ÅRE GAMLA KYRKA

Åre gamla kyrka ligger utmed pilgrimsleden till Norge. Längs lederna mellan nationalhelgonens gravar, S.t Eriks i Uppsaladomen och S:t Olofs i Trondheimsdomen (Nidaros) vallfärdade pilgrimer under medeltiden. Åre gamla kyrka är troligtvis uppförd under perioden 1150 1200. Nordsvenska kyrkor med samma korform, lägre och smalare rakslutet kor i öster, brukar dateras till 1200- talet. Av dessa kan Åre möjligen tillhöra de äldsta med en möjlig tillkomst på 1100- talet. Åre medeltida kyrka bestod av ett långhus och ett rakslutet, lägre och smalare kor i öster. Kyrkan har haft två medeltida portaler förlagda ungefär mittför varandra, nära västgaveln, en på södra respektive norra sidan. Dessa sattes igen när kyrkan förlängdes på 1700- talet medan de två ursprungliga ljusöppningarna i koret finns kvar. De äldsta återstående delarna av den ursprungliga korkyrkan är koret samt större delen av långhuset. Av kyrkans utseende att döma kom stilpåverkan från Tröndelag, kyrkans rakavslutade kor och placeringen av portaler i både norr och söder visar på detta samband. Även takstolarnas utformning har ett tydligt släktskap med samtida kyrkor i Tröndelag. Sten användes, liksom i Åre, som byggnadsmaterial till alla bevarade medeltidskyrkorna i Jämtland. Kyrkorna kan ha varit vitkalkade med sadeltak, förmodligen spånklätt. Kyrkorna uppfördes mycket enkla och dekorativ skulptural utsmyckning som till exempel omfattningar kring portaler förekom väldigt sällan. Troligtvis hade kyrkorummet ett enkelt innertak i trä eller en öppen takstol vilket verkar ha varit vanligast i Jämtland under medeltiden.

De medeltida kyrkorna blev med tiden för små och runt 1700- talets mitt var situationen över lag akut. Allmän kyrkoplikt och en folkökning under andra hälften av 1700- talet innebar tilltagande krav på större utrymme i kyrkorna. 1736 förlängdes långhuset åt väster på Åre gamla kyrka samtidigt som de medeltida portalerna samt triumfbågens valv mellan lånhus och kor murades igen. Idag kan portalerna ses genom skarvar på norra respektive södra muren. Vid den nya gaveln i väster byggdes ett vapenhus med entré på norrsidan. Koret inreddes samtidigt till sakristia och ett nytt altare uppfördes i långhusets östra del. Två ursprungliga ljusöppningar, ett murat stenaltare samt två nischer finns kvar i det gamla koret. Nu tillkom också de höga fönstren liksom stjärnvalven i trä och bänkinredningen. Kyrkan har kvar medeltida inventarier i form av en träskulptur av S:t Olof, en skeppsljusstake och ett processionskors i trä. S:t Olof statyn är troligtvis ett norskt arbete med en trolig datering till omkring år 1300. Dock finns en viss osäkerhet och en andra datering placerar statyn till 1500- talets början.

Befolkningsökningen i Norrland under slutet av 1700- talet och hela 1800- talet efterlämnade tydliga spår i form av att många nya kyrkor byggdes och att äldre medeltida revs eller blev ödekyrkor. Efter tillbyggnaden på 1700- talet hade Åre gamla kyrka plats för 200 personer men på 1860- talet började diskussionerna om en ny församlingskyrka. En hård strid om var den nya kyrkan skulle placeras gjorde att det drog ut på tiden men 1894 stod kyrkan i Duved färdig. Därmed övergavs medeltidskyrkan men den användes dock sporadiskt. 1912 belades taket med skiffer och putsen togs bort från ytterväggarna. Vid en restaurering 1925 26 genomgick kyrkan en grundlig upprustning där flest åtgärder gjordes interiört. 1951 försågs bl. a. sakristian med skåp för förvaring. Ombyggnad skedde också av den bakre läktaren under 1950- talet. 1996- 98 genomfördes en interiör restaurering och konservering. Inredningen från 1950- talet togs bort och nya textilskåp sattes in i sakristian. Håltagningar som gjorts i läktaren vid installerandet av kyrkorgeln på 1950- talet reparerades. Golvet i kyrkans mittgång bröts upp och åtgärdades.

