Allmän karaktär
Källeryds kyrkogård består av en äldre och en yngre del. Gamla
kyrkogården utgör en väl sammanhållen enhet av rektangulär form,
sydöstra hörnet avskuret av landsvägen. Kyrkan är belägen på kyrkogårdens
norra hälft, med koret mot öster. Hela ytan norr om
kyrkan upptages av den Löfvenskiöldska graven. Gravkvarteren är
numrerade I-VII. I-III utgör tre rektangulära kvarter längst i söder
och IV ett triangulärt i sydost. Längs kyrkans södra sida sträcker
sig kvarter V. Väster om kyrkan är VI och öster om koret VII. Nya
kyrkogården ligger något lägre än den gamla och utbreder sig vid
dennas sydvästra och västra sidor. Dess form är rätvinklig.
Omgärdning
Gamla kyrkogården omgärdas av en kallmur av marksten 0,5-1,5
meter hög och 1 meter bred, i väster, söder och sydost som stödmur.
Muren är senast omlagd 1963. På dess krön i nordväst ligger
ca 30 stycken granithällar, varav tio stycken är gravvårdar från sent
1600-tal och tidigt 1700-tal. Vidare ligger där ett brottstycke från
en 1600-tals portalomfattning i sandsten. Några borttagna vårdar
står även lutade mot muren, bl.a. en nyklassicistisk kalkstensvård
från 1803 över Samuel Löfvenskiöld och fyra 1700-talsvårdar. Nya
kyrkogården omges av en kallmurad skalmur från 1962, 1 meter
hög och bred, av kanthuggen granit. I väster och norr har den vall
på insidan.
Ingångar
Gamla kyrkogårdens ingång är i öster i linje med gången längs kyrkans
södra långsida. Det smidda grindparet är från 1700-talet med
konstfulla bandjärnsrosetter. Grinden hänger på slätputsade och
beigt avfärgade tegelstolpar från 1840 med kopparplåtshuvar och
sandstensklot. Norra ingången från 1962, placerad mellan gamla
och nya delen, har ett överensstämmande utförande och smidd
pargrind med korsdekor. Samma grindtyp hänger i ingången till
nya kyrkogården i sydost. Portstolparna är där av granitkvader och
har toppigt krön.
Vegetation
Någon sammanhängande trädkrans finns ej. Norr om Löfvenskiöldska
graven växer en åldrig ask som kan vara rest av en tidigare krans.
Fyra äldre björkar växer i sydost och väster. En grupp av äldre och
nyplanterade björkar växer på nya kyrkogårdens norra del. I övrigt
finns några cypresser i anslutning till den sydöstra ingången och
ett par rönnar.
Gångsystem
Gamla kyrkogården binds samman av ett rätvinkligt grusgångsnät
som genom ett par punkter anknyter till gångarna på nya delen.
I linje med tornet är i söder en kalkstenstrappa med smidesräcke
mellan gamla och nya kyrkogården. På nya kyrkogårdens sydöstra
del kringgärdas de båda kvarteren av gångar belagda med råbruten
röd kalksten. I övrigt är det ett par rätvinkliga grusgångar. Från
norra ingången fram till kyrkoporten ligger i grusgången plattor
av betong.
Gravvårdstyper
Kyrkogården kan uppvisa gravkonst från 1600-talet fram till idag.
De äldsta är ursprungligen resta sandstenshällar med enkel profi
l och inskription, uttryck för den lokala gravkonsten innan dess
försvinnande i och med industrialiseringen. Några exempel fi nns på
den tidiga industrialismens gjutjärnsvårdar från 1800-talet. Framträdande
är de resliga gravvårdarna från förra sekelskiftet. Dessa är
vanligen i form av en obelisk eller bautasten, tydliga statusmarkörer,
uttryck för sin tids individualism. Vanligaste materialet är polerad
svart granit. Med mellankrigstidens bestämmelser om maximihöjd
på vårdar fick dessa en annan form, låg och rektangulär. Ofta gavs
de klassiserande drag som tempelgavel eller kolonner. Endast ett
fåtal gravar har bevarat den fram till 1950-talet nästan allenarådande
grusbädden. Under efterkrigstiden blev vårdarna enklare i sina former
samt mer och mer uniforma. Titlar användes mer sällan. En
orsak till enhetligheten var det begränsade utbudet av tillverkare,
vilka ofta nyttjade samma kataloger. En annan orsak var tidens betoning
av kollektivet och likheten inför Gud. Genomgående under
hela 1900-talet har granit varit närmast allenarådande som material,
ofta svart eller grå. De senaste tio åren har nya stensorter dykt upp,
vilket är ett tecken på ökad individualism.
Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersindelning, se pdf.
Kvarter I-IV
Allmän karaktär
Kvarter I-IV utgör kyrkogårdens södra sida. I-III har en rektangulär
form (I numera sammanslaget med västra änden av V sedan borttagandet
av en sträcka grusgång) medan IV är triangulär med en
separat gravrad längs kyrkogårdsmuren. Gravarna är lagda i nordsydliga,
jämna rader, vända mot öster.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet är blandat och spänner i tid från 1899 till idag.
Särskilt i de båda västra kvarteren, I och II, är inslaget av högresta
äldre vårdar stort och dominerar intrycket. Vanligaste materialet
bland dessa är svart granit. I de östra kvarteren, III och IV, rör det sig
nästan uteslutande om låga efterkrigstida vårdar av främst ljus granit.
