Allmän karaktär
Byarums kyrkogård är i grunden en traditionell landsortskyrkogård,
men har genom stora utvidgningar under 1900-talet fått drag av
stadskyrkogård för Vaggeryds tätort. Kyrkogården består av tre
välavgränsade delar. Den äldsta delen fi ck sin nuvarande utsträckning
1826 och 1920. Formen är kvadratisk med kyrkan i mitten,
något förskjuten åt söder. Kvarteren är betecknade A-K, varav de
fyra första avser raderna längs sidorna. Kvarteren närmast kyrkan
domineras av stora vårdar från tidigt 1900-tal. De mest påkostade
återfinns inom det triangulära kvarteret öster om koret och längs
gången från kyrkans nordport. I de två norra kvarteren är vårdarna
yngre och mindre. Utvidgningen längs västra sidan är rektangulär
och präglas av efterkrigstidens raka rader av uniforma små vårdar.
Senare planteringar ger ett förtätat intryck som motverkar stramheten.
Den norra utvidgningen är strikt uppbyggd med sina likaså
raka rader av låga, uniforma vårdar.
Omgärdning
Kyrkogården äldsta del omges på alla sidor utom den norra av en
kallmur av otuktade markblock av granit. Muren är omkring en meter
hög och bred. Upptill är det övervägande tunna hällar. Ovansidan
är överväxt med mossa. Till stor del härrör muren från 1827-28. I
det sydvästra hörnet bildar den stödmur. Den likartade kallmuren
kring utvidgningen från 1944 är försedd med en jordvall på insidan.
Den senaste utvidgningen omges på alla sidor utom den södra av
en kallmurad skalmur. Denna består av kvaderhuggen granit i tre
jämna skift med en fyllning av skolsten. Den västra sträckningen
har en jordvall på insidan.
Ingångar
Kyrkogården har åtta ingångar. Den äldsta delen har tre av dessa.
Huvudingången är i öster, mitt för koret, genom en stiglucka. Denna
är uppförd 1828 av gråsten och bär en spritputs med gulbruten
kalkfärg. Ovanför den rundbågiga öppningen sitter en kalkstenstavla
med följande inskription: Kyrkans namn är Eugenia Desideria gifvit
af Sveriges och Norriges Drottning d. 5 Aug. 1827. Stigluckan
bär ett brutet tak med täckning av järnplåt, krönt med ett förgyllt
kors. I porten sitter en smidd pargrind från samma år. En ingång är
placerad i nordöstra hörnet av 1920 års utvidgning. Den har en snarlik
smidesgrind mellan två fyrkantiga granitstolpar med släthuggna
kanter. Samma stolpar återfi nns kring den öppning som 1936 togs
upp mitt för kyrkans sydportal. Mitt för västporten är en förbindelse
mot västra delen. Denna omges av kraftiga murade stolpar av
röd granitkvader från 1944. Västra delen har två ingångar i söder
med dubbla spjälgrindar av järn mellan fyrkantiga granitstolpar. I
nordväst fi nns en förbindelse mot norra delen. Denna del har sin
huvudentré i linje med kyrkans nordport. Det är ett stramt grindpar
av samma slag som i västra delen. Grindstolparna är av släthuggen
granit, fyrkantiga med rundade krön. Ytterligare två ingångar av
samma slag fi nns i norr, den västligaste i linje med förbindelsen
mot 1944 års del. Den mellersta har en enkel grind.
Vegetation
Kring kyrkogårdens tre delar fi nns separata trädkransar, mer eller
mindre sammanhängande. Den äldsta delen omges på alla sidor
utom den norra av en krans med gamla lönnar, i sydost sannolikt
från 1800-talets förra hälft. En lucka fi nns i söder och norr om
stigluckan växer lindar som troligen planterats vid förra sekelskiftet.
Mot norra delen växer en låg lövhäck och en rad av unga rönnar.
Norra delen har vidare en rad av rönn längs östra sidan. Västra delen
omges, utom i öster, av en tät krans med ursprungliga lindar. I framförallt
västra delen används rygghäckar av måbär, men även i norra
delen i rumsbildande syfte. Som regel har varje häck två eller fl era
rönnar. En rik buskvegetation av bl a ölandstok och oxbär upptar
slänterna mellan terrasserna i västra delen. Inom dessa växer även
rader med omväxlande cypresser och rönnar. På den äldsta delen
av kyrkogården finns ett antal planterade träd. Längs gången kring
kyrkan har bl a åtta gamla björkar sparats. Närmare redogörelse
görs under beskrivningen av respektive kvarter.
