På ön Öja har huvuddelen av befolkningen inte varit fiskare, utan lotsar, fyrtjänstemän, tullare och telegrafister. De flesta yrkesarbetande har haft statlig tjänst och statliga verksamheter har kontinuerligt bedrivits på Öja sedan 1600-talet varav den militära verksamheten är den sista. Sveriges äldsta fyr finns på öns södra udde.
År 1933 fattade regeringen beslut om havsbandslinjens utbyggnad. Frågan om en yttre försvarslinje i Stockholms skärgård hade diskuterats sedan mitten av 1920-talet. Genom beslutet flyttades kustartilleriets anläggningar längre ut till yttre havsbandet. En kedja artilleribatterier ute till havs gav stöd för flottans operationer och skyddade Stockholm och östra Mellansverige. Havsbandslinjen anlades mellan åren 1933 och 1945 och ersatte Vaxholms yttre befästningslinje. Linjens artilleribatterier sträckte sig från Singö i norr till Landsort i syd.
Mellan 1936 och 1943 färdigställds knappt 50 batteriplatser. Batteriet på Landsort var det första som byggdes i Havsbandslinjen. Arbetena startade i november 1933 (alltså innan försvarsbeslutet 1936) och avslutades först fem år senare. Kompletteringar av batteriet skedde även under andra världskriget.
I början beredde bestyckningen vissa problem och för att snabbt kunna bestycka anläggningen flyttades tre 15,2 cm-pjäser från 12:e batteriet på Rindö. Pjäserna på Rindö togs loss under november 1933 och i april året efter började transporten till Landsort. Från Myttingefortet och Vretafortet på Värmdö hämtades pansarkupoler till observationsplatserna. 1935 var de tunga pjäsdelarna på plats. De förflyttades med hjälp av tillfälliga transportbanor till sina respektive positioner på södra Öja. 1936 kunde pjäserna anskjutas, men det saknades fortfarande en del kringutrustning. Denna blev först 1938 komplett och artilleriet bemannades samma år.
Batteriet bestod av en ledningsplats i en bunker och tre pjäser grupperade i en triangel med basen mot söder och så att norra pjäsen kunde skjuta över de två andra. Dessutom fanns två 40 mm luftvärnsautomatkanoner m/36. Ledningsbunkern och pjäsplats nr 2 (211) ligger direkt söder om Landsorts fyr. Pjäsplatserna 1 (209) och 3 (216) ligger öster respektive sydöst om fyren. Varje pjäsplats utrustades med en 15,2 cm-kanon m/98B i tornlavett (pansartorn) som skyddas av en betong- och stålkupol. Batteriet utgjorde havsbandslinjens sydligaste del och anlades för att kontrollera sjöfarten in mot Nynäshamn.
Varje kanon hade tio mans besättning och ytterligare fem man hade som uppgift att langa ammunition till tornet. Kring kanonerna anlades platser för luftvärn och flera skyttevärn för närstrid. För att försvåra en eventuell fiende som tagit sig upp på land byggdes hinder och taggtråd. Två rörliga strålkastare skulle fånga upp fientliga flygplan och fartyg. I mätstationen installerades optiska instrument och lodbasmätare för bevakning. Data rapporterades till stridsledningen i bunkern. På ett skjutbord ställde ledningen in värdena och fick fram skjutvinklar och annan data som meddelades besättningen vid de tre kanonerna.
Havsbandslinjen skapades under en tidsperiod av tio år och bestod av 48 batterier, 15 minspärrar och alla kringfunktioner som mätstationer, strålkastare, luftvärn, ledning, observationsplatser och kommandobunkrar. Batterierna i Havsbandslinjen överspelades av kärnvapenhotet och började avvecklas under 1960-talet för att ersättas av ERSTA-batterierna som var i drift till 2000.
Vid andra världskrigets utbrott den 1 september 1939 skickades 222 landstormsmän till Landsort. Landstormen bestod av värnpliktiga i åldrarna 32-45. Batteriet lydde under kustartilleriet KA 1 i Vaxholm, varifrån även ett 100-tal man var stationerade på Öja. Landstormsmännen hade sin förläggning i baracker. 1940 fanns det tolv baracker strax norr om byggnadsminnet. Idag finns sex baracker kvar som numera används som vandrarhem.
Under andra världskriget övades det på batterierna i havsbandslinjen. Den absolut största och högsta beredskapen ägde rum under augusti 1943 då alla förband var inkallade och övade. Anledningen var att transiteringsavtalen med Tyskland då hade sagts upp.
Batteriet på Landsort var i bruk från 1938 till 1960-talet. Kalla krigets hot om kärnvapeninsatser medförde att försvaret satsade på att utveckla en helt ny typ av kustartilleri. Det senaste och det sista batteriet som försvaret tog i bruk var de sex ERSTA-batterierna, varav ett började byggas på Landsort 1972. En av ERSTA-batteriets tre pjäser har bevarats och är även skyddad som statligt byggnadsminne.
Kustartilleribatteriet har helt avvecklats och plomberats i fyra olika etapper mellan 1998-2009. År 2000 övertog Statens fastighetsverk förvaltningen från Fortifikationsverket.
Källa: Revidering av skyddsbestämmelser, RAÄ-2019-2499, 2020-06-22.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
