DAMMFRI

Dammfri ligger i Malmös västra del, i en stadsdel som tidigare benämndes Pildammsstaden, och gränsar till Mellanheden, Rönneholm, Kronborg och Solbacken. Området bildar en kil mellan Köpenhamnsvägen i norr, John Ericssons väg i söder och Mariedalsvägen i öster. Vi redogör här för den del av Dammfri som ligger öster om Bellevuevägen och behandlar kvarteren väster om Bellevuevägen under Mellanheden, med vilket de har sitt stadsplanemässiga samband. Dammfri är ett utpräglat bostadsområde med byggnader uppförda mellan 1945 och 1960.

HISTORIK FÖRE 1945
Området är främst byggt på gården Dammfris marker, som låg i kvarteret med samma namn. Dammfri, som tidigare benämndes Damfred, var ursprungligen ett lantställe, som under senare delen av 1800-talet ägdes av handelsmannen Johan Danius. Namnet kan härledas till Daniifred, men syftar enligt somliga på gårdens placering bortom de dammiga affärsgatorna. Den gamla gårdsbyggnaden fanns kvar till slutet av 1970-talet, då den revs och ett servicehem uppfördes på tomten.
Hillerödsvägens sträckning utgör resten av en gammal landsväg som passerade Rönneholmsgården och fortsatte söderut. Nära Hillerödsvägen ligger två villor från sekelskiftet 1900 vilka är den äldsta kvarvarande bebyggelsen i området. Här har tidigare funnits fler villor uppförda på 1910-talet, som rivits i samband med områdets expansion.

STADSPLANER; UTBYGGNADSHISTORIA
Större delen av Dammfri byggdes ut i en följd med början under senare delen av 1940-talet. Utbyggnaden inleddes i kvarteret Viborg vid Bellevuevägen och Köpenhamnsvägen och därefter fortsatte man österut mot Mariedalsvägen. Området har huvudsakligen kommit att utformas efter två stadsplaner från 1940-talet, båda formade av Erik Bülow-Hübe. Planen från 1942 fastställde byggnadernas höjd och form samt den grundläggande kvarters-indelningen.
Tanken var att i områdets gränser mot de stora gatustråken placera tre- och fyravånings lamellhus i kvartersformation, medan det i de centrala och sydöstra delarna av området skulle uppföras ett trettiotal punkthus i tre våningar. Området planlades så gott som uteslutande för bostadsändamål med undantag för en skola i kvarteret Jylland och en kyrka i kvarteret Dammfri, vilken dock aldrig kom att uppföras.
Nästa stadsplan från 1947 reviderade delvis den tidigare. En viktig ändring var att större delen av de planerade punkthusen utgick. Som skäl för ställningstagandet påtalas att byggnadskostnaderna för punkthus var höga och att hustypen var mer lämpad för områden med komplicerade terrängförhållanden. Följden blev att bara nio av punkthusen kom att uppföras, medan lamellhus av mer traditionell karaktär ersatte de övriga. De nio punkthus som trots allt kom till utförande motiveras i plantexten med att husen samspelade med de befintliga villor som fanns kvar längs Ängdalavägen samt att rådande fastighetsindelning inte medgav större hus av lamelltyp. Vidare skedde en ändring av Ängdalavägens sträckning och det gavs utrymme för platsbildningen Ängdalaplan. För områdets övriga bebyggelse ändrades bland annat villkoren för de tidigare planlagda lamellhusens storlek och placering så att utnyttjandegraden av marken ökade samt att vindsbostäder tilläts. I planen fastslogs också byggnadshöjden till 10,8 meter för trevåningshus och 14 meter för fyravåningshus samt att samtliga bostadshus skulle ha en takvinkel på 30 grader.

ARKITEKTER OCH BYGGHERRAR
Bebyggelsen i Dammfri är uppförd av en lång rad privata byggherrar samt HSB. MKB köpte en del av fastigheterna strax efter uppförandet. Arkitekter är Thorsten Roos, Svenivar Ekstrand, Axel Carlsson, Fritz Österlind och Gösta Olson.

BEBYGGELSEKARAKTÄR
Dammfri består i huvudsak av lamellhusbebyggelse i företrädesvis gult räfflat tegel med röda sadeltak. Bebyggelsen vid områdets utkanter utgör en tydlig ram kring husen i mitten, något som förstärks ytterligare längs Köpenhamnsvägen där husen med sina fyra våningar är högre. I den nordöstra delen ligger servicehemmet ritat 1981 av Sten Samuelson. Huset är med sina tio våningar en tydlig accent i Dammfris nordöstra hörn.
Dammfri har tre typer av kvartersbildningar; byggnader som bildar gårdar med öppna hörn, fritt placerade lamellhus samt punkthus grupperade kring en gata. Gatunätet inom området präglas av korta och smala, ibland lätt krökta gator vilket skapar en variation i bebyggelsen och ger en känsla av småskalighet.
Typiskt för Dammfri är enhetligheten - områdets bebyggelse är väl sammanhållen i skala, material och formspråk. Trots detta är det en rad arkitekter som har ritat byggnaderna, förvisso till största delen inom den begränsade tidsramen 1945 till 1950. De individuella särdragen avspeglas i detaljer som fönsteromfattningar, balkongernas placering och entrépartiernas utformning. Nämnda detaljer berättar även om sin tillkomsttid, då den mer renodlat funktionalistiska arkitekturen mjukades upp och fick en något mer traditionell utformning och en viss regional anknytning. Husen har generellt fönster med två eller tre lufter och snickerierna är antingen enbart vita eller gröna och vita. Drag som upprepas är mönstermurningar i teglet och växelvis indragna och framskjutna partier i fasaden. Husens gruppering är också en kombination av lamellhusplan och traditionell kvartersbebyggelse.
Dammfri präglas av den relativt småskaliga bebyggelsen med lamellhus grupperade kring gårdar på ett för stadsplaneraren Erik Bülow-Hübe typiskt sätt. Husens enhetliga utformning - med gult fasadtegel och flacka tegelbelagda sadeltak - är också mycket typiska för det malmöitiska byggandet omkring 1950 och ger området dess karaktär. Särskilt kulturhistoriskt intressanta är experimenthusen i kvarteret Hilleröd, trots de omfattande förändringar som de genomgått. Området kring Ängdalavägen med de nio punkthusen utgör en speciell och arkitektoniskt anmärkningsvärd miljö.