Gångsystem
Kyrkogården knyts samman av ett nät med kantskurna grusgångar.
Från huvudingångarna i norr och söder samt från urnlunden leder
raka gångar fram till kyrkans portar. Runt kyrkan löper en närmast
rombisk gång som mynnar framför stigluckan. En rak gång
skär norra gången i rät vinkel och bildar därigenom gräns mellan
kvarteren på norra delen av gamla kyrkogården. Längs alla sidor
av gamla delen, utom den södra löper en rätvinklig grusgång längs
gravkvarteren. Den västra utvidgningen har ett strikt rätvinkligt
gångsystem med fyra nord-sydliga gångar som korsas av fyra östvästliga,
vilka alla möts kring urnlunden. Den norra utvidgningen
har en rätvinklig gång som löper längs murarna och där ansluter
till de äldre delarna av kyrkogården. Längs gamla delen är en gång
belagd med råbrutna kalkstenshällar. I sluttningen i öster ersätts
dessa av tvärställda, hyvlade trappstenar av röd kalksten, lagda med
visst mellanrum.
Gravvårdstyper
Kyrkogården uppvisar ett representativt spektrum över vanliga gravvårdar
från det sena 1600-talet till idag. Den större delen utgör de
enskilda gravarnas vårdar och tidsmässigt de från 1900-talet. Fram
till 1900-talets förra hälft är vårdarna oftast resliga, vanligen med
obeliskform. Det mest frekventa materialet är den svarta, gärna
polerade, graniten. Fram till och med 1800-talet var dock kalkstenen
det mest brukade. Även under 1900-talet har det beställts ett
ansenligt antal vårdar i detta material. Ett antal vårdar har bevarade
grusbäddar med gjutjärnsstaket. Med bestämmelser om maximihöjd
under mellankrigstiden kom vårdarna att breda ut sig istället.
De breda, låga vårdarna är rikligt förekommande på kyrkogårdens
äldre del. Deras formspråk är ofta klassiserande och som regel har de
varit samkomponerade med en grusbädd samt stenram. I de flesta
fall har dessa arrangemang avlägsnats under senare år, varför en del
vårdar ger ett stympat intryck. Med efterkrigstidens folkhem kom
jämlikhetssträvanden att speglas i gravkonsten. Låga, uniforma vårdar
av modesta mått understryker likheten inför Gud. Formspråket
är enkelt, gärna med klassicistiska element som tempelgaveln men
senare allt stramare. Dessa vårdar dominerar helt de yngre delarna
av kyrkogården. Det tidigare så vanliga bruket av titlar är här mer
sporadiskt. Materialvalet utgörs framförallt av granit, vars färg och
behandling är rikt varierad. Den röda graniten markerar sig bland
den vanligare svarta och gråa. Som nämnt förekommer även en
del kalksten, främst rödaktig. Marmor förekommer också i viss
utsträckning. Det begränsade antalet av vårdtyper under framför
allt efterkrigstiden har sin grund bl.a. i de fåtaliga gravvårdsproducenterna
som ofta nyttjade samma kataloger.
Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersuppdelning, se pdf.
Kvarter A-D
Allmän karaktär
Kvarter A-D utgör gravraderna längs med gamla kyrkogårdens sidor.
