Krakning av gråärter och bondbönor 1923

Krakning av gråärter och bondbönor.

"Den som står längst upp på stegen är Anders Johan Andersson, Röra, född år 1873 (han som åt salt sill och benade den i munnen).
Dottern Annie, född år 1904 står på stegen.
Ragnar Andersson, Stordal (1911-1959) sitter i kärran.
John Olausson, Stordal, (1891-1976), min far, står till vänster. De två övriga på stegen är inte namngivna."
Efter original förmedlat av Barbro Östlund, Solberga, Kode (2009) som också namngivit personerna på bilden.

Bilden beskriver hur man krakade dvs. torkade gråärter och bondbönor som växt tillsammans på åkern. Att dessa två växter odlades på samma åker berodde på att bondbönorna fungerade som stöd åt ärtväxternas klängen. Svärtan i personernas ansikten kommer sig av att när den gröna massan, särskilt bönorna, under några dagar innan krakning ligger och torkar på marken så mörknar/svartnar dessa.

Anförande vid Gråärtans dag den 27 september 2009, Barbro Östlund berättar:

Gråärter på bordet

Ärade festdeltagare!
Äntligen Gråärtans dag. Liksom kanelbullen har sin dag får nu gråärtan sin, hoppas det blir en tradition.
Varför fick boken titeln "Gråärter och doppekopp". Det finns ju så mycket annat i boken. Det har naturligtvis funnits en omedveten grund för detta från barndomen. Gråärterna var för mig vardagen och doppekoppen var kalaset.
Min första tanke när jag fick programmet för dagen och rubriken: Gråärter på bordet, gick tanken till mitt gamla hem på Tjörn, jag var 6-7 år (1940-talet), då vi fyra systrar och mor samlades i stôva (så kallades det stora rummet). Vi satt på frambänken vid det gamla ekbordet i bondrokoko säkert 3 meter långt och ganska brett. I bakgrunden sprakade det i järnkaminen, en norsk kamin i tre våningar som värmde oss. Huset byggdes år 1790 och gården är en släktgård från år 1568.
Det kanske är ganska naturligt att maten och historien har uppfyllt en stor del av mitt liv.
Åter till bordet. På Hösten efter tröskningen av ärter och bönor skulle ärterna sorteras. Far kom in med en säck på ryggen, tömde ärterna på det stora bordet och sorteringen kunde börja. De största och finaste skulle skickas till Gnesta Frökontrollanstalt. Dessa hälldes i små jutesäckar som jag gissar rymde 1 kg ärter. När vi började tröttna tog äldsta systern plats vid orgeln och vi sjöng. Vad kommer jag inte ihåg.
Den andra händelsen som verkligen har satt sig i mitt minne var när vi satt vid köksbordet och åt kokta ärter och salt sill. En hjälpreda som vi hade på gården hette Anders-Johan och han hade en kraftig mustasch. Det var ett nöje att titta på honom när han åt. Av sillen som var salt, aldrig blötlagd, men skuren i skivor med ben och skinn kvar, tog han en skiva i handen, skickligt fick han bort både skinn och ben med hjälp av tänderna. Något fastnade även i mustaschen.
Vid ett tillfälle, berättade han, att han i sin ungdom blev skickad med ett ärende till ett torp uti skogen. Han hörde på avstånd barn som skrek. När han knackade på blev det tyst. När han kom in fick han se mamman sätta fram en gryta med bönor mitt på bordet, och barnen tystnade. De hade skrikit av hunger.
Gråärter och bondbönor var allmogens mesta föda. En gång i veckan koktes en gryta ärter. De blötlades över natten i vatten, eller buljong om det fanns. Men det var enbart i samband med slakt, som buljong fanns att tillgå. Ärterna saltades och koktes en timma. Man fick se till så de inte kokade sönder.
De östes upp med hålslev i djup tallrik och åts med kall mjölk och eventuellt salt sill.

Bondbönerna koktes på samma sätt, men de kunde även kokas tillsammans med en bit kött. Åts de med kött och spad kallades de sôböner, och när de åts torra blev det môleböner.
Môleböner var en praktisk uppfinning. När bönderna skulle arbeta ute på åkern, eller i skogen, eller kanske skulle ut på havet och fiska, fylldes fickan med môleböner, och männen höll sig mätta hela dagen om det behövdes.
Ärter och bönor har säkert räddat många liv med tanke på det höga näringsvärdet.
Gråärter var också en bytesvara. Fiskare bytte sill och långa mot ärter och bönor från odlare.
Även om ärter och bönor mest användes som torkade, var det sed att när ärterna ännu var gröna men ärtskidorna var fullmatade (ärtpungar), plockades de på åkern och koktes i saltat vatten. Ärtorna togs ur ärtskidorna och åts varma med mjölk. Det var enligt min mening det allra godaste.
Även om bohusläningen levde mycket sparsamt i vardagen, blev det så mycket mer festligt vid t.ex. krakning och annan skörd. "Krakekalas" var en efterlängtad tillställning. Då bjöds på allt vad huset hade av mat och dryck. Hembakat tunnbröd, hemkärnat smör, sill, äggost, brynost, köttbullar, risgrynspudding eller pannkaka som det oftast kallas i Bohuslän. Kokt saltlånga med potatis, och som efterrätt sagosoppa.
Naturligtvis har matsedeln varierat på olika platser, precis som det är idag, men äggosten var ett måste.
Nu har jag bara berättat om de bohuslänska sederna, i Skåne t.ex. koktes gröt på gråärter. I Småland och flera andra landskap maldes ärtmjöl och blandades i bröddegen.
När det gäller att ta tillvara tillgångarna har våra förfäder varit oslagbara.

Solberga den 25 september 2009
Barbro Östlund