dockskåpssäng med sängkläder

Vårt dockskåps historia, forts.
Salongen befinner sig nu i huvudsak i samma skick som då den inreddes och detta är även förhållandet
med det under denna till höger belägna, förmaket eller damrummet då däremot
det till vänster fått en helt annan utstyrsel. Ursprungligen sängkammare,
blev det då dockskåpet år 1897 skulle överlämnas till Ingeborg Winther,
Judiths dotter, apterat till herrum och möblerat efter tidens sed, varvid
min mor och jag voro både tapetserare och målare. Ingen som gjorde anspråk
på att äga självaktning på 1890-talet vid inredning av ett herrum underlåta
att med möblemanget införliva en turkisk divan, och en dylik ingick som
synes också i den vi åstadkommo. Vi voro nog rätt så belåtna med interiören
i sin helhet och kan den må hända i inte egentlig mening betecknas såsom ful
ehuru den med sina tillskott av tofsar och fransar här vittna om en efter
våra dagars uppfattning förkastlig för att inte säga föraktlig
smakinriktning. Sängkammaren förflyttades till rummet direkt under och fick
endast ett par nyförvärv, redan den med undantag för sängen, som
ursprungligen blott var en bedräglig uppställning av en uppbäddad sådan.
Olämplig tyckte vi, att nu anbringa emedan den presenterar sig ungefär som
från början. Det bredvid liggande köket blev under vårt regemente så
småningom skattat på mobilierna, vilka praktiskt utnyttjades utanför den för
dem avsedda lokalen, och då dockskåpet kommit i Ingeborg Winthers händer,
inköptes och installerades däri år 1899 ett matrumsmöblemang till vilket ju
hörde den då men numera icke önskvärda buffen.
Jag tror ej att dockskåpet någonsin definitivt övergått till Viveka
Håkanson, Ingeborgs dotter. Säkerligen ansågs det vara hennes, då hon blev
stor nog att laga det i bruk, i varje fall är hon inom vår familj den sista
ägarinnan därav.
(Text ur brev i byrå i dockskåpet, fortsätter nedan)

Vårt dockskåps historia.
Dockskåpet var julen 1865 en julklapp till de två systrarna Alma och Judith
Gegerfelt, och i sinom tid blev de yngre systrarna Hildur och Adéle också
delägare där. Det är antagligt att själva skåpet först tillkommit och att då
möblering skulle företagas, det ej varit möjligt att genom köp införskaffa
tillräckligt antal möbler i lämplig storlek. Följden var att en del måste
tillverkas och min mor utförde med tillhjälp av snickare Landgren detta
arbete. Ganska säkert är att hon härvid drog sig till minnes vad hon under
sin ungdom så många gånger sett på herrgårdarna i hemtrakten, hörnsoffan i
salongen vittna bland annat härom, och ävenså har nog modellerna till de två
kristallkronorna sitt ursprung från detta håll.
(Text ur brev i byrå i dockskåpet, fortsätter nedan)

Vårt dockskåps historia, forts.
Det är naturligt, ja ofrånkomligt att ett dukkehiem som tillhört olika
personer av tre generationer icke kunnat förbliva sådant det från byggnaden
var, men vi har i alla händelser förfarit med den pietet som gjort sig
gällande, och det är ju endast herr och matrum vilka icke förskriva sig från
år 1865. Inredningen i dessa har ju dock förefunnits i flera decennier -
daterar sig till och med från föregående århundrade och blir väl en gång i
världen antik också den.
I fråga om mindre saker kan jag med säkerhet endast yttra mig om ett fåtal.
Den lilla tallriken med röda blommor som jag placerat ovanpå linneskåpet i
matrummet har så långt jag kan minnas tillbaka funnits bland småtingen, även
så skålen av mjölkvitt glas som fått sin plats på sybordet i damrummet,
björnen i elfenben på skrivbordet där samman städes har kommit från Indien -
närmare bestämt från Agra- och de två svanarna på byrån i salongen blev år
1892 med min bror och mig som åsyna vittnen för dockskåpets räkning utförda
av en glasblåsare som här i Lund hade en uppvisning av sin skicklighet.
Dockherrskapet, som vid första överlämnandet residerade i våningen, har för
länge, länge sedan skattats åt förgängelsen, och jag erinrar mig ej mer än
en av familjens medlemmar. Antagligen måste denna rubriceras som frun i
huset och bilden av henne är för mig så tillvida rätt tydlig. Hon satt på
den inre stolen till vänster vid salongsbordet, hade porslinshuvud med
guldgult hår benat i mitten och kammat åt sidorna över valkar, och var iförd
en vit klänning med struttande kjol av mäktlig vidd. I sanningens intresse
måste det bifogas att sittandet var föga illusorisk, i ty att vederbörande
var styv som en pinne - en egenskap vanlig hos dockor från denna period -
och att håret var i ett med porslinshuvudet.......
Text ur brev Januari 1934 av Hildur von Gegerfelt (se uppgiftsboken nr 28).