LÄBY KYRKA

Kyrkans äldsta historia är höljd i historiens dunkel. Den har ej kunnat dateras säkert. Källorna uppger att västra delen av långhuset är från 1100- eller 1200-talet och att den byggts under den romanska stilepoken. Enligt Norbergs kyrkobeskrivning har Läby kyrka under 1500-talets senare del eller i början 1600-talet utvidgats i öster. Den har då fått sin rektangulära salkyrkoform. Även sakristian och det seneare rivna vapenhuset ska ha byggts vid denna tid. Ann Catherine Bonnier har dock angivit att kyrkan byggts om till salkyrka redan under folkungatiden ca 1250-1350. Vapenhuset på kyrkans södra sida kan ses på Johan Hadorphs teckning av kyrkan från 1670-talet.

Klocktornet i väster byggdes i början på 1800-talet. Tornet byggdes som ersättning för en klockstapel. När tornet var färdigt revs vapenhuset och ingången flyttades till tornets västra sida. 1890 slogs Läby församling ihop med Vänge. Läby kyrka lämnades som ödekyrka och förfallet tilltog tills man på 1920-talet i tidens nationalromantiska anda (fädrens minne till ära) restaurerade kyrkan. Både Upsala Nya Tidnings chefredaktör Axel Johansson och sedermera ärkebiskop Nathan Söderblom hade propagerat för en restaurering av kyrkan redan 1906. De medeltida skulpturer som fanns i kyrkan överfördes efter 1890 till Historiska museet där de än i dag finns.

Läby kyrka, en av stiftets minsta, ligger invid landsvägen Uppsala-Sala. Socknen har varit annexförsamling till Vänge. 1860 beslutades att kyrkan skulle försvinna på grund av det lilla invånarantalet. Vänge kyrka byggdes ut för att ge plats åt Läbyborna, och Läby kyrka lämnades att förfalla. Den räddades dock och kunde återinvigas 1928.

Kyrkan är uppförd av gråsten. Den har rektangulärt långhus med vidbyggd sakristia i norr och ett västtorn. Ingång sker genom tornet.

Kyrkans äldsta byggnadshistoria och datering är mycket osäker. Långhusets västra del kan härstamma från romansk tid.

Triumfkrucifixet från 1100-talet,nu i Statens historiska museum, tyder på detta, men det kan även ha övertagits från Vänge. Olika uppgifter finns om kyrkans utbyggnad, under folkungatid eller så sent som början av 1600-talet.

Fönsteröppningarna förstorades under 1700-talet. Tornet, med sin lanternin, uppfördes 1801-03. Efter sin tid som ödekyrka under nästan 50 år, restaurerades Läby kyrka på 1920-talet.

Interiören karaktäriseras av de odekorerade medeltidsmurarna, det platta bemålade trätaket och Magnus Granlunds träsnidade altarpredikstol.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1996

Läby kyrka är en av de minsta i Uppsala stift. Den har formen av en rektangulär salkyrka med murar i gråsten. I väster finns ett ganska lågt torn med gråstensmurar på vilket en huvförsedd trälanternin byggts.

Liksom kyrkan är liten är kyrkogården också liten. Där finns endast drygt 50 gravar. Den omges av en kallmur i gråsten och en trädkrans av lönnar mot norr och öster. Ingången i väster har grindstolpar i granit och smidesgrindar. Kyrkogården har inga sentida utvidgningar utan har sannolikt bevarat sin medeltida utbredning. Stenmuren är tillkommen på 1700-talet och delvis omlagd 1813 i samband med tornbygget. Delar av muren hade nämligen raserats för att man använde stenarna till tornbygget. Det finns bara två grusgravar med steninramning varav den ena är försedd med järnsmidesstaket och gravvård från 1872 som också är den äldsta på hela kyrkogården. Den näst äldsta är en gravvård i röd kalksten i tidstypisk nyklassicistisk stil från 1875. Dessutom finns ett par gravstenar från sent 1800-tal i polerad svart granit. I övrigt är de flesta gravarna från 1950 eller senare. Gravkvarteren är grästäckta. Kyrkogården är försedd med grusgångar.

Läby kyrka är en av de minsta i Uppsala stift. Den har formen av en rektangulär salkyrka med murar i gråsten. I väster finns ett ganska lågt torn med gråstensmurar på vilket en huvförsedd trälanternin byggts.

Liksom kyrkan är liten är kyrkogården också liten. Där finns endast drygt 50 gravar. Den omges av en kallmur i gråsten och en trädkrans av lönnar mot norr och öster. Ingången i väster har grindstolpar i granit och smidesgrindar. Kyrkogården har inga sentida utvidgningar utan har sannolikt bevarat sin medeltida utbredning. Stenmuren är tillkommen på 1700-talet och delvis omlagd 1813 i samband med tornbygget. Delar av muren hade nämligen raserats för att man använde stenarna till tornbygget. Det finns bara två grusgravar med steninramning varav den ena är försedd med järnsmidesstaket och gravvård från 1872 som också är den äldsta på hela kyrkogården. Den näst äldsta är en gravvård i röd kalksten i tidstypisk nyklassicistisk stil från 1875. Dessutom finns ett par gravstenar från sent 1800-tal i polerad svart granit. I övrigt är de flesta gravarna från 1950 eller senare. Gravkvarteren är grästäckta. Kyrkogården är försedd med grusgångar.

Kyrkans äldsta historia är höljd i historiens dunkel. Den har ej kunnat dateras säkert. Källorna uppger att västra delen av långhuset är från 1100- eller 1200-talet och att den byggts under den romanska stilepoken. Enligt Norbergs kyrkobeskrivning har Läby kyrka under 1500-talets senare del eller i början 1600-talet utvidgats i öster. Den har då fått sin rektangulära salkyrkoform. Även sakristian och det seneare rivna vapenhuset ska ha byggts vid denna tid. Ann Catherine Bonnier har dock angivit att kyrkan byggts om till salkyrka redan under folkungatiden ca 1250-1350. Vapenhuset på kyrkans södra sida kan ses på Johan Hadorphs teckning av kyrkan från 1670-talet.

Klocktornet i väster byggdes i början på 1800-talet. Tornet byggdes som ersättning för en klockstapel. När tornet var färdigt revs vapenhuset och ingången flyttades till tornets västra sida. 1890 slogs Läby församling ihop med Vänge. Läby kyrka lämnades som ödekyrka och förfallet tilltog tills man på 1920-talet i tidens nationalromantiska anda (fädrens minne till ära) restaurerade kyrkan. Både Upsala Nya Tidnings chefredaktör Axel Johansson och sedermera ärkebiskop Nathan Söderblom hade propagerat för en restaurering av kyrkan redan 1906. De medeltida skulpturer som fanns i kyrkan överfördes efter 1890 till Historiska museet där de än i dag finns.