Svärd, Katana, Wakizashi

Uppsättning av långt och kort svärd, daisho. Katana-klinga signerad Umetada Yamato (no) Daijo Minamoto Yoshinobu. Tidigt 1600-tal. Han-dachi-montering. På katana klöver och sicksack-härdning (choji-gunome hamon yakiba) med gravyr (horimono) i form av ett rakt svärd och på andra sidan stiliserad drake slingrande sig runt svärd. Parerplåt (tsuba), signerad Goto, tidigt 1700-tal. Balja i grå lack med skrovlig yta.

Wakizashi: Koto-klinga (före 1600) med slipad rygg (zukuri). Osignerad, förmodligen gjord i Bizen-provinsen. Kozuka samt parerplåt (tsuba), tsuba signerad Waki-goto.
Från 1400-talets mitt bars vanligen både ett kort svärd (wakizashi) och ett långt svärd (katana) av samurajer. De bars instuckna i skärpet med eggen uppåt. I par kallas de för “daisho”, stor-liten. All information från katalog, se ”Publicerad”.
Rollen hos det japanska svärdet märks redan genom den shintoistiska skapelsemyten då solgudinnan Amaterasu enligt legenden gav sitt barnbarn, den japanske kejsaren, de tre heliga skatterna: svärdet, spegeln och juvelen. Svärdet blev en symbol för samurajens själ, heder, lydnad och stridsvilja. Många är berättelserna om enskilda svärds magiska egenskaper. Ofta ärvdes de inom familjen. Att få eget svärd ingick i samurajens mandomsritual, men svärdsträning startade redan i treårsåldern. Svärd av den typ vi känner som typiska samurajsvärd har sitt ursprung i Heian-perioden (794–1185). De kännetecknas av blad med en lätt svängd form och enbart en egg. Under Edo-perioden hade samurajerna i princip monopol på att bära två svärd, ett långt (katana, längre än 60 cm) och ett kort (wakizashi, upp till 60 cm). Tillsammans kallades de daisho (”lång och kort”). Svärd bars instuckna i bältet med eggen upp när personen gick. Bärandet av svärd förbjöds helt 1876.
Samurajernas exklusiva rättighet att bära två svärd var en del av strategin under sen Momoyama (1573–1615) – Edo-perioden (1615–1868) för att skapa ett våldsmonopol för de styrande. Bara i undantagsfall kunde andra grupper som rika köpmän och läkare ges privilegiet att bära det korta svärdet.
Svärd kan indelas i två grupper: ”de gamla” (koto) och "de nya" (shinto). Skiljelinjen går vid tidigt 1600-tal. Enligt shintoismen var smidet av ett svärd heligt och svärdssmeden hade därför en särskilt hög status bland hantverkarna. Innan smidet tvättade sig smeden noga och klädde sig i utvalda vita kläder. Under tillverkningen upphettas ämnesjärn upprepade gånger och viks och välls om och om igen. Sedan läggs ett tunt lager lera över större delen av klingan som glödgas och härdas. Denna fas är särskilt viktig, liksom efterföljande slipning och polering. Resultatet blir ett av världens skarpaste stålvapen.

(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH

Lack: teknik och funktion
Den japanska lacken kommer från lackträdet (Rhus verniciflua/vernicifera) som är släkt med mango och cashewnöt i familjen sumakväxter. Det finns flera besläktade lackträd som kan ge lack. Trädet tappas på sin sav ungefär som när man tappar gummi. Efter tappning dör trädet. Saven filtreras och är i sin flytande form eksemframkallande. Den är nästan ofärgad. Genom pigment färgas lacken, t ex svart (med järnoxid) eller röd (från kvicksilver). Lackens funktionella betydelse ligger i att den skyddar underlaget. Vanliga underlag är trä, men även metall, textil, papper och keramik. Lackeringen består ofta av ett 50-tal faser och börjar med grundning, en blandning av lack, bränt lerpulver och stenpulver. Sedan följer slipning. Själva lackeringen sker ofta i flera lager. Varje lager behöver härda i ett dammfritt skåp med ca 80% luftfuktighet. Polering är också ett viktigt moment. Tidsåtgången för ett exklusivt lackföremål kan vara upp till tio år.
Vanliga dekorationstekniker är inlägg av bl a pärlemor samt pulveriserade metaller (maki-e). Lacken användes på t ex rustningar och under andra världskriget som rostförebyggare på vapen. Guldlack används även vid lagning av keramikföremål, där det icke-perfekta sätts i fokus genom lacket som en medveten del i estetiken.

Hantverk: exemplet lacktillverkning
De största lackproducerande områdena idag är Tokyo (Edo-lack), Kyoto (Kyo-lack) och Kanazawa (Kaga-lack). Andra viktiga platser för lacktillverkning med lång historia är Wajima, Takayama och Takamatsu. Lackarbeten har använts i Japan som konstföremål och vardagsföremål åtminstone sedan mitten av Jomon-perioden (ca 10500–300 f v t). Nya fynd kan troligen dateras till ca 7000 år f v t. Omkring 586 e v t startade en lackavdelning inom finansministeriet för att effektivt kunna organisera lackproduktionen. Buddismen kom till landet under samma tid och man började göra religiöst relaterade föremål som skulpturer och tempelinredningar. Användning av pulvriserade metaller är belagd från 700-talet, bl a i form av ”strödd bild” (maki-e) som anses unikt japansk. I Heian-periodens (794–1185) mest berömda berättelse, Genji monogatari, nämns rikt dekorerad lackinredning och lackföremål. Under Edo-perioden räknades lackträdet som ett av de ”fyra viktiga träden” tillsammans med tebusken, mullbärsträdet som man gör papper av (Broussonetia papyrifera) och mullbärsträdet som man matar silkeslarver med (Morus alba). Lackråvaran användes t ex som skattebetalning.
Under Edo-periodens mitt började även förmögna handelsmän beställa exklusiva lacker med guld och pärlemorinläggningar. Lackföremålens stora betydelse i Japan jämförs med bruket av porslin i Kina. När européerna kom till Japan i mitten av 1500-talet blev de fascinerade av lackerna. Lacker var hett eftertraktade och gick på export till Europa, särskilt den typ som kallas namban-lack, som ofta har pärlemorinläggningar. Européerna försökte också att imitera den japanska lacken utan större framgång (”japanning”). Under 1900-talet har flera åtgärder vidtagits för att både bevara och kreativt utveckla lackkonsten.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH

Daisho, long and short sword.
Katana signed Umetada Yamoto (no) Daijo Minamoto Yoshinobu, handachi mounting. Steel etc. Early 17th century. Tsuba with chrysantemums and dragon. Menuki shaped like dragons in gold. Wakizashi with a blade probably made before 1600.

Daisho, långt och kort svärd.
Katana signerad Umetada Yamoto (no) Daijo Minamoto Yoshinobu, handachi-montering. Stål m.m. Tidigt 1600-tal. Tsuba med krysantemum och drake. Goto-stil. Shakudo och guld. Tidigt 1700-tal. Menuki i form av drakar i guld. Wakizashi med klinga sannolikt äldre än år 1600.
Östasiatiska Museet.

Pair of matching swords consisting of long and short swords (daisho)) in a sword stand. Swordfittings of shakudo (alloy of about 4% gold, 96% copper) and gold.
Long sword (katana) signed Yamato Daijo Yoshinobu (Umetada Myoji school). Probably 17th C. On the katana, clover-shaped and zigzag lines in the tempering patterns (choji-gunome hamon yakiba) with engrarving (horimono) of a straight sword and on the other side a stylised dragon coiled around a sword. Sword guard (tsuba), signed Goto, early 18th C. Scabbard in grey lacquer with rough surface. L. including scabbard 96.5 cm.

Short sword (wakizashi): probably older blade (koto, made before 1600). Unsigned, probably made in the province of Bizen. Handle (kozuka) of the small utility knife (kogatana) and sword guard (tsuba); tsuba signed Waki-goto, early 17th C. L. including scabbard: 75 cm. Gift of Karl and Gulli Modéer.

The role of the Japanese sword is already made clear in the myth of creation, where, the legend has it, the sun goddess Amaterasu gave her grandchild, the Emperor, the three sacred treasures - the sword, the mirror and the jewels. The sword became a symbol of the soul, honour, obedience and fighting spirit of the samurai. Many are the tales of the mystic qualities of individual swords. Often swords were handed down from generation to generation in the same family. Acquistion of a sword of his own was part of the samurai´s coming-of-age ceremony, but children began learning swordsmanship when they were only 3 years old. Swords of the kind we know as typical samurai weapons originated in the Heian period (794-1185). They are distinguished by slightly curved blades with only one edge. During the Edo period the samurai, in principle, had a prerogative of carrying two swords: a long one (katana, over 60 cm in length) and a short one (wakizashi, up to 60 cm long). The two together were called daisho ("long and short"). The exclusive right of the samurai to carry two swords was part of the strategy during the late Momoyama (1573-1615) and Edo period of giving the ruling class a monopoly of physical force. Only in exceptional cases could other categories, such as wealthy merchants and physicians, be accorded the privilege of carrying the short sword. Swords were worn stuck into the sash, edge upwards, when the wearer was walking. The carrying of swords was prohibited altogether in 1876.

Swords can be divided into two groups: "the old" (koto) and "the new" (shinto). The line of demarcation between them comes in the early 17th century. Shintoism made the forging of swords a sacred act, which gave the swordsmith high status among craftsmen. Before forging the sword he would wash himself carefully and put on specially chosen white clothing. During the production process the iron is heated over and over again and repeatedly folded and forged. A thin layer of clay is then applied to most of the blade, which is annealed and tempered. This phase is particularly important, as are the ensuing grindning and polishing. The result is one of the sharpest steel weapons in the world.

(Based on the text for the exhibition catalogue Japan. Artefacts and images tell the story. 2011). /PH