A. W. Malm på Göteborgs museum förmedlade denna silkebroderade textil till Uddevalla museum.
Där silketråden är överdragen med metall ser man hur den från början silverglänsande metallen med åren har svartnat. Baksidan visar silketrådarnas kulörthet. Här ser man att de inte blekts nämnvärt
Malm kallade textilerna "Bonader" och skrev att den flätade spetsen hört samman med dem.
Även spetsen (UM000074) är i silketråd med snodd lan av silvermetall.
Från 1700-talet, användning och härkomst okänd.
I gåvobrev den 3 april 1880 bl.a. antecknat:
Från Göteborgs Museum till Uddevalla Museum.
- -
Ett par broderi-prof.
Enligt uppdrag af Styrelsen
Dr A. W. Malm
Av äldre katalogiseringar framgår att UM000070, UM000071, UM000073 och UM000074 hör ihop. Troligen har de hört till samma bonad.
Om metallbroderier i Anna-Maja Nyléns bok nedan:
Broderi med guld- och silvertråd torde i högre grad än andra tekniker kräva yrkesmässig träning och skickliga mönsterritare. Det var en starkt lyxbetonad genre, som krävde stora ekonomiska resurser, varför det i äldre tid framför allt var hovet, högadeln och de ekonomiskt bäst situerade, som kunde föra sådan ståt.
Den guld- och silvertråd, som brukades i broderier under nyare tid, bestod av en kärna av silke eller lintråd kring vilken en förgylld, dragen, flatvalsad silver- eller koppartråd - under stundom även en förgylld animalisk hinna, pergament eller tarmskinn - var spunnen. Förutom tråden användes vid metalltrådsbroderiet även andra material, vilka bidrogo att skapa en rikt varierad yta. Av den dragna tråden framställdes små spiraler, kantiljer, varmed man skrafferade mera betonade partier i mönstret. Den plattvalsade tråden, lan, användes antingen slät eller veckad. Därtill kom också ett flitigt bruk av små runda metallbleck, paljetter, under äldre tid kallade flittror.
Själva arbetet med broderier i metalltråd är utomordentligt tidsödande och kräver mer än andra broderiarter teknisk skicklighet och förberedelse. Ett oundgängligt hjälpmedel var broderiramen, vilken var känd redan under antiken. För reliefbroderiet brukas ett kraftigt underlag, vanligen stadig lärft; ofta är även papper använt som styvnad. Som exempel på ett rikt varierat broderi i metalltråd arbetat i relief är det lämpligt att studera bild 5. Rent tekniskt är det ett virtuost arbete, där alla metallmaterialets möjligheter äro väl tillvaratagna. I regel användes i europeiska broderier läggsöm, när broderimaterialet är metalltråd, detta för att icke både tråden och tyget skall ta skada, när den dras igenom. I stället lägges guld- eller silvertråden på tygets rätsida nedfästad med silke eller lintråd, som sys tvärs över metalltråden. Detta är fallet på bild 7, där metalltråden bildar en botten mot vilken mönstret avtecknar sig i mångfärgat silkesbroderi. När det gäller mindre ytor, delar av mönster osv., förs metalltråden fram och tillbaka över desamma och fästes endast i "konturen av ett silkestygn. Guld- och silvertråd förekommer ofta för att ge glans och lyster åt broderier i silke, t. ex. 16, 17, 26 och 35.
Bruket av guld- och silvertråd i broderiet var känt redan under antiken och hade under medeltiden en mycket rik användning framförallt i de kyrkliga skrudarna. Det nådde liksom hela broderikonsten en såväl teknisk som konstnärlig standard, som senare knappast uppnåtts, samt åtnjöt ett anseende som konstart jämförlig om inte överglänsande måleriet. Först under senare delen av medeltiden började man söka nå plastiska effekter. Renässansen med dess starkt utvecklade sinne för den fasta formen och den klara avgränsningen gynnade de effekter, som metalltråden med sin glansighet antingen i sig själv eller samlad till ytor kunde skänka. Bctceknande för utvecklingen är den symmetriska indelningen av ytorna gentemot medeltidens upprepningsmönster. Det avpassade ornamentet, som blott var till för en bestämd uppgift, slår igenom under 1500-talet och segrar helt under 1600-talet. En utpräglad form av detta är kartuschen, som på bild 6 har den broskartade karaktär, som är typisk för 1650-talet; även bården på bild 5 och mönstret på klänningen, bild 8, visar tydligt samma sätt att organisera dekorationen.
Under 1600-talets senare del och 1700-talet spelade metalltrådsbroderiet fortfarande en stor roll, men kanske mest i kombination med silkebroderi. Rokokon fortsatte på denna väg: reliefen användes i begränsad omfattning men med förstärkt plastisk verkan. I övrigt användes guldoch silvertråd, paljetter, kantiljer, veckade och krusade lan, laserade metallfolier samt slipade glasbitar i större utsträckning än förut, bild 26, 27 och 35. Det blixtrande och skiftande tilltalade i hög grad rokokons människor. Paljetter och paljonger (laserade paljetter) voro så omtyckta att mönstervävda tyger i metervara besattes med sådana. De funnos i tio olika storlekar och former, var och en med sitt namn.
Den intensiva användningen av metallmaterial av alla slag i broderiet fick ganska snart en mycket markerad tillbakagång. Redan på 1750- och 60-talen säger en samtida skribent, att det endast brukades i kyrkliga textilier, teaterkläder och maskeradutstyrsel.
Från 1700-talets slut får dock guld- och silvertrådsbroderiet en permanent uppgift som prydnad på militära och civila uniformer. Gradbeteckningar på kragar och epåletter gav arbete åt en hel yrkesgrupp, som ännu har många utövare kvar, ehuru den starkt decimerats med de alltmera försvinnande dekorativa detaljerna i den militära dräkten.
Litteratur:
Henschen, Ingegerd: Svenska broderier, Stockholm 1950, sidorna 124-131 (om sydda tavlor under olika århundraden).
Nylén, Anna-Maja: Broderier från herremans och borgarhem 1500-1850. Nordiska museet / Stockholm 1950.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
