Milsten

Ur Gotländskt Arkiv 1978, artikel av Jan A:son-Utas:

"I samband med de omfattande och i många stycken revolutionerande vägförbättringar, som kom till utförande under den driftige landshövdingen Carl Otto von Segebadens tid (1765-87), gjordes nya vägmätningar och en ny generation milmarkeringar sattes upp. Landsvägarna mättes med utgångspunkt från Stora Torget i Visby av lantmätare Magnus Israel Lallerius, i södra häradet 1780 och i norra året därpå.

Förutom vägen Visby-Kappelshamn mättes även landsvägarna till Fårösund, Slite, Katthammarsvik, Närshamn (över Lye), Ronehamn (via Klinte) och Hoburgen. Från dessa huvudvägar gjordes några avstickare till andra viktiga hamnplatser, t ex på Fårö till Lutterhorn, i Hellvi till Kyllaj, samt på östra delen av ön till Sandviken i Östergarn till Ljugarn. Några få vägar "på tvären" av ön mättes också, t ex vägarna Roma-Atlingbo och Hemse-Ljugarn.

I södra häradet sattes sedan nya sandstensstolpar upp, medan man i norra häradet valde att använda sig av den något tåligare kalkstenen. Även fjärdingsvägsmarkeringarna utfördes nu i sten. Stolparna placerades på vägens vänstra sida och försågs med murade och spritputsade rösen av kalksten, täckta av ett par kraftiga kalkstenshällar.

På fastlandet murades milstolparnas rösen vid den här tiden oftast upp av gråsten utan särskild avtäckning. På Öland använde man sig av en enda stor kalkstensflis, med ett urtag för stolpen, som täckhäll.

Genom förbättringsarbetena på Kappelshamnsvägen blev den några hundra meter kortare än tidigare, och den nya helmilsstolpen 4 mil från Visby kom att stå ca 200 meter norr om den nuvarande hamnplatsen. Lantmätare Lallerius beskrev vägsträckningen på följande sätt i en rapport till landshövdingen 1789: "Landsvägar på Gotland äro: 1mo Ifrån Visby N ut till Kappelshamn 4 mil; till Kambs gästgivaregård uti sistnämnda socken 7/8 mil och därifrån 1 5/8 mil mer V av Hangvar kyrka till Kappelshamn och Snäckers gästgivaregård uti denna socken" (J Elers väghistoriska samlingar, Uppsala universitetsbibliotek).

Också den nya milstolpen i Kappelshamn kom att införlivas med Fornsalens samlingar, f ö vid samma tillfälle som sin föregångare. Den sattes upp på museets gård, 1968 flyttades den en kortare sträcka till sin nuvarande plats på gården. Anledningen till att just denna stolpe ansågs ha ett särskilt intresse bland de 103 som höggs för norra häradets landsvägar på 1780-talet var säkerligen, att den har något så ovanligt som en stenhuggarsignatur. Under det sedvanliga kungliga namnchiffret, milangivelsen och landshövdingens initialer med årtalet 1782 står nämligen med sirliga bokstäver: "Walstenen dn 30 jni 1785 Lars Larson Uppegarda".

P A Säve har i sina samlingar några anteckningar om denne Lars Larsson (1752-1818). Han var nämndeman och husbonde vid Uppgarde i Vallstena, där han f ö tycks ha framlevt hela sitt liv med undantag för en kort period i ungdomen. Han sägs ha varit en utmärkt stenhuggare, som högg trappstenar, gravstenar och portstolpar. Säves sagesmän uppger vidare, att han högg "alla milstolpar (åtm i norra häradet) samt häradsskillnadsstenen i Etelhem". Stenmaterialet hämtade han från ett stenbrott i närheten av Slumre gård i Vallstena. När han avled vid 65 års ålder hade han tydligen avvecklat verksamheten, i bouppteckningen finns endast en enstaka stenslägga och en "stenbrukstång" upptagna.

Om skälet till signeringen av Kappelshamnsstolpen kan man naturligtvis bara spekulera. Den sena dateringen, 1785, och omständigheten att stolpen är den sista på vägsträckan antyder kanske, att det skulle kunna vara den allra sist färdigställda milstolpen, vilket stenhuggaren velat manifestera.

Sandstensstolparna i södra häradet byttes på 1840-talet ut mot nya av öländsk kalksten. "Såsom ett i ögonen fallande bevis på den gotländska befolkningens brist på företagsamhet åberopar man, att när nya mil-stolpar en längesedan (vid slutet av 1840-talet) skulle uppsättas i det sten-rika Gotlands Södra härad, blevo de, färdighuggna, införskrivna från Öland", skrev C J Bergman i sin lärobok om Gotlands geografi och historia från 1870. Kalkstensstolparna från 1782 står däremot kvar längs landsvägarna på norra delen av ön. Några är flyttade kortare sträckor i samband med vägarbeten i sen tid, en har skadats svårt vid en grustäkt, men i övrigt finns alla kvar på sina ursprungliga platser - utom den signerade stolpen från Kappelshamn, som alltså finns att beskåda på Fornsalens gård i Visby.

Genom museets försorg gjordes 1975 en inventering av samtliga milstolpar på ön, och idag är kulturminnesvårdens målsättning, att de i likhet med andra fornlämningar skall stå kvar på sina ursprungliga platser i kulturlandskapet."