skåp, skulptur, altarskåp, figur

Altarskåp, utvändigt svartlackerat, invändigt guldlack. Beslag. Innehåller Fudo-gestalt, omgiven av eldslågor på klippavsats, med sina två medhjälpare (Kongara och Seitaka). Under figurgruppen finns en dekorpanel med sayagata-mönster.

Lacken är relativt kraftigt skadad baktill på skåpet.

Fudo-gestalten är den japanska formen av Acala eller Arya achalanatha (sanskrit). Acala betyder den orubblige och Fudo är dessutom en av de fem ljuskonungarna inom Shingon-sekten. Han håller ofta snaror i händerna förutom sitt tveeggade svärd och dessa är till för dels att fånga in de som behöver hans hjälp och i tillståndet efter döden skall ställas till doms för sitt liv, dels för att fånga in Mara, frestaren. Han är en rättskaffens förespråkare, en sorts dödens försvarsadvokat. Litt.: Schumann, H W. 1986, s 206. Enligt Edmunds 1934 s 243 är han identifierbar med Shiva och han liknar en Dharmapala-form av Varjapani, medan vissa identifierar honom med Dai Ichi Nyorai (Vairocana), skriver Edmunds. Han är dessutom vattenfallens speciella gud. (Edmunds 1934, s 244). Hans vredgade uppsyn visar hans inställning till galenskap, som han försöker utdriva. Svärdet skär igenom de illusoriska världarnas ondska för att få fram den verkliga världen. Repen kan användas för att binda upplysningens illusoriska fienden. Han är även en skyddsgud för samurajer. Litt.: Smith, L, Harris, C, Clark, T. 1990, s 33. Fudo är en av de fem myo-o och hans svärd kan även symbolisera vishet och medkänsla och med det kan han bekämpa de tre dårskaperna (ilska, galenskap och girighet). Repet kan även användas att binda de som opponerar sig mot Buddha. Fudo-kulten blev särskilt populär från 1600-talet. Hans två medhjälpare som ofta förekommer i samma konstellation är Seitaka och Kongara. Litt.: Asiatic Mythology.1932, s 425-26. (PH)

Lack: teknik och funktion
Den japanska lacken kommer från lackträdet (Rhus verniciflua/vernicifera) som är släkt med mango och cashewnöt i familjen sumakväxter. Det finns flera besläktade lackträd som kan ge lack. Trädet tappas på sin sav ungefär som när man tappar gummi. Efter tappning dör trädet. Saven filtreras och är i sin flytande form eksemframkallande. Den är nästan ofärgad. Genom pigment färgas lacken, t ex svart (med järnoxid) eller röd (från kvicksilver). Lackens funktionella betydelse ligger i att den skyddar underlaget. Vanliga underlag är trä, men även metall, textil, papper och keramik. Lackeringen består ofta av ett 50-tal faser och börjar med grundning, en blandning av lack, bränt lerpulver och stenpulver. Sedan följer slipning. Själva lackeringen sker ofta i flera lager. Varje lager behöver härda i ett dammfritt skåp med ca 80% luftfuktighet. Polering är också ett viktigt moment. Tidsåtgången för ett exklusivt lackföremål kan vara upp till tio år.
Vanliga dekorationstekniker är inlägg av bl a pärlemor samt pulveriserade metaller (maki-e). Lacken användes på t ex rustningar och under andra världskriget som rostförebyggare på vapen. Guldlack används även vid lagning av keramikföremål, där det icke-perfekta sätts i fokus genom lacket som en medveten del i estetiken.

Hantverk: exemplet lacktillverkning
De största lackproducerande områdena idag är Tokyo (Edo-lack), Kyoto (Kyo-lack) och Kanazawa (Kaga-lack). Andra viktiga platser för lacktillverkning med lång historia är Wajima, Takayama och Takamatsu. Lackarbeten har använts i Japan som konstföremål och vardagsföremål åtminstone sedan mitten av Jomon-perioden (ca 10500–300 f v t). Nya fynd kan troligen dateras till ca 7000 år f v t. Omkring 586 e v t startade en lackavdelning inom finansministeriet för att effektivt kunna organisera lackproduktionen. Buddismen kom till landet under samma tid och man började göra religiöst relaterade föremål som skulpturer och tempelinredningar. Användning av pulvriserade metaller är belagd från 700-talet, bl a i form av ”strödd bild” (maki-e) som anses unikt japansk. I Heian-periodens (794–1185) mest berömda berättelse, Genji monogatari, nämns rikt dekorerad lackinredning och lackföremål. Under Edo-perioden räknades lackträdet som ett av de ”fyra viktiga träden” tillsammans med tebusken, mullbärsträdet som man gör papper av (Broussonetia papyrifera) och mullbärsträdet som man matar silkeslarver med (Morus alba). Lackråvaran användes t ex som skattebetalning.
Under Edo-periodens mitt började även förmögna handelsmän beställa exklusiva lacker med guld och pärlemorinläggningar. Lackföremålens stora betydelse i Japan jämförs med bruket av porslin i Kina. När européerna kom till Japan i mitten av 1500-talet blev de fascinerade av lackerna. Lacker var hett eftertraktade och gick på export till Europa, särskilt den typ som kallas namban-lack, som ofta har pärlemorinläggningar. Européerna försökte också att imitera den japanska lacken utan större framgång (”japanning”). Under 1900-talet har flera åtgärder vidtagits för att både bevara och kreativt utveckla lackkonsten.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH