mask

Skådespelaremask. Skägglöst ansikte, avtärt, med utstående kindkotor. Grå färg. Icke signerad. (Orig.kat. nr. V.61. 272) 20 x 14,7 cm. Kioto Japan. (generalkatalogen)
Lackerat trä.

Lack: teknik och funktion
Den japanska lacken kommer från lackträdet (Rhus verniciflua/vernicifera) som är släkt med mango och cashewnöt i familjen sumakväxter. Det finns flera besläktade lackträd som kan ge lack. Trädet tappas på sin sav ungefär som när man tappar gummi. Efter tappning dör trädet. Saven filtreras och är i sin flytande form eksemframkallande. Den är nästan ofärgad. Genom pigment färgas lacken, t ex svart (med järnoxid) eller röd (från kvicksilver). Lackens funktionella betydelse ligger i att den skyddar underlaget. Vanliga underlag är trä, men även metall, textil, papper och keramik. Lackeringen består ofta av ett 50-tal faser och börjar med grundning, en blandning av lack, bränt lerpulver och stenpulver. Sedan följer slipning. Själva lackeringen sker ofta i flera lager. Varje lager behöver härda i ett dammfritt skåp med ca 80% luftfuktighet. Polering är också ett viktigt moment. Tidsåtgången för ett exklusivt lackföremål kan vara upp till tio år.
Vanliga dekorationstekniker är inlägg av bl a pärlemor samt pulveriserade metaller (maki-e). Lacken användes på t ex rustningar och under andra världskriget som rostförebyggare på vapen. Guldlack används även vid lagning av keramikföremål, där det icke-perfekta sätts i fokus genom lacket som en medveten del i estetiken.

Hantverk: exemplet lacktillverkning
De största lackproducerande områdena idag är Tokyo (Edo-lack), Kyoto (Kyo-lack) och Kanazawa (Kaga-lack). Andra viktiga platser för lacktillverkning med lång historia är Wajima, Takayama och Takamatsu. Lackarbeten har använts i Japan som konstföremål och vardagsföremål åtminstone sedan mitten av Jomon-perioden (ca 10500–300 f v t). Nya fynd kan troligen dateras till ca 7000 år f v t. Omkring 586 e v t startade en lackavdelning inom finansministeriet för att effektivt kunna organisera lackproduktionen. Buddismen kom till landet under samma tid och man började göra religiöst relaterade föremål som skulpturer och tempelinredningar. Användning av pulvriserade metaller är belagd från 700-talet, bl a i form av ”strödd bild” (maki-e) som anses unikt japansk. I Heian-periodens (794–1185) mest berömda berättelse, Genji monogatari, nämns rikt dekorerad lackinredning och lackföremål. Under Edo-perioden räknades lackträdet som ett av de ”fyra viktiga träden” tillsammans med tebusken, mullbärsträdet som man gör papper av (Broussonetia papyrifera) och mullbärsträdet som man matar silkeslarver med (Morus alba). Lackråvaran användes t ex som skattebetalning.
Under Edo-periodens mitt började även förmögna handelsmän beställa exklusiva lacker med guld och pärlemorinläggningar. Lackföremålens stora betydelse i Japan jämförs med bruket av porslin i Kina. När européerna kom till Japan i mitten av 1500-talet blev de fascinerade av lackerna. Lacker var hett eftertraktade och gick på export till Europa, särskilt den typ som kallas namban-lack, som ofta har pärlemorinläggningar. Européerna försökte också att imitera den japanska lacken utan större framgång (”japanning”). Under 1900-talet har flera åtgärder vidtagits för att både bevara och kreativt utveckla lackkonsten.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH

Function: Forty-five theatre masks form a part of the Vanadis Collection, most of them are meant for the no-theatre. The no-theatre is counted as one of the oldest now living theatre traditions in the world. It got its present form during the first part of the fifteenth century, but has an even older ancestry. The no-theatre is usually called the theatre of the aristocracy, as opposed to the kabuki-theatre, whose audience used to come from the middle class. In both theatre-forms, the characters are all played with male actors. The usual term for a mask in Japanese is, kamen, which means “temporary face”. The words nohmen, with the meanings “face” and “surface”, and omote, which means “outside” are used to talk about no-masks. The no-masks are tools for change – of the face to specific characters and of the state on the stage. They symbolize the heart and soul of the character. The verb, which is used to describe that a no-mask is put on, means that you “attach” a face, a surface or an outside to the real outside, the face of the actor. The mask becomes a part of the actor’s body and acts together with the scene-costume to create the character. By not reproducing a particular feeling or a particular expression the mask can communicate a multiplicity of emotions and states. The actor can, through small movements of the face, make the mask shift its expression in a way that is remarkable.
Acquisition Acquired in Kyoto by Hjalmar Stolpe (1841-1905) during a six weeks’ halt in Japan during the circumnavigation with the Vanadis 1883-1885. Hjalmar Stolpe was the archaeologist and ethnographer who managed to establish the Museum of Ethnography as a separate museum splitting the collections from those of the Museum of Natural History.
Why this is a masterpiece
No-masks are among the most sought after and treasured objects from Japan, exemplifying the long and unbroken tradition of Japanese crafts with its emphasis on maintaining minute high standards in every respect of making and using the objects. This mask is just one example from the collection. In accordance with the ethics adhered to in the Museum of Ethnography, they have generally not been repaired, only well taken care of, and remain as they were acquired in Kyoto. They are unusually early acquisitions of no-masks in Japan, just a decade after Japan opened up to foreign contacts.

History of the Object
The collection of no-masks to which this particular item belongs originally formed a part of the so-called “Vanadis” collection that Hjalmar Stolpe amassed when he took part in the circumnavigation of 1883-1885 with the Swedish naval ship Vega. It belong s to a sub-collection brought together in Kyoto totalling more than 500 items. The Vanadis collection was added to the museum collections in 1887.
(Virtual Collection of Masterpieces, http://masterpieces.asemus.museum/Default.aspx)