A och B i öster, C i väster och D i norr. Det rör sig uteslutande om
enskilda gravar med blandat vårdbestånd från hela 1900-talet.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet spänner från det tidiga 1900-talets resliga vårdar
i svart granit till dagens små, låga vårdar. Flertalet av de äldre
familjegravarna har haft grusbädd och stenram eller häck. Påtagligast
är detta i kvarter D som har en viss prägel av påkostade vårdar från
1900-talets förra hälft. Formerna är överlag låga, men kraftfulla. Ett
undantag utgör bautastenen över vagnfabrikanten C Svensson från
1931. Några vårdar minner med sina titlar om viktiga funktioner
i socknen och stationssamhället: stenen över lärarinnan Amalia
Tenggren som restes av skolbarn 1917, de identiska vårdarna över
en lokomotivförare respektive banmästare Hult från omkring 1930,
den strama svarta granitvården över en stationsinspektör från 1960
med SJ:s vapen inhugget, det kraftiga gavelstycket till en borttagen
grusbädd med titeln teleföreståndare. Bland övriga titlar fi nns
järnsvarvaren, skomakarmästaren, skräddarmästaren, kvarnägaren,
rättaren och hemmansägaren. Titlar är vanligt förekommande ännu
på 1960-talet. Vid stigluckan lägger man märke till sju små svarta
granitliggare över familjen Wennerström från Eckersholm. De daterar
sig från 1901-70. Efterkrigstidens vårdar har uniform storlek,
några bär klassiserande drag, andra har mer reducerat formspråk.
Bland dessa fi nns även några liggande hällar, bl.a. över två von Seth
i sydvästra hörnet.
Kvarter E och F
Allmän karaktär
Kvarter E och F svarar mot den utvidgning som företogs åt norr
1920. Det är två rektangulära kvarter med nord-sydliga, dubbla
gravrader, i E med rygghäckar av måbär. Gravvårdsbeståndet utgörs
nästan enbart av 1900-talets låga vårdformer, framförallt från
seklets förra hälft. Utöver dessa fi nns ett stort antal sentida vårdar
som sannolikt har ersatt äldre gravar. Kvarter E och F har delvis
karaktär av allmänna linjen, d.v.s. kronologiska gratisgravar med
enkla småskaliga vårdar. Kvarter E:s äldre generation vårdar stammar
från 1921-34 och står kronologiskt. Enskilda gravar är insprängda
bland allmänna. I F är det två gravrader vid mitten, med ryggen
mot varann, som kan klassas som allmänna. De är från 1935-43. I
övrigt är de äldre vårdarna från 1935-46, likaså kronologiskt stående.
Några mer påkostade familjegravar är placerade längs huvudgången.
E uppvisar tre rader med rönnar. I centrum av F fi nns en vilplats
omgiven av fyra hängalmar, s.k. sorgeträd. I varje hörn av kvarteret
växer en ung rönn.
Gravvårdstyper
De bevarade allmänna linjegravarna har småskaliga versioner av
sin tids vanliga vårdar, bautastenar eller senare moderna vårdar.
Som regel är de under halvmetern i höjd. Vanliga är även de små
liggarna, vilka brukats för fl era barngravar och ofta bara bär ett
förnamn. Några av gravarna har träkors med sentida namnplåtar.
De enskilda gravarna har i ett äldsta skede kvar de resliga sekelskiftesformerna,
men i F är det främst de låga, utbredda vårdarna
som märks. Alla har de mist sina tillhörande stenramar. I de fall
inskriptionen anbringats direkt på en stenram är detta särskilt markant.
Den mest påkostade vården är från 1924, placerad i E vid
huvudgången och formad som en reslig tempelgavel i grå granit.
Vid sidan av nämnda vårdar fi nns olika typer av moderna vårdar,
med eller utan klassiserande formspråk. Materialet är främst granit
i olika färger, men även kalksten förekommer. På de äldre vårdarna
är den svarta graniten ofta försedd med polerad dekor. Kvarteren
kan uppvisa ett antal titlar: målarmästare, snickare, hammarsmed,
smedmästare, korpral, predikant, arrendator, soldat, barnmorska,
verkmästare, skräddarmästare, hemmansägare, torpare, möbelhandlande.
Fem vårdar bär referenser till Missionsförbundets sångbok
och ger därigenom en spegling av frikyrklighetens stora betydelse i
socknen. De yngre vårdarna speglar efterkrigstidens ideal. I sen tid
har några äldre vårdar slipats ned och återanvänts. Därvid är det
anmärkningsvärt att man ännu brukar titlar.
Kvarter G och H
Allmän karaktär
Kvarter G och H bildar två trapetser, eller mot huvudgången avkapade
trianglar. De består av nord-sydliga gravrader, i H och västra
halvan av G dubbla. I G dominerar de låga efterkrigsvårdarna, i H
är gravvårdsbeståndet mer varierat i höjd och form. Överlag rör det
sig om enskilda gravar. Två rönnar fl ankerar huvudgången, längs
vilken de mest påkostade familjegravarna är placerade. I nordöstra
hörnet av H växer två gamla lönnar och i det nordvästra hörnet av
G ännu en. G delas på mitten av en rygghäck.
