HILLSANDS KAPELL

Då Ströms församling övertagit kapellet lät man utföra renoveringsarbeten som omfattade målningsarbeten av de flesta målade ytor på nedre planet. När församlingen i slutet av 1980-talet beslöt sig för att åter renovera byggnaden var det del i ett grepp att hitta en utökad användning för byggnaden. Bland annat lät man omdana lägenheten på övervåningen till ett allaktivitetsrum för byn. Renoveringen gjordes med antikvarisk medverkan och med inställningen att gå varsamt fram i kyrkorummet och närmast angränsande utrymmen. I övriga utrymmen medgavs mer långtgående åtgärder. Innebörden blev att många av biutrymmena renoverades till modern standard med för tiden vanliga material som gipsskivor, glasfiberväv, plastmattor och omålade träpaneler. Vid sidan av lägenheten var det dock inget av utrymmena som togs i bruk för annan än ursprunglig funktion. Utvändigt vidtogs omfattande dräneringsåtgärder och handikappramp och nya trappor byggdes. Kyrkan målades om i samma kulörer som tidigare.

Köket, den stora samlingssalen och bönerummet bakom koret samt kapprum och trapphus moderniserades i olika hög grad. Noterbart är att det i samtliga berörda utrymmen förekommer delar av originalinredning som dörrar, tak och lister. Med bibehållen funktion visar rummen ännu på hur byggnaden använts sedan byggnadstiden. Vapenhus och den lilla orgelläktaren som nås från tornet bevarar sin ursprungliga karaktär och kyrkorummet har i allt väsentligt originalinredningen bevarad. 1959 målades innerväggarna av liggande bräder ljust grå. En non-figurativ bård i grått, rött och grönt med drag av ranka målades i övergången till det flacka tunnvälvda taket som samtidigt färgsattes i flammigt blått. Vid 1988-89 års restaurering målades taket i enlighet med väggarna och färgsättningen i övrigt samstämdes och efterliknar i viss utsträckning den ursprungliga. Det ursprungliga brädgolvet är fernissat.

Konstnären Paul Jonze som varit verksam i många jämtlandskyrkor under 1920- och 30-talen stod för den arkitekturbundna konstnärliga utsmyckningen vid byggnadens uppförande. Över dörrarna som från koret leder till angränsande utrymmen målade han fyra medaljonger föreställande de fyra evangelisterna representerade av sina sedvanliga attributdjur. Den omgivande bården av växtslingor och bildernas textbanderoller med evangelistnamnen pekar mot att Jonze funnit inspiration i kyrkomåleri från medeltid och renässans. I samma rödgröna färgskala utförde han på den murade, vitputsade altarväggen två vertikala bildfält som flankerar altare och altartavla. De högresta fälten är i sin tur indelade i fem mindre rektangulära ytor på vardera sidan. Sex av dessa uppvisar rent dekorativa rankmotiv med vindruvor och urnor, två partier inrymmer knäböjande änglar och de två resterande är figurfält med allegoriskt innehåll, ett med herdemotiv och ett med pelikanen som hackar hål på sitt bröst för att föda sina barn. Målningarna som mestadels konstitueras av konturlinjer kröns av en silvrig och gyllene stjärna på vardera sida. Mellan dessa färgfält är ett mycket enkelt marmorerat parti bakom altartavlan. Ovan tavlan kröns muralmålningen av ett Jahveöga i stiliserad strålsol. Muralmålningen är signerad Jonze cop. Norrman 61 och det är uppenbart att målningen rekonstruerats eller på annat sätt ändrats då det finns påtagliga skillnader i utförandet gentemot vad äldre fotomaterial visar.

Den lätta, historieinspirerade målningens stil och teknik går inte igen i altartavlan från 1931. I ett akademiartat, klart och färgstarkt måleri med fjällen som fond möts en bondefamilj och en samefamilj av en döpande Kristus. Tavlan är intressant då kapellet och barnhemmet på grund av det fjällnära läget nyttjats av samerna.

