Ålems kyrka

I början av 1200-talet tillkom troligen den första kyrkan i Ålem. Fram till senare delen av 1500-talet saknade socknen en egen kyrkoherde och kyrkan hade närmast rangen av kapell. Troligtvis är det denna kyrka som i mitten av 1500-talet benämns Sankt Görans kapell på Ålima skog. Under Kalmarkriget 1611-13 av kyrkan finns från 1643, 1750 och 1820 och dessa tre nedslag visar en i stort sett oförändrad kyrko¬byggnad med medeltida utformning. Kyrkan skall ha rymt 444 personer vilket inte var till-räckligt för den växande församlingen och 1769 föreslog kyrko-herden att man skulle företa en utbyggnad. Församlingen kunde dock inte enas om huruvida kyrkan skulle byggas till eller om en ny kyrka skulle uppföras. Detta gjorde att beslutet drog ut på tiden och att bygget av den nya kyrkan inte påbörjades förrän 1829.
Ålems kyrka är ritad av arkitekt S. Enander och uppförd av bygg-mästare Johan Holmgren, en vid tiden välkänd kyrko¬byggare från Linköping. Kyrkan placerades strax öster om den plats där den föregående kyrkan legat med tornet där den föregående kyrkans klock¬stapel stått. Den 30:de september 1832 invigdes kyrkan av biskop Anders Carlsson af Kullberg.

Ålems kyrka är en av Kalmarbygdens största landsortskyrkor. Arkitekturen är saklig och enkel utförd helt i tidens klassi¬ce¬rande empirstil. Den nyklassicistiska stilriktningen manifeste¬rar sig bland annat i den rektangulära planformen med sakristia i öster och torn med lanternin i väster (lanterninen ersatte en tidigare vanlig utformning med tornhuv). Vidare ut¬trycks den nyklassicis-tiska utformningen i de förhållandevis höga murarna vilka medger stora fönsteröppningar vilka givits en för tiden typisk rundbågig utformning. Det flacka sadeltaket, de symme¬triskt placerade och diskret markerade portalerna, de slätputsade omfattningarna, hörnmarkeringar¬na och takfoten, vilken även markerades genom att den gjordes kraftig, utskju¬tande och profil-erad, är samtliga också tidstypiska karaktärsdrag
Kyrkans ursprungliga plan bestod av ett rektangulärt, enskeppigt långhus med torn i väster och rektangulär, motbyggd sakristia i öster. Som tillägg till denna plan gjordes vid renove¬ring¬en 1928-29 en tillbyggnad till sakristian. Denna tillbyggnad lades i den norra vinkeln mellan sakristia och långhus som pendang till en redan tidigare gjord tillbyggnad på mot¬svaran¬de plats i norr. På G. Paulis ritningar från 1926 (inför renoveringen 1928-29) är tillbyggnaden till sakristian mindre än den som står där idag. Antingen har den utvidgats vid källarbygget 1938, för att även kunna hysa entré till källaren, eller så gjordes den redan från början större än ritningen. Det är rimligt att anta att det senare var fallet då lösning¬en med källare för ett centralvärmesystem fanns med redan vid Paulis renovering 1928-29 men kom till utförande först 1938.
Bilder från tidigt 1900-tal visar en kyrka helt avfärgad i vitt. Det är inte otroligt att detta kan vara kyrkans ursprungliga färgsättning då ett av empirens uttryck är enkelhet och återhåll¬samhet som inte sällan uttrycks i helvita exteriörer. I samband med renoveringen 1928-29 genomfördes en omputs¬ning av kyrkan då fasaderna åter avfärgades i vitt. Denna vita kulör ändrades i samband med den exteriöra renoveringen 1954 då fasaderna avfärgades i svagt gulrosa medan om¬fattningar och lister fick behålla sin vita slätputs. Den gula kulören från renove¬ringen 1954 togs åter upp vid, den av arkitekt I. Pettersson genomförda, renoveringen 1989-90 men sannolikt i en något mer mättat utförande. Tornets lanternin gjordes vid samma renove¬ring röd, istället för grön vilket var den kulör den haft från renove¬ring¬en 1928. Den färgsättning som gjordes vid renove¬ringen 1989-90 är den som möter oss än idag (2005).
Ursprungligen var långhusets tak sannolikt tegeltäckt. I omgång-ar har sedan andra taktäck¬nings¬material varit aktuella. Idag har taket dock återfått sitt ursprungliga material, lertegel. Troligtvis var även sakristians tak ursprungligen tegeltäckt medan torn och lanternin torde ha varit plåt¬täckta. Om dessa antaganden stämmer är det bara sakristians idag plåttäckta tak som inte har sitt ursprungliga takmaterial.
Portalerna är diskret markerade, mittportalerna med pilastrar, entablement och där över lunett¬fönster, tornportalen med något framspringande slätputsad omfattning även inkluderade en inra-mad minnestavla. De senare tillkomna entréerna i den nordöstra tillbyggnaden har i sin tur markerats med en enkel, slätputsad omfattning på samma vis som de ursprungliga fönster¬öppning-arna. Detta får de nya entréerna att inordna sig i den befintliga arkitekturen samtidigt som de genom sitt uttryck underordnar sig de ursprung¬liga huvudentréerna. Långhusets portomfattningar är typiska för de nyklassicistiska kyrkobyggnaderna och motivet åter¬kommer under hela den nyklassicistiska perioden.
Sammanfattningsvis kan sägas de största förändringar som gjorts i kyrkans exteriör är de östra tillbyggnaderna, omfärg¬ning-en av lanterninen samt bytet av fönstren. Sannolikt är även sprit-putsens kulör en annan än den ursprungliga vilken kan ha varit helt vit. De gjorda förändringarna är inte så många men de har påverkat på kyrkans exteriör varför den inte längre har sitt ursprung¬liga uttryck. Bilder från tidigt 1900-tal visar en kyrka helt avfärgad i vitt vilket skulle kunna vara kyrkans ursprungliga färg-sättning. I denna helvita dräkt hade kyrkan ett betyd¬ligt stramare uttryck vilket är ett av empirens kännemärken. I det samman-hanget ter sig den röda lanterninen, de kraftigt
markerade, röda fönsterbågarna och fasadens mättade kulör mot vilken de släta, vita omfattningarna och hörnmarkeringarna tecknar sig skarpt, något främman¬de. Däremot är planformen med sin symmetri, fönsteraxlarna med stora, rundbågiga fönsteröppning¬ar, tornets röda trälanternin, långhustakets tegeltäckning och fasader¬nas utformning med spritputs, kraftig slätputsad taklist, släta omfattningar och hörnmarkeringar, både tidstypiska och ur¬sprung¬liga. Sammantaget gör detta att kyrkan trots det ändrade uttrycket är en god expo¬nent för sin tid liksom för sin arkitekt S. Enander som ritat flertalet liknande nyklassicis-tiska salskyrkor, t.ex. Långemåla kyrka 1823