VÅMHUS KYRKA

Kapellförsamling utbruten ur Mora 1636 (eget pastorat 1868). Våmhus äldsta kapellbyggnad, uppförd 1635, låg på en liten upphöjning av terrängen, numera till stor del avlägsnad genom grustäkt. Platsen, som utmärks av en minnessten, kallas av gammalt Kapellsgrav. Ny kyrka påbörjades under 1770-talet nordväst om den gamla kyrkplatsen.

I: Det äldsta träkapellet uppfördes 1635 och bestod ursprungligen av ett rektangulärt långhus med rakslutet korparti samt sakristia i norr. Långhuset förlängdes med 9 alnar i väster omkring 1651. Vid den nya västgaveln uppfördes ett vapenhus. En ny sakristia uppfördes 1727. Kyrkorummets brädvalv försågs 1659 med målningar föreställande Kristi historia från Bebådelsen till Yttersta domen samt Paradiset. Av denna målningssvit finns ett 60-tal bräder ännu bevarade, dock endast med ornamental dekor. Kapellet revs 1789.

II: Den nuvarande stenkyrkan består av ett rektangulärt långhus med rakslutet korparti, en lika bred, tresidigt avslutad sakristia i öster samt västtorn. Grunden till kapellet lades mellan 1771-73, då medel utbetalades till byggmästare Elinos Eric Ersson från Noret för arbete med kapellet. Byggnationerna avstannade därefter och återupptogs först 1780. De bevarade ritningar, troligen utförda av arkitekt Jacob Wulff från ÖIÄ, följdes endast i tillämpliga delar. Uppförandet av kyrkan, som fortgick under resterande delen av 1780-talet, skedde dels under ledning av den gamle byggmästaren Elinos Eric, dels Anders Segerholm.
Fasaderna är vitputsade och uppbryts av stickbågiga fönsteröppningar. Långhuset täcks av ett brutet tak, valmat i öster. Det karnissvängda torntaket, som ursprungligen var täckt med spån, kläddes med koppar vid en restaurering 1874-76, då även långhuset fick två nya fönster. 1953-54 restaurerades kyrkan efter förslag av arkitekten Cyrillus Johansson, och tornets lilla lanternin utbyttes mot nuvarande karakteristiska överbyggnad, en åttkantig lanternin med lökformad spira; samtidigt ersattes långhustakets spånbeklädnad med koppar. Ingång sker från tornets västsida (portalomfattning i sandsten från Oxberg tillkom 1953-54) samt mitt på södra långhusväggen.
Kyrkorummet har vitputsade väggar och täcks av ett korgbågeformat trätunnvalv. Ny bänkinredning tillkom vid restaureringen 1953-54; vid samma tillfälle dekormålades taket av Gustaf Ambe och sakristian, bakom korväggen, inreddes som "lillkyrka". Predikstolen, tillverkad av Krång Lars Ersson på Sollerön, och altaruppsatsen, Ask Hans Jonsson i Västra Storbyn, är utförda i klassiserande stil 1806-07. Det ursprungliga altarkorset ersattes 1954 med det nuvarande svepsduksförsedda, utfört av Anders Kans i Bonäs.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 1996.

Anläggningen består av en kyrkogård med en kyrka samt ett bårhus och ett par ekonomibyggnader.

Det gamla kapellet saknade kyrkogård, begravningarna skedde fram till 1860-talet vid moderkyrkan i Mora. I samband med uppförandet av nya kyrkobyggnaden anlades en större kyrkogård kring byggnaden.

Kyrkogården utvidgades mot söder 1872. Ytterligare utvidgningar utfördes mot öster, norr och väster 1896. Den senaste etappen, utförd efter 1989 i söder, är anlagd längs med och utanför den gamla stenmuren. Nya kyrkogården omfattar urngravar samt en minneslund med fontän. Den har trädplanteringar och avgränsas av häckar.

Utanför muren i öster, i anslutning till de södra ingångarna, står ekonomibyggnader tillhörande kyrkogården samt ett bårhus med vitputsade murar. Nuvarande bårhus uppfördes 1964, ekonomibyggnaderna i timmer tillkom 1967 men ombyggdes 1987.

Den äldre delen av kyrkogården, som har större kvarter i öster och söder, omgärdas av en kallmurad mur av sandsten. Den har sex ingångar, en i väster från 1877, två i öster respektive i norr samt en förbindelse mellan gamla och nya delen i söder. Ingångarna har murade och putsade grindstolpar av tegel, med profilerad hals och tälttak med plåtbeklädnad. Några ingångar bär ännu smidesgrindar. Den äldsta ingången i väster anges vara uppförd år 1877. Övriga är utförda efter samma modell men har tillkommit etappvis. Den bredaste av de två i öster tillkom 1972, och ingången i söder i samband med utvidgningen av nya kyrkogården.

Kvarteren inom stenmuren har gräsplanteringar och indelas av låga häckar och asfalterade alléer anlagda i vinkelräta uppställningar. På vissa sträckor, längs muren på insidan, förekommer trädplanteringar. Gången mellan kyrkans västra portal och ingången i västra muren har beläggning av sandstensplattor.

Området kring Våmåns utlopp, vid Orsasjön, koloniserades tidigt och boplatser förekom redan under stenåldern. Gravar och fynd vittnar även om bestående bosättningar under järnåldern och vikingatiden. Våmhusbygden utgör en utpost till de vida skogsområdena i norr och befolkningen tvingades länge till ett hårt och rörligt liv för att säkerställa sin försörjning. Under 1300-talet berörs i flera brev nyttjanderätten av den fiskrika sjön Horrmunden i Transtrand. Våmhuskölen, mot gränsen till Härjedalen, användes för täkt av myrhö samt fiske och jakt. Många långfäbodar tillhörande Våmhus var ännu i drift mot slutet av 1800-talet. Binär-ingar var också, som oftast i Dalarna, en nödvändig inkomstkälla. Våmhusbygden var specialiserad på korgflätning samt hårarbete, och produkterna avyttrades även utomlands.
Våmhus nuvarande kyrka är efterträdaren till ett träkapell som uppfördes 1635 och var beläget ett hundratal meter öster om nuvarande byggnad. Kapellet tillbyggdes kring mitten av 1600-talet och förbättrades i omgångar fram till början av 1700-talet. Byggnadens bristfälliga till-stånd samt den kännbara befolkningsökningen efter mitten av 1700-talet ledde till beslutet att ersätta det lilla träkapellet med en större kyrkobyggnad. Redan 1770 fick byggmästare Elinos Ersson från Noret uppdrag att planera för en ny byggnad i sten på en tomt i närheten av kapellet. Grunden anlades under de följande åren men arbetet upphörde därefter fram till 1780, troligen i brist på medel. Byggnationen återupptogs därefter och kyrkobyggnaden uppfördes efter modifierade ritningar från Överintendentämbetet. Som byggmästare anlitades Anders Segerholm som även svarat för kyrkobygget på Sollerön. Det skulle dock dröja till 1789 innan byggnaden kunde tas i bruk och fram till 1794 innan den kunde invigas. Av besparingsskäl förenklades dessutom byggnaden och inredningen. Under 1790-talet hade även anläggningen av kyrkogården påbörjats.

För mer historik se kyrkan samt bifogad PDF-fil