ROSENGÅRD

Få bostadsområden har blivit så omskrivna och omdebatterade som Rosengård. Redan långt innan det var färdigbyggt höjdes kritiska röster mot utformningen. I början av 1970-talet stod många av de nya lägenheterna outhyrda och sociala problem hade uppstått. Rosengård fick stå som representant för miljonprogrammets byggande som många menade var ett stort misslyckande. Denna stigmatisering har stadsdelen fått leva med sedan dess.
Rosengård består av fem olika delområden, var och en med sin egen karaktär. Variationen finns såväl i stadsplanerna som i husens gestaltning. Inom respektive område är arkitekturen enhetligt utformad, till exempel avseende fasadmaterial. Som helhet präglas stadsdelen av den breda Amiralsgatan och den konsekvent genomförda trafiksepareringen med gång- och cykelvägar planskilda från biltrafik. Över Amiralsgatan ligger en stor centrumanläggning dit all handel ursprungligen koncentrerades.

Rosengård är beläget i Malmös östra del, drygt två kilometer från stadens centrum. Det egentliga Rosengård existerar inte som administrativ enhet utan består sedan början av 1980-talet av de fem delområdena Törnrosen, Örtagården, Apelgården, Kryddgården och Herrgården.

HISTORIK FÖRE 1960
Platsen där bostadsområdet Rosengård är beläget var fram till 1960-talet ett jordbruksområde. Namnet Rosengård kommer från en lantegendom med anor från 1700-talet. Gården som tillhörde familjen Kockums finns bevarad mellan Örtagården och Herrgården.
Marken genomkorsades av Rosengårdsvägen som sträckte sig från staden förbi gården och vidare till Västra Skrävlinge kyrkby. Sträckningen finns delvis kvar. Mellan nuvarande Kryddgården och Apelgården, i nord-sydlig riktning, gick Ulricedalsvägen vars alléträd delvis är bevarade.
När Rosengård stod inför exploatering i början av 1960-talet var det, trots sitt relativt centrala läge, ännu ett lantligt område. Det var dock nästan helt omgett av mer eller mindre urban bebyggelse. Delen närmast staden (Törnrosen) hade förvärvats av Malmö stad redan 1909, medan resten av marken såldes (av BGB) till staden 1960.

BEBYGGELSE EFTER 1960, STADSPLANER, UTBYGGNADSHISTORIA
Bostadsområdet Rosengård fanns med i planeringen redan under 1950-talet. Stadsplanechef Gunnar Lindman utformade 1956 en "Dispositionsplan för Rosengårdsstaden" i vilken han tänkte sig ett område med ca 8 700 lägenheter, vilket överensstämde med generalplanekommittens bostadsutbyggnadsplan. För att det inte skulle bli en renodlad "sovstad" föreslog Lindman ett industriområde i nordöstra delen med 2000-3000 arbetsplatser. Området skulle kompletteras med ett stort centrum, som genom det ökade bilinnehavet var tänkt att avlasta stadskärnan. Rosengård planerades för stor biltäthet och "livlig fordonstrafik". Lindman räknade med ett behov av cirka 2 000 parkeringsplatser i markplan med möjlighet att göra dem dubbeldäckade.
En förlängning av Amiralsgatan skulle utgöra huvudtrafikled med anslutande matargator och nå ut till en ny ringled (Inre Ringvägen). Gatusystemet tänktes dela upp Rosengård i sex väl åtskilda bostadsområden där gång- och fordonstrafik var helt åtskilda. Varje område planerades för 1 200-1 500 lägenheter byggda av olika byggherrar, vilket skulle ge delarna individuell form. Inom Rosengårdsstaden skulle det vidare finnas sex skolor samt församlingsbyggnader för både statskyrkan och frikyrkor i anslutning till centrumanläggningen.
Under tio års tid arbetade man på stadsingenjörskontorets planavdelning med Rosengård. Flera olika planer och modeller togs fram och utredningar avlöste varandra. Den första etappen närmast de centrala stadsdelarna (Törnrosen) byggdes 196264. Den följde Lindmans dispositionsplan i storlek och serviceutbud.
1963 upprättades stadsplaner för de följande två områdena (Apelgården och Örtagården) men dessa avstyrktes av länsarkitekten och Byggnadstyrelsen på grund av befarade bullerstörningar från Bulltofta flygplats. När det ett par år senare fattats beslut om att flytta flygplatsen till Sturup fastställdes planerna och byggandet återupptogs 1968. Fortfarande följdes Lindmans tio år gamla dispositionsplan. Ett av de sex bostadsområdena var dock bortstruket, liksom det planerade industriområdet.
Bostadsområdena uppläts i enlighet med Lindmans plan åt tre olika byggherrar (MKB, HSB, BGB). Centrumanläggningen lät de uppföra gemensamt och den sista delen (Kryddgården) delades upp mellan dem. För varje område gjordes det separata stadsplaner, formellt av Lindmans efterträdare Gabriel Winge. En stor del av planarbetet gjordes dock av respektive områdes projekterande arkitekter i samråd med byggherrarna.
Den planläggning av Rosengård som gjordes på 1950-talet kom att styra genomförandet i slutet av 1960-talet. Precis som Lindman föreskrivit byggdes Rosengård för ett utbrett bilinnehav. Det är ingen stor överdrift att påstå att området planerades och byggdes lika mycket för bilarna som för människorna. Som helhet karaktäriseras Rosengård av en långt driven trafikseparering. Det finns stora parkeringsytor, mestadels under mark.
Den nordöstra delen (Kryddgården) var den sista som byggdes och bostadshusen stod klara under något år in på 1970-talet. Ytterligare en tid därefter byggdes kontorshuset och servicehuset öster om centrumanläggningen.