Gravvårdstyper
Kvarterens äldsta gravvård utgörs av en stor kalkstenshäll i västra
delen av G, lagd över i lifstiden majorskan Hedvig Sophia Odencrantz,
död 1821. Vid dess fotände växer en stor syrenbuske. Norr
om hällen är den Sundbergska graven. Där står tre gjutjärnskors
över organisten och kantorn Johan Sundberg (död 1852) med fru
och dotter. Den äldsta vården i H är en bautasten från 1892. Kyrkogårdens
resligaste vård torde vara bautastenen över kyrkovärden
Sven Pehrsson från 1919, placerad i G vid huvudgången mellan
de båda kvarteren. Invid denna fi nns även två av kyrkogårdens få
bevarade grusbäddar. Den ena omges av en stenram och den andra
av ett smidesstaket. Sistnämnda har en reslig vård från 1924 över en
hemmansägare från Vaggeryd. På motsatt sida i H fi nns tre stora,
breda vårdar som ursprungligen haft grusbäddar. Särskilt den ena,
tillhörande handlande P A Svensson, har stora fl yglar som skjuter ut
och som inramat gruset. Övriga två tillhör en nämndeman och en
järnhandlare. Ytterligare några sådana familjegravar fi nns i kvarteret.
Den enda bevarade grusbädden i H fi nns i nordöstra hörnet och
omges av ett påkostat nygotiskt gjutjärnsstaket. Dess svartpolerade
granitobelisk är rest 1905 och bär den avlidnes fotografi ska porträtt
infattat som porslinsmedaljong, en kuriositet vid tiden. Vid sidan
av de monumentala vårdarna i östra änden och de enhetliga efterkrigsvårdarna
fi nns i G rester av en allmän linje. Det rör sig om ett
knappt tiotal små vårdar från 1918-33 i den västra hälften. Bland
dessa märks ett par träkors med namnplåtar. I H fi nns ett vitmålat
smideskors från 1894 med en referens till Missionsförbundets
sångbok. Som goda exempel på låga vårdar i stram klassicism från
1930-talet kan man nämna vården över skogvaktaren Höglund respektive
lärarinnan Ida Johansson. Titlar är vanligt förekommande
långt in i efterkrigstiden: fabrikör, hemmansägare, skomakarmästare,
skräddarmästare, komminister, soldat, säteriägare, husägare,
kommunalordförande, smedmästare, mjölnare, lantbrukare, folkskollärare,
landstingsman.
Kvarter I och J
Allmän karaktär
Kvarter I och J svarar planmässigt mot G och H. Båda består av
nord-sydliga, dubbla gravrader. I I har vartannat radpar en rygghäck
av måbär. De vårdar som är störst till antal är efterkrigstidens låga
och uniforma typ. Bland dessa markerar sig dock en äldre generations
mer monumentala vårdar.
