Warburg, Karl, 1852-1918

Karl Warburg var son till Michael Simon W. och Hanna f. Salomonsson, bror till Simon Elias d.y. G.m. Betty Drucker 1877.
Växte upp i en allmänintresserad judisk familj, som hade livlig förbindelse med liberala politiker i Göteborg, främst S. A. Hedlund. Redan som tjugoåring började W. lämna bidrag till Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, jämsides med sina akademiska studier i Uppsala. Dessa influerades starkt av C. R. Nyblom och ledde till docentur i litteraturhistoria 1876 och fil.drgrad 1877 (mbk:s anmärkning. Konstigt att få docentur före dr.grad! Troligen fel! Bör ha varit det omvända.) Sistnämda år återvände W. till Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där han skrev konst- och litteraturkritik men även behandlade kommunala och andra politiska frågor. Journalistiken förblev W:s huvudsakliga sysselsättning fram till 1890; som litteraturkritiker var han under 1880-talet en av de ledande. Jämsides därmed ägnade sig W. åt forskningar och lärda uppdrag. Han tjänstgjorde 1878-90 som bibliotekarie vid Göteborgs musei bibliotek och höll fr. o. m. 1881 vetenskapliga föreläsningar på uppdrag av Göteborgs undervisningsfond. Då ur denna Göteborgs högskola framgick år 1890, blev W. prof. där i estetik med litteratur- och konsthistoria, i vilken befattning han kvarstod till 1900. Även under detta årtionde fortsatte W:s förbindelser med Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning; han var nära vän till H. Hedlund som nu i realiteten ledde tidningen, och torde i åtskilliga fall ha varit med om att utstaka dess politiska kurs. År 1900 flyttade W. till Stockholm som föreståndare för det då nyinrättade Nobelbiblioteket. År 1909 övergick han till professuren i litteraturhistoria vid Stockholms högskola, som han innehade till 1918. W. var led av Stockholms stadsfullmäktige1904--14 och 1917--1918 samt av Andra K. 1905--10. W. var en frodig och vital begåvning, utrustad med en ovanlig arbetsförmåga och arbetslust. Personligen livlig, slagfärdig och färgrik i sitt uppträdande hyllade han som både tidningsman och forskare den stränga objektivitetens princip. Samvetsgrann och finkänslig ville han undvika att såra, och han tillät därför sällan sitt temperament att komma till uttryck i skrift utom i fall då hans av liberal burna övertygelse rättskänsla utmanades.

Som talare gav W däremot utlopp för både kvickhet och patos. Denna W:s bidrog säkerligen till att hans litteraturkritik, trots sympatisk inlevelse och kunskapsrikedom, icke blev ett avgörande stöd för den unga 80-talslitteraturen. Den verkade också dämpande på framställningssättet i W:s litteraturhistoriska produktion, även om denna liksom hans kritik röjer, att W i litteraturen främst skattade en verklighetskall realism och ett ideellt intresse för tidens frågor. Tyngdpunkten i W:s väldiga livsverk utgöres av hans litteraturhistoriska forskningar, som äro av banbrytande betydelse då det gäller 1700- och 1800-talen. Han skrev på grundliga källforskningar byggda mongrafier över "Olof Dalin" (1884), "Holberg i Sverige" (s.å.) "Anna Maria Lenngren" (1887, omarb. 1917), "Lidner" (1880), "Karl August Ehrensvärd" (1893), "Viktor Rydberg" (1900), "Carl Sonilsky" (1905) och "Johan Gabriel Richert" (s.å). W. författade i den tills. med H. Schück utg. "Illustrerad sv. litteraturhistoria" delarna fr. o. m. frihetstiden (1:a uppl. 1896-07, 2:a omarb. uppl. 1911-16). Även i detta fall formade sig W:s framställning gärna om en serie av på primärforskning grundade monografier. En av utgångspunkterna för W:s forskning var hans starka personintresse. Hans arbeten äro i regel av typen "Life and Letters", ytterst rika på material om den skildare personligheten och dess miljö. W:s passion som forskare gällde fakta; däremot avhöll han sig från estetisk spekulation och försök till djupare psykologisk analys. W:s skrivsätt är närmast konstlöst men ändå intresseväckande genom sin förmåga att underordna sig den biograferade och låta denna komma till tals. När det gäller personligheter som W. stått nära , som Rydberg och Snoilsky, har han på detta sätt bevarat ovärderliga upplysningar utan att fördenskull hemfalla åt skvaller eller indiskretion. Som akademisk lärare var W. en nykter men generös kritiker av studenter och ämneskollegor. W:s omfattande korrenspondens med vetenskapsmän, författare och politiker bevaras i K. bibl. Jämte sin hustru testamenterade W. 1918 "Karl och Betty Warburgs fond" till förmån för litteraturhistoriska studier och forskningar.