Det enkla altarbordet inramas av en marmorerad altarring med balusterdockor. Flankerar altaret gör dubbeldörrarna in till samlingssalen. Öster om altarringen står en smal, fint huggen dopfunt i röd granit med dopfat av mässing. På ytterväggen invid funten hänger nummertavlan ut från väggen i ett vitt järnstativ. Den är enkelt utformad, dovt grå och har gyllene sniderier av 1920-talsmodell.

Predikstolen på motsatt sida rummet saknar ljudtak och reser sig från golvet. Den nås från en kort trappa alldeles vid dörren till den lilla sakristian. Det är en stram, tidstypisk skapelse med tre sidor och två kraftigt konkava hörn. In mot rummet vetter en gyllene inskriptionstavla med ett stycke från Psaltaren.

Bänkinredningen går ut till vägg både bak och längs sidorna. Bänkarna är öppna med raka enkla gavlar. Sittbänkarna och gavelstommarna är målade i en ljusbrun nyans och de utstående gavelfälten är marmorerade i grått och rött mot brunbeige botten. Mot koret avgränsar bänkskärmar med enkla kvadratiska fyllningar.

Läktarbarriären kragar ut som en balkong och har en undersida i enlighet med väggpanelen. I det ljusbruna ramverket är sju speglar infattade. Dekorationsmåleri med enkla växtrankor och en av rankor omfattad lyra följer måleritekniskt altarmålningarna. Läktaren utgör trots dova mättade kulörer ett färgstarkt element i det avskalade kyrkorummet. Ovan dörren till vapenhuset finns likaså ett enkelt rankmotiv och ett citerat stycke ur Psaltaren.

Fönstren har i 1920-talets smak för dunkla, stämningsfyllda kyrkorum försetts med antikglas i innerbågarna och liksom exteriören präglas kyrkorummet som helhet av 1920-talets intakta inredning och lätt historicerande arkitektur.

Hillsands kapell uppfördes av EFS, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, under åren 1930-31. Kyrkan skänktes 1956 till Ströms församling och invigdes som kapell. Att byggnaden uppförts för ett bredare användningsområde än vad som är brukligt för Svenska kyrkans gudstjänstlokaler avspeglar sig tydligt i såväl exteriör som interiör. Kyrkan är en långhuskyrka av trä med smalare torn och korsarmar vari trapphus, sakristia och kapprum inryms. Vid sidan av kyrkorummet återfinns bland annat samlingssal, kök och en bostadslägenhet. Torn och långhus har en traditionell karaktär medan den tvåvåniga delen med vaktmästarlägenhet i söder och den breda samlingssalen som kragar ut absidialt från långhusgaveln bidrar till ett mer profant uttryck. Korsarmen i öster som inrymmer kapprum är endast en våning hög och avslutar sitt sadeltak i höjd med långhustakfoten. Korsarmen med trapphus på västra sidan har gemensam takfot med långhuset och samlingssalens valmade tak är lägre.

Tornet har ingång med en mycket enkel omfattning på norrgaveln. Gavelns nedre två våningar är klädda med ett extra lager stående ohyvlad panel som inte målats in i kyrkans i övrigt ljust varmgrå kulör. Efter en rik taklist vidtar tornspiran med ett karnissvängt undre takfall och en fyrsidig spira med svängd profil, krönt av en korsglob. Den kraftiga spiran har nationalromantisk form och uppvisar långtgående likheter med spiran på den två år tidigare färdigställda träkyrkan i grannsocknen Alanäs.

Byggnadens samtliga utåtgående hörn har enkla pilastrar avfärgade i vitt. De har till skillnad från den övriga fasaden klätts med slät panel medan resten är av överfalsande locktyp. Panelen avslutas nedåt direkt mot den låga putsade sockeln som är mörkgrå och uppvisar spår efter igensatta fönster. Långhusfasaderna har tre småspröjsade fönster vardera på jämna avstånd. På de mer profana byggnadsdelarna är fönstren av olika karaktär, samtliga vanligt förekommande under 1920-talet och in på nästföljande decennium. Byggnaden har generellt ett tämligen tydligt 1920-talsformspråk. Ingångar finns vid sidan av huvudentrén på tornet även i korsarmarna. Samtliga portar har brunmålad fiskbenspanel. Byggnadens takytor täcks av ett skivtäckt gråmålat plåttak med jämna hakfalsar.