Gravvårdstyper
I kvarter I står en av kyrkogårdens äldsta gravvårdar, en rest kalkstenshäll
från 1781 över en sann christen god medborgare välsinnad
Riksdagsman vid fem möten Sven Håkansson i Smedjebo. Vården
har klätts in i ett fodral av galvaniserad plåt. Placeringen är sannolikt
den ursprungliga. Bland kyrkogårdens mest intressanta vårdar
återfi nns även två påkostade 1800-talsgravar. I södra delen av I fi nns
en grusbädd med kalkstensvård och gjutjärnsstaket i konsekvent
genomförd nygotik. Graven tillhör majoren och riddaren, friherre B
V Lilliecreutz, död 1862. Vid dess sida växer ett sorgeträd i form av
en björk. Den andra graven ligger i sydöstra hörnet av J och tillhör
greve John Hamilton på Eckersholm, död 1843. Det är en grusbädd
med likaså nygotiskt gjutjärnsstaket. Vården utgörs av en kalkstensobelisk
på ett runt marmorpostament. Inskriptionen är författad av
makan Louise Piper: Han var en ömsint menskovän/ Hans lust
för andras väl att vaka/ Bland dödelige ingen än/ fullkomligt njutit
sällheten/ Han derför gick till himmelen/ att frukten af sin dygd få
smaka/ O! Kom en osedd engel snart tillbaka/ och hviska tröst åt
din förgråtna maka. Vården har fl era sprickor och är stadgad med
järnband. Den är i behov av översyn av stenkonservator. En annan
särpräglad vård är granittumban från 1928 över fru Gunnerson. Ett
gjutjärnskors från 1850 är rest över en mamsell Knutson. Ytterligare
två gjutjärnskors fi nns från tidigt 1900-tal, båda över bergsmän. Ett
träkors är rest över soldaten Qvist 1912 och bär en referens till Missionsförbundets
sångbok. F.d. skolbarn reste 1903 en liten vård över
lärarinnan Hanna Karlsson. Bland efterkrigstidens vanligen enformiga
vårdtyper lägger man märke till den modernistiskt inspirerade
vården över en stationsförman från 1946 med inhugget SJ-vapen
liksom de båda strama kalkstenshällar som rests över konstnären
Bruno Ekström (död 1990) med föräldrar. Titlar är vanligt förekommande,
långt in i efterkrigstiden: verkmästare, järnhandlare,
slaktare, bruksinspektor, hemmansägare, byggmästare, predikant,
fabrikör, lantbrukare, skogsinspektor, nämndeman, kyrkovaktmästare,
stationsföreståndare, målarmästare, grenadjär. En familjegrav
vittnar genom titeln direkt om Munksjö sulfatfabrik.
Kvarter K
Allmän karaktär
Kvarter K utgör en triangel öster om koret. Det är gamla kyrkogårdens
mest enhetliga kvarter och består nästan uteslutande av
resliga vårdar från förra sekelskiftet, vända mot öster. Raderna är
något oregelbundna. Ursprungligen hade större delen av vårdarna
grusbäddar med inramande häckar, idag är det en sammanhängande
gräsmatta i likhet med övriga kvarter. Kvarteret har tidigt ansetts
som ett av de mest statusfyllda på kyrkogården.
Gravvårdstyper
Den mest framträdande vårdtypen är den flata obelisken av polerad
svart granit. Detta material och nämnda behandling är för
övrigt det mest frekventa. Större delen av vårdarna daterar sig från
1900-talets två första decennier. I hörnet vid södra korsarmen fi nns
kvarterets enda bevarade grusbädd. Den omges av en stenram från
vars huvudända ett hjulkors av grå kalksten reser sig. Vården är rest
kring 1910 över paret Åkerman. I närheten fi nns tre identiska svarta
granitkors över kyrkoherdar, den yngsta från 1986. Den äldsta är
rest 1948 över J A Bredin. En stor kalkstenshäll är lagd 1881 över
folkskolläraren och organisten Johan Abraham Ljungström av tacksamma
barn. Särpräglad är den skrinformiga vården i blågrå granit
över bankdirektör August Svensson i Waggeryd från 1924. Invid
denna finns ännu en personlig vård med den döde porträtterad i en
bronsmedaljong 1943. En smäcker obelisk är rest på Rupprechts
familjegrav. Kvarterets enklaste vård är en liggare från 1920 över
en barnmorska. Vid sidan av de stora monumenten finns även ett
antal låga vårdar från 1900-talets senare del och en återanvänd
bautasten. Titlar är legio på vårdarna: nämndeman, lantbrukare,
kronojägare, kvarnägare, lektor, direktör, trävaruhandlare, fanjunkare.
Två stycken bär referens till Missionsförbundets sångbok. Vid
sakristian står kyrkogårdens äldsta gravvård: en rest kalkstenshäll
med profi lerat krön och änglafl ykt i relief. Vården är rest 1756 över
välförståndige Rusthållaren Jöns Trulsson från Krängshult. Vården
stod redan 1829 på denna plats som sannolikt är den ursprungliga.
Samma gäller den likartade vården på andra sidan norra korsarmen.
Denna är betydligt mer vittrad och numera svårläst. Den skall dock
vara rest 1791 över Panne- och Factori Smeden Mäster Petter
Moberg ifrån Norra Dufveled.