Kyrkogården har utvidgats i omgångar vilket gett de olika delarna skilda karaktärer. I öster är anläggningen mer öppen och i söder dominerar gräsytor med raka grusgångar. Delen närmast kyrkan är muromgärdad med grindstolpar i huggen sten och järngrindar. Det är också den här delen där flest träd växer, mest björkar. Utanför kyrkogårdsmuren i sydväst står nya byggnader för drift hållna i en färg som smälter in och lite gömda bakom växtlighet från kyrkan sett. Byggnaden har fått en lågmäld utformning och passar genom sin gråa färgsättning bra in i kyrkomiljön. På terassen framför kyrkan råder inte samma strikta raka uppställning av gravstenarna. Här finns äldre gravvårdar med en del järnkors, i väst finns stenomgärdade gravar. Nytt stenhus jämte klockstapeln, smälter in bra.

Klockstapeln uppfördes 1755 60 av byggmästare Erik Olofsson i Rännberg. Han var riksdagsman och byggmästare och Åre var hans hemsocken. Klockstapeln har en murad fyrkantig nederdel, som fungerar som stiglucka, och däröver finns en öppen klockvåning med rödmålade balusterdockor. Ett karnissvängt tak med rakt parti med målade ljudluckor kröner innan en lökformad spira tar vid. I bottenvåningen ligger ett stensatt golv, innerväggarna är vitputsade och smidesgrindar av nyare snitt sitter i den norra öppningen. Taken är spånklädda och tjärade. Ingången till klockdäcket sitter en en bit upp på väggen på den östra fasaden och nås via en trätrapp. Från kyrkogården går en trapp upp genom stigluckan med enkelt järnräcke fäst längs ena sidan av fasaden.

FÖRSAMLING 1995 - ÅRE

BEFOLKNINGSTAL - 1805: 892, 1900: 2502, 1995: 3082

FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida socken. Befolkningstal 1805: värdet avser år 1810. År 1805 hade församlingarna Undersåker, Mörsil, Åre och Kall tillsammans 2688 inv.

LÄGE OCH OMGIVNING - Nya kyrkan ligger centralt i tätorten på en platå ovanför Åresjön i gränszonen mot fjällområdet (se ÅRE, DUVEDS KYRKA). På en udde nedanför ligger den gamla kyrkan. Genom dalgången passerade pilgrimsleden mot Nidaros (Trondheim). Åre gamla kyrka och Handöls kapell ligger i miljöer med kulturvärden av riksintresse. Klockstapeln norr om kyrkan uppfördes under ledning av Erik Olofsson i Rännberg och stod färdig 1760. Den består av en murad nederdel, som fungerar som stiglucka, en öppen klockvåning och en lökformad spira.

RASERAD KYRKA / RUIN -

DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - I: Åre gamla kyrka av sten består av ett avlångt, rektangulärt långhus, smalare sakristia i öster (ursprungligen kor) och vapenhus i västerNuvarande sakristian och långhusets östra del återstår av en korkyrka, med murar av granit och skiffer i tämligen jämna skift, uppförd under tidig medeltid, sannolikt vid 1100-talets senare del eller omkr. år 1200. Spår är synliga av igensatta trånga portaler i långhusets nord- och sydmur. I det tidigare koret finns två ursprungliga fönsteröppningar. År 1736 förlängdes långhuset åt väster och vapenhuset uppfördes. Då revs också en troligen eftermedeltida sakristia av trä på kyrkans norra sida och ett vapenhus av trä, som 1650 ersatt ett äldre. Korbågen igenmurades, nytt altare byggdes väster därom och koret inreddes till sakristia.

EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Kyrkans östra del har en till det yttre välbevarad medeltida karaktär. Den västra delen tar upp den östras proportioner och material. Långhus, sakristia och vapenhus har oputsade murar med synligt murverk och täcks av skifferklädda sadeltak. Fönstren, från 1736, är stora och rundvälvda. Ingång på vapenhusets nordsida. Kyrkorummet täcks av stjärnvalv av trä, byggda 1736 med sparsam, målad dekor från 1753. Väggarna är vitputsade. Altaruppsatsen från 1700-talet har som altartavla en målning med Korsfästelsen. Predikstolen är daterad 1673. Den slutna bänkinredningen härrör från ombyggnaden 1736. Läktaren i nordöst byggdes under 1600-talets slut, den i sydöst 1754. Läktaren i väster byggdes 1798. År 1865 började diskussionerna om en ny kyrka, när denna stod färdig i Duved 1894 övergavs den gamla. Kyrkan användes dock sporadiskt och redan 1912 försågs taket med skiffer och yttermurarna befriades från puts. Kyrkan iståndsattes grundligt vid en restaurering 1925-26. Västläktaren förändrades något 1951 efter ritningar av arkitekt Tore Virke.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2002.