En stor del av framför allt de äldre gravarna har haft grusbädd, av
detta en gång vanliga förhållande återstår idag bara en dylik. Bland
titlarna på de äldre vårdarna fi nns kyrkovärdar, hemmansägare,
lantbrukare, hammarsmeder och skogsinspektor. Två gravar tillhör
den gamla vallonsläkten Th oursie. I en handfull fall förekommer
referenser till Missionsförbundets sångbok (Sv Mfb) eller Ahnfelts
sångbok, uttryck för väckelsen i bygden. Ovanlig är referensen till
Söndagsskolans sångbok på en barngrav från 1928.
Kvarter V
Allmän karaktär
Kvarter V utgör en lång gräsremsa längs kyrkans södra sida. Gravarna
ligger i korta nord-sydliga rader, vända mot öster. Den västligaste
delen hänger idag samman med kvarter I.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet är tämligen homogent, med övervägande högresta
vårdar från förra sekelskiftet. Äldst är en bautasten från 1882.
Huvudsakligen rör det sig om obelisker och bautastenar av polerad,
svart granit. Från 1891 respektive 1914 fi nns gjutjärnskors. Av de
grusbäddar som en gång präglade kvarteret kvarstår två. Den ena
är från 1955 vid kyrkogårdsentrén i öster. Den andra tillhör en
kommunalnämndsordförandes grav från 1931 och omgärdas av
ett smidesstaket. Hälften av vårdarna bär titel. Hemmansägare och
lantbrukare är vanligast, men där finns även kyrkovärdar, nämndeman,
arrendator, häradsdomare, lärare och rättare. En av vårdarna
refererar till Missionsförbundets sångbok.
Kvarter VI
Allmän karaktär
Kvarter VI utgörs av två rektangulära gräsytor väster om tornet. I
dessa är tre nord-sydliga gravrader vända mot öster.
Gravvårdstyper
Kvarteret har ett litet antal gravar, med blandat vårdbestånd, från
1922 till 1977. Bland de äldre gravarna märks tre med bevarade
grusbäddar. Den mest påkostade graven är från 1930 över en målaremästare
med bautasten, pollare och kätting. Den äldsta vården
är rest 1922 över hammarsmeden J Th oursie. Andra titlar som fi nns
är kyrkovärd, maskinist, banvakt och skogvaktare.
Kvarter VII
Allmän karaktär
Kvarter VII utgörs av ett rektangulärt gräskvarter öster om koret
med två nord-sydliga gravrader vända mot öster. Ännu en rad är
längs korgaveln.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet är sammansatt och spänner från 1857 till 1963.
Stora familjegravar och äldre vårdar dominerar intrycket, med
rik variation i form och material. Bland de äldsta vårdarna är sex
gjutjärnskors från 1800-talets andra hälft längs korgaveln. Ett av
dessa är av en typ som tillverkades vid Häryds bruk. Ett av korsen
är rest över Kyrkoherde Strömboms sex barn, ett annat bär en
referens till Ahnfelts sångbok. En sjunde gjutjärnsvård står mitt i
kvarteret, den daterar sig från 1871 och har ett karaktäristiskt nygotiskt
utförande. Högresta vårdar av polerad svart och grå granit
respresenterar decennierna kring det förra sekelskiftet. Bland dessa
återfi nns en vård över folkskolläraren , organisten och kantorn A J
Bolin. Vården på bruksägaren G Lords familjegrav från 1955 har
efterkrigstidens lägre profi l, men är likafullt påkostad och med en
klassiserande framtoning. Denna har liksom fl ertalet gravar haft
grusbädd. En grav från 1946 har kvar sin stenram och kan därmed
ånyo läggas i grus.
Löfvenskiöldska graven
Den Löfvenskiöldska graven upptager en långsmal gräsyta längs
kyrkans norra sida. Graven kantas i sydost av en fogad stödmur
av kilad granit med trappa av stenhällar upp till den ena av de
båda ingångarna. Kring graven sitter ett smidesstaket med grindar.
Anläggningen omfattar sju gravhögar i rät linje. Inuti dessa ryms
stenkammare. Högarna är 14 meter i omkrets och 0,7 meter höga.
På varje hög står en rest vård vänd mot söder. Äldst är fyra nyklassicistiska
marmorvårdar med identiskt utförande. De härrör från
1803-55. Mellan två högar står en liten vård på en barngrav från
1861. De resterande tre högarna har enhetliga resliga vårdar av
polerad svart granit från 1888-92.
Löfvenskiöldska graven speglar Nissafors järnbruk och en betydande
epok i socknens historia. Utformningen med små gravhögar är ett
uttryck för det nyvaknade intresset för Sveriges forntid kring 1800.
Denna grav är ett av de mest utpräglade exemplen i länet på hur
detta intresse infl uerade den adliga gravseden, vilken vid denna tid
tvingades söka sig utanför själva kyrkobyggnaden.
Nya kyrkogården
Allmän karaktär
Nya kyrkogården sträcker sig längs gamla kyrkogårdens västra
och södra sida. Endast kvarteren söder om gamla kyrkogården är
tagna i bruk. Detta med nord-sydliga gravrader vända mot öster.
Kvarteren avgränsas åt väster med hagtornshäckar. Västra delen är
outnyttjad. I norr finns några friväxande äldre björkar samt några
nyplanterade. Denna del tjänar som minneslund med ett fåtal oregelbundet
placerade urngravar.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet är tämligen homogent i form och storlek
med efterkrigstidens vanliga låga profi l. Det sydöstra kvarteret har
mycket enhetliga vårdar av grå granit från 1964-98 med tyngdpunkt
på 1960- och 70-talen. Formspråket är stramt. Titlar och
familjegravar förekommer i princip inte. I kvarteren väster därom
fi nns en något större variation i material och mått. Där är vårdarna
från 1964 till idag. I minneslunden fi nns fyra små urngravvårdar
från 2000-talet.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
