VÄSTERÅS KOMMUN

Mälarlandskapet kring Västerås har en utpräglad jordbrukskaraktär och domineras av större gods och gårdar som utnyttjar Mälarens bördiga forna sjöbotten. Särskilt socknarna sydväst och sydost om Västerås stad är representativa för detta landskap. Till Mälarens landskap hör också en mängd öar och holmar. I de norra delarna av kommunen växlar landskapet mellan odlade dalgångar och skogsområden av växlande omfattning. Skogen sträcker också sig över åsryggarna som löper genom landskapet i nordsydlig riktning. Åsarna har vanligen utnyttjats som underlag för stigar och vägar. Också Sagån, Svartåns och Lillåns dalgångar har varit traditionella jordbruksbygder. Vattendragen har dock reglerats och utnyttjats intensivt för driften av olika anläggningar. Kvarnar och sågar, senare elkraftverk har varit vanligt förekommande. Det är också samma förhållanden som redan på 1600-talet kom att möjliggöra etableringen och utvecklingen av bruken i Skultuna och Svanå. Goda och lämpliga förekomster av lera på många platser har också tidigt främjat anläggningen av tegelbruk.
Bygdens utveckling gagnades också av fördelaktiga kommunikationssystem. Viktiga landsvägar mot öst, väst och nord samt utmärkta vattenförbindelser genom Mälaren i söder och Strömsholms kanal i väster har inverkat på handeln och etableringen av näringar och industrier. Anläggningen av järnvägar förstärkte ytterligare förhållandena. Inte minst kunde Västerås stad dra fördel av de goda förbindelserna med Bergslagens industri. Järnvägarna kom även att medföra uppkomsten av stationssamhällen i anslutningen till hållplatser, inte så sällan följde sedan även etableringen av rörelser och företag. Orresta, Tortuna, Dingtuna och inte minst Tillberga är exempel på samhällen som tillkommit och utvecklats i symbios med järnvägen.
Västeråsbygden fick tidigt betydelse tack vare bördiga odlingsområden i sin södra del, utmärkta sjöförbindelser över Mälaren samt naturliga kontakter med Bergsslagsområdena i norr. Förhållandena främjade bl.a. en intensiv handel som gav Västerås en fördelaktig ställning. Staden blev på så sätt biskopssäte och senare även residensort för landshövdingarna i Västmanland. Av stor betydelse för stadens utveckling blev anläggningen av Stockholm-Westerås-Bergslagens Järnväg som kopplade samman Västerås med det svenska järnvägsnätet, övriga städer kring Mälaren samt med gruvor och bruk i Bergslagen.
I början på 1900-talet var Västerås fortfarande stapelstad, med rätt att bedriva sjöhandel. Förmånen gav staden en ekonomisk särställning som också främjade dess utveckling. Genom Västerås hamn slussades sedan länge betydande mängder av metallproduktionen från Bergslagen. I själva Västerås och kringområdena var dock fortfarande på 1880-talet den industriella utvecklingen av mycket blygsam karaktär. Vid sidan om hantverkarna redovisas 1881 som näringsverksamheter utanför staden; 3 tegelbruk, 7 sågar, 9 kvarnar och 2 bruk som var Svanå och Skultuna. Den industriella utvecklingen inom kommunen präglas sedan av en stark koncentration av industrier på vissa platser, främst i själva Västerås, Skultuna och i anslutning till Tillberga stationssamhälle. I övrigt förekommer endast enstaka rörelser på enskilda platser. Flera av kommunens socknar bibehöll en renodlad jordbrukskaraktär och saknar än i dag helt industriella inslag. Undantagna är mindre kvarnar och sågar knutna till gårdar eller byar. Exempel på socknar som helt saknar inslag av industriell verksamhet är Romfartuna, Lillhärad, Ängsö, Lundby och Skerike socknar.
Västeråsbygden har på många platser präglats av det starka inslaget av tegelbruk. Skultuna och Svanå bruk är två miljöer som är representativa för Västmanlands traditionella metallindustri. Kring Tillberga station samlades en rad mindre industrier bl.a. mekaniska verkstäder, gjuteri, tegelbruk, mejeri och kvarn. Från och med 1950-talet har en mekanisk industri präglat bygden vid Ändesta, i Kungsåra socken. I företagets spår uppfördes en rad egnahem och arbetarbostäder. I Orresta, i Björksta socken, har från och med 1930-talet flera större snickerier etablerat sig, två snickeriföretag är fortfarande verksamma på platsen.
Under slutet av 1800-talet började en rad industrier sin etablering i Västerås stad. Under de kommande årtionden skulle staden utvecklas till en utpräglad industristad. Som en följd av Västerås stads utbredning inkorporerades administrativt flera av socknarna i stadens utkanter; t.ex. Lundby och S:t Ilian 1918, Badelunda 1946 och Skerike 1952.