att även utminutera sina varor.
Genom flit och omtanke skapade Johansson en alltmer växande förmögenhet och hade för sig och sin hustru uppfört en mycket vacker lantgård i Bergsåker den på sin tid mycket kända Bergsåkers gård som tyvärr brann ner någon gång på 1930-talet.
När Sundsvall brann 1888 strök givetvis även Johanssons lilla trähus vid Storgatan med, och därmed även hans butik och lager. Det dröjde emellertid inte länge förrän han uppfört en provisorisk byggnad på samma tomt och åter öppnat sin lukrativa rörelse.
Samtidigt planerade han för uppförandet av det hus som nu är utdömt. Arkitekt Hermansson, som ritat så många av husen efter branden, ritade också detta, i vad samtiden betecknade som italiensk renässansstil. För Botvid Johansson var emellertid som förut sagts källaren huvudsaken och den torde han själv varit med om konstruktionen av. Det blev troligen en av de största källarna i ett sammanhang i Sverige på den tiden. Den sträckte sig under hela byggnaden försedd med mäktiga valv som bars upp med två rader järnpelare gjutna vid Ludvigsbergs verkstad. Valven och pelarna var vackert bemålade med vinrankeslingor och arabesker som numera är försvunna. I källaren monterade Johansson upp väldiga ekfat efter väggarna som rymde tusentals liter och byggde fack för sitt stora lager av viner i originaltappningar. Under gården gjorde han slutligen utrymmen i mindre format för hyresgästerna och inredde dessutom ett välförsett punschbryggeri.
Den 17 december 1894 var bottenvåningen klar så pass, att man mellan byggnadsställningarna kunde komma ned i källaren, som hade trappnedgång direkt från Storgatan och Johansson öppnade omedelbart sin nya affär. det blev lagom till julhandeln och han annonserade också i stora annonser om vad som fanns att få för Bacchi dyrkare. Champagne kostade från fyra kronor helbuteljen, bordeauxviner, röda och vita av bästa märken från 80 öre helan. Samma pris betingade även sherry och portvin men man måste köpa minst 30 helbuteljer för att få fria glas. Det var meningen att familjen skulle flytta in i övre våningen när den stod färdig, men en bröstsjukdom ändade plötsligt den verksamme mannens liv. Han avled på Bergsåkers gård den 11 september 1895.
Johansson var gift två gånger. Första gången med en dotter till klockgjutaren N. P. Linderberg, Magdalena Charlotta. Hon dog 1874 och som arvtagare blev Johansson störste delägare i klockgjuteriet. Ett par år före sin död fick han lov att ta hand om ledningen för företaget. Han levererade då bland annat ljuskronorna till den nya kyrkan i staden och skänkte för övrigt en av dem som en personlig gåva. Med sin första hustru hade han sonen Per Botvid, född en 9 juli 1865. Efter den första makans död 1874 gifte han några år senare om sig med en dotter till major Göhle i Östersund, senare postmästare i Sundsvall. Med henne hade han dottern Carolina Regina, sedermera gift med bankdirektören Fredrik Almström, längre fram chef för Uplandsbankens kontor här.
Johansson var även stadsfullmäktig åren 1875-95, mångårig ordförande i drätselkammaren, med i styrelsen för Sparbanken och mycket annat. Sonen Per Botvid övertog efter faderns död rörelsen. Han hade efter skolgången gått genom krigsskolan och utnämnts till underlöjtnant vid Gotlands infanteriregemente. 1893 överflyttades han till jämtlands fältjägare där han tog avsked som kapten.
Kapten Johansson var en stilla och försynt man som åtnjöt det bästa anseende i staden och var gift med en dotter, Helga, till grosshandlare C. O. Wessén. Han avled den 7 mars 1913 men hans maka överlevde honom i många år. Tillsammans med syskonen Wessén donerade hon stora summor till humanitära ändamål. Vinhandeln i den vackert dekorerade källaren slutade sina dagar i samband med de nya rusdryckesförordningarnas tillkomst. Den som nu ser källaren i dess förfall, där har bland annat en tid varit saluhall, varulager och mycket annat, har ganska svårt att förstå hur där en gång sett ut. Det vackert vävda taket korsas nu av värmelednings- och andra rör och målningen med vinrankor och löv är överslammad. Det kan emellertid tilläggas, att framlidne konditor Gustaf Palm någon gång på 20-talet starkt umgicks med tanken att i den vackra källaren inrätta en restaurangrörelse i biedermeierstil en smula rustik stil som helt säkert gått bra ihop med lokaliteterna. Synd bara, att de gamla ekfaten redan då var försvunna.
Det är nu ytterligare en bit av det gamla Sundsvall som försvinner med detta hus och stadsbilden förändras sakta och omärkligt för de flesta. Men så är ju tidens lösen: varuhus vid varuhus. Det är kanske också nyttigare med deras varor än med att sälja punsch och brännvin, som salig Botvid Johansson gjorde."
Helge Höglund
(Källa: Sundsvalls Tidning 1964-06-21)