Västra kyrkogården och urnlunden
Allmän karaktär
Västra kyrkogården tillkom 1944 i enlighet med ett program
upprättat av arkitekt Paul Boberg. Terrängen sluttar åt väster och
är terrasserad i två steg. Den övre terrassen sträcker sig längs hela
gamla kyrkogårdsmuren, medan den nedre avslutas i söder mot den
lägre liggande urnlunden och övriga kyrkogården i väster. Mellan
de båda terrasserna är en avsats belagd med råbrutna kalkstenshällar.
De tre olika nivåerna förbinds medelst trappor av röd granit.
Urnlunden är utgångspunkt för två axlar: åt öster mot tornporten
och åt norr genom den lägre terrassen. Den övre och lägre terrassen
består av enskilda gravar från 1946-57 och några senare. Den
övre terrassen är delad i tre kvarter med korta öst-västliga gravrader
samt en nord-sydlig längs terrasskanten. Den nedre terrassen består
av en nord-sydlig rad på ömse sida om gången. Den lägst liggande
delen av kyrkogården upptags av i sin smalare norra hälft av två
stycken dubbla, nord-sydliga gravrader med rygghäck och en enkel
mot öster. Vårdarna är från 1960-65 och står kronologiskt. I den
södra hälften är kortare dubbla gravrader, fem nord-sydliga i söder
och två öst-västliga i norr, alla med rygghäck. Dessa är från 1953
till idag. Vidare är rader av gravar längs kyrkogårdsmurarna, vilka
daterar sig från 1960-talet. Formspråket på vårdarna är uniformt
och småskaligt.
Gravvårdstyper
Vårdarna är av efterkrigstidens låga typer. Materialet är på terrasserna
genomgående grå eller röd granit, på den nedre nivån något
mer blandat. Intrycket är uniformt till såväl storlek som utformning.
Titlar förekommer sparsamt under hela det tidsspann som
gravvårdarna omspänner: köpman, målarmästare, förrådsförvaltare,
fabrikör, banbiträde, byggmästare, specerihandlare, hemmansägare,
smedmästare, överassistent, lantbrukare. En ovanlig vård i form av
ett granitkors är uppsatt 1958 vid norra muren.
Urnlunden fi ck sin nuvarande utformning på 1970-talet. Den kvadratiska
planen rymmer en inre stensatt cirkel med springbrunn
av gatsten. Kring denna är två cirklar med urngravar från 1978 till
2003. Några av vårdarna är i form av små rundade naturstenar.
Övrig yta upptags av rabatter med blommor och buskar, bl.a. rhododendron
och ölandstok. I hörnen växer hängbjörkar som sorgträd.
Åt väster är en rad med cypresser.
Norra kyrkogården och minneslunden
Allmän karaktär
Norra kyrkogården tillkom 1965 i enlighet med ett program
upprättat av stadsträdgårdsmästaren i Jönköping, Ivar Andersson.
Uppbyggnaden är stram med nord-sydliga rader av gravvårdar
vända mot öster. Fyra nord-sydliga, låga måbärshäckar delar upp
gravkvarteren i mindre rum. Gravvårdarna är påtagligt uniforma.
Den sluttande västra änden av kyrkogården är terrasserad i fyra
steg men ännu ej tagen i bruk. I övergången mellan de två delarna
ligger en rektangulär minneslund. En gräsmatta avgränsas där åt
norr och söder med rabatter samt omges av en gång av marksten
i rödaktig betong. Framför södra rabatten är en likadant stensatt
halvrundel begränsad av cypresshäckar. Inom rundeln är en springbrunn
i form av ett stort runt metallfat. På ömse sidor om detta står
hållare för ljus. Minneslunden avgränsas medelst låga, rätvinkliga
måbärshäckar samt åt väster tre rader av höga lövhäckar. Innanför
dessa är rader med urngravar från 1990-talet och framåt.
Gravvårdsbestånd
Gravvårdarna är ovanligt enhetligt utformade. Alla har samma storlek
och rektangulära form utan utsmyckning. Den enda variationen
är i materialet, olika slags granit och i några fall även vit marmor.
Vårdarna daterar sig från 1967 till idag. De äldsta bildar en öst-västlig
rad längs gamla kyrkogården. Titlar förekommer enbart i denna
rad: hemmansägaren, folkskolläraren och byggmästaren. Flera av
minneslundens urngravar utgörs av små rundade naturstenar.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