BOSTÄDER OCH BOENDE
Hela Rosengård planerades ursprungligen för mellan 20 000 och 25 000 invånare. 1971 var invånarantalet drygt 19 000 en siffra som 1991 hade sjunkit till omkring 14 500. Därefter ökade antalet åter och uppgick 1998 till knappt 16 800. Sammanlagt byggdes omkring 7 000 lägenheter varav MKB stod som byggherre för drygt hälften. Omkring en fjärdedel uppfördes som bostadsrätter inom HSB och resterande förvaltas som privata hyresrätter.
Omkring hälften av lägenheterna består av tre rum och kök, ca 15 % utgörs av fyror eller större och 30 % av tvåor. En del av de ursprungliga lägenheterna har byggts om till kontor.

SERVICE
All service i Rosengård, förutom i den först byggda etappen (Törnrosen), samlades i ett enda stor centrumanläggning: Rosengårds centrum eller RoCent.
Det placerades i mitten av Rosengård, tvärs över den breda trafikleden Amiralsgatan. Anläggningen ritades av Thorsten Roos arkitektkontor AB genom Louis Persson och uppfördes mellan åren 1968-71. Byggherrar och gemensamma ägare var MKB, HSB och BGB.
Rosengårds Centrum var Malmös första stora centrumanläggning. Förebilderna var Vällingby och Farsta i Stockholm. Tidigare hade ingen stadsdel med tillräckligt stort kundunderlag för en sådan anläggning planerats i Malmö. RoCent tänktes föra samman Rosengårds olika delar och fungera som ett kommersiellt centrum och träffpunkt för invånarna. Här skulle all handel koncentreras och ute i området tilläts inga butiker. Principen var "ju mer som är samlat på ett enda ställe, ju mer publik".
Byggandet hade föregåtts av omfattande utredningar om behov och fördelning av butiksutbudet. Anläggningen kom att omfatta drygt 27 000 m². Förutom allehanda affärer fanns bank, post, apotek, systembolag, bibliotek, barnavårdscentral och tandpoliklinik, socialbyrå och försäkringskassa, fritidsgård och idrottshall, församlingslokaler med mera. Allt samlat i princip under ett och samma tak.
Rosengårds centrum uppfördes även för att avlasta handeln i Malmö centrum och för att skapa ett nytt stadsdelscentrum för östra Malmö. Om denna ambition vittnar de omkring 1 000 besöksparkeringar som anordnades, visserligen betydligt färre än i de första prognoserna. De förlades till två stora parkeringsanläggningar i flera våningsplan. Planer fanns att man senare, om behoven ökade, skulle kunna bygga på ytterligare våningar.
Då anläggningen slog upp sina portar i maj 1971 hade det gått närmare tre år efter att de första hyresgästarena hade flyttat in i Rosengård. Ute bland bostadshusen fanns alltså inga butiker och avsaknaden av närservice kom att bli bland den viktigaste kritiken mot Rosengård. Att koncentrera kommersen var ett krav från handelns organisationer men det innebar att många i de perifert belägna delarna av Rosengård fick väldigt långt till närmaste affär, som mest 700 m (att jämföras med Bostadsstyrelsens rekommendation vid denna tid på 300 m).
RoCent karakteriseras av sina mörka, slutna tegelfasader med gula plåtpartier och sin horisontella utsträckning. Västfasaden över Amiralsgatan utgör RoCents riktmärke och symbol. Affärerna i RoCent ligger sida vid sida längs en 230 meter lång inomhusgata. Affärsutbudet i Rocent har till stora delar förändrats sedan början av 1970-talet. De stora varuhallarna, Domus och EPA, har ersatts av lågpriskedjor. Många småbutiker har etablerats. Bank, post och systembolag finns kvar år 2000 medan Försäkringskassan flyttat ut till nya lokaler strax norr om centrumet.
I en del av Rosengårds centrum inrymdes en kyrka, vars utformning i stort sett inte avvek från bebyggelsen för övrigt. I början av 2000-talet lämnade Svenska Kyrkan lokalerna då man ansåg att behovet inte längre fanns.

BEBYGGELSEKARAKTÄR
Rosengårds delar har sinsemellan tämligen olika karaktär. Såväl stadsplanerna som byggnadstyperna och fasadmaterialen varierar. Kontrasten är till exempel stor mellan det tättbebyggda Törnrosen med gult tegel som dominerande fasadmaterial och det glesare planerade Örtagården med mörkt tegel i fasaderna. Inom respektive delområde finns i de flesta fallen en stor enhetlighet med en upprepning av likartade hus i långa serier.
Medan flera andra bostadsområden i Malmö enbart har hus i antingen tre eller åtta våningar är variationen av hushöjder i Rosengård stor, med många hus i fem, sex och nio våningar. De vanligaste hustyperna är dock tre vånings lamellhus och åtta vånings skivhus.