vagga, cradle, crib, cot

Om klövjeraiden:

Den årstiden då marken var snöfri flyttade samerna sitt bohag med klövjeraider. Man band helt enkelt sina ägodelar och småbarn på tamrenarnas ryggar. Selade ihop renarna i en lång rad och vandrade till sitt nästa viste. (Klövning heter kuottetim på samiska.) Att färdas med klövjerenar var arbetsamt och tidskrävande. De klövjade renarna gick bara 4-5 timmar i sträck och måste sedan vila och beta. Dessutom måste packningen vid varje djupare bäck eller älv avlastas, på något sätt transporteras över vattendraget och sedan igen pålastas på renarna. Detta i och med att packningen annars skulle bli genomvåt.

Raiden hade en viss ordning: Första renen i raiden var en pålitlig ledarhärk som med sin renskälla fick de andra tamrenarna att följa. Härken bar på spädbarnet i familjen och hade som motvikt på klövjesadeln storgrytan, som också fungerade som barnets badbalja. Den renen leddes av barnets moder. Även de andra små barnen kunde få rida i sadel. Renarna bands fast i varandra så att tömmen gick från den främre renens sadelknapp till den bakom gående renens grimma.

Ägodelarna packades på ett bestämt sätt och renarna som bar dem gick i en viss följd, antagligen så att sakerna var lätt att hitta, vilket underlättade en snabb och effektiv uppbyggnad av tältbyn när man kom fram till målet. (Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM, 2010)

Nästsist i raiden gick renen som bar tältduken och stängerna. Alla tältstänger har i sin ände ett hål genom vilket man trär ett rep som knyter ihop dem. Repöglan med slanorna hängs sedan på sadelknappen om varsin sida av renen, så att stängernas andra ända släpas i backen.
(Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM, 20210.)

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
transport
klövje

Källa:
För mera detaljerad information och en förklarande illustration av en klövjeraid se s. 88, 89 och 132-143 i Ossian Elgströms Karesuandolapparna, Åhlén & Åkerlundsförlag: Stockholm, 1922. Finns på VKMs bibliotek.

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM Göteborg, 2010)

Om den samiska vaggan:

Vaggan heter på samiska giet(h)ka (även komsio, komse). Den har formen av en liten träbåt och tillverkades av en urholkad (70 cm lång) furustock, vilket gjorde den mycket stabil mot stöttar. Barnet låg säkert insnörd i vaggan som vid huvudändan hade en kapuschong av läder som skyddade barnet mot vind och väder. Den hade band med vilka modern kunde bära den på sin rygg. Den kunde också hängas upp inomhus i kåtornas takstänger eller på en trägren utomhus medan mamman arbetade där. Under flyttningen fästes vaggan på klövjerenens sadel. (Se s/v foton i Manker, 1947: 295, 310, 347!)

Barnet tillbragte sitt första levnadsår i vaggan. Den hade en form som gjorde det lätt för modern att amma spädbarnet utan att behöva ta ut det ur vaggan. Detta var viktigt främst under vandringarna på vintern. Därför var vaggan också bäddad på ett sätt (antagligen med lav och kanske även med skohö) som skulle hålla värmen, men också lösa problemet med barnets avföring på bästa sätt, så att man inte mitt under vandringarna behövde ta ut spädbarnet i den isiga kylan. Vaggan tålde, enligt Elgström, till och med att stå med fotändan nedstucken i snön, utan att barnet fick frostskador.

Övernaturligt:

Barnet värmdes framför elden innan det nedlades i giethkan, detta sades ”ge kraft”. (Elgström, 1922: 338) Värme, gav det bestämt! Man hängde silver (föredragsvis ringar) på barnets vagga eller lade metall in i den. Detta hindrade de underjordiska från att röva bort barnet (eller dess själ). Om barnet skrek mycket misstänkte man att de underjordiska (enl. Elgström ”uldas”), bortbytt barnet. Då skulle man risa barnet med enriskvistar, så att uldas förfärades över behandlingen deras barn utsattes för och bytte tillbaka barnet. (Elgström, 1922: 338)
Sätter sig trollsparven, siisas, på barnvaggans kapuschong, betyder det att barnet dör snart. (Elgström, 1922: 340)

(För en sammanhängande förklaring om de religionssymboliska betydelserna av uldas och fåglar, läs Saga du Nords bok Trolltrummans hemlighet. En socialantropologisk rekonstruktion av samernas förlorade naturreligion.)

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
inventarier
barn
transport

Vagga: 1939.67.0001, 1939.70.0006, 1939.70.0117, 1939.70.0248, 1948.21.0075.

Referenser:
Ernst Manker De svenska Fjällapparna, Svenska Turistföreningens förlag. Esselte, Stockholm, 1947.
Ossian Elgström, Karesuandolapparna (1916-1919), Åhlén & Åkerlund: Stockholm, 1922.
Saga du Nord Trolltrummans hemlighet. En socialantropologisk rekonstruktion av samernas förlorade naturreligion. (U.a.)

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog, VKM Göteborg, 2010)