Dals-Eds medeltida socken är den till ytan största i Dalsland och är en av landskapets västligaste, delvis gränsande mot Norge. Uppodlade dalgångsbygder finns i söder kring sjön Lilla Le samt Örekilsälven. Större delen av socken upptas dock av glest bebyggda skogsområden i norr. En stor mängd gravar från järnåldern visar att dalgångsbygden i söder tidigt var en centralbygd. Ett strategiskt läge är området vid Lilla Le och Stora Les sydspets, där sjöarna endast åtskiljs av en moränås. I detta område finns bl a kyrkplatsen och det senare framvuxna samhället Dals-Ed, socknens och kommunens enda tätort. Kyrkan och samhället ingår också i större område av riksintresse för kulturmiljövård. Åsen utgör en del av det större ändmoränsstråk som sträcker sig i nordvästlig-sydostlig riktning genom Dalsland. Dess sträckning utgör en tydlig kulturgräns mellan det nordliga Skogsdal, som har mycket gemensamt med Värmland, och de sydligare delarna av Dalsland som i öster är mer orienterat mot Västergötland och i väster mot Bohuslän. Kulturgränsen är bl a omnämnd som en gräns mellan olika religiösa inriktningar som schartaunism mot frikyrklig väckelse.
Läget vid Lilla Le och Stora Les sydspets har bl a varit strategiskt ur kommunikationssynpunkt då vattenvägar här möter ändmoränen. Mot sydväst leder också Örekilsälvens dalgång ned mot Bohuslän och Västerhavet, en färdväg med tradition som pilgrimsled mot Nidaros. Förbi Dals-Ed gick också Karl Xll:s fälttåg mot Norge. Genom läget som gränsbygd finns flera skansar och befästningar från olika tider i trakten. Längs ändmoränen leder också järnvägen Göteborg-Oslo. Efter järnvägens (Dalslands järnväg) öppnande 1879 utvecklades Ed till en betydande turistort som vid sekelskiftet hade två stora hotell och flera mindre pensionat. Samhället har under 1900-talet fortsatt att växa med handel och industri som bas vid sidan av turismen och har idag ca 3000 invånare. Ur kyrklig synpunkt är Dals-Ed en gammal moderförsamling vars pastorat vid reformationen omfattade Nössemark, Håbol, Rölanda, Gesäter och Töftedal. Rölanda, Gesäter och Töftedal avskiljdes 1656 till ett eget pastorat. 1664 återgick dock Töftedal till Ed men överfördes ännu en gång, 1961, till Rölanda pastorat. 1998 upphörde dock Rölanda pastorat och Dals-Ed är åter moderförsamling i pastoratets ursprungliga omfattning, som också motsvarar dagens kommungränser.
Den stora vitputsade stenkyrkan (1797 och 1861-63) är belägen på en höjd vid Lilla Les östra strand. På platsen har funnits åtminstone två kyrkor tidigare, bl a en medeltida stenkyrka. På kyrkogården finns ett järnåldersgravfält. Området kring kyrkan är ett tidigare sockencentrum med skolbyggnader av olika ålder, ett f d ålderdomshem (nu församlingshem) samt en f d sockenstuga (också församlingshem). På kyrkogårdens norra del (utvidgad 1990) fanns också en prästgård, vars sista huvudbyggnad revs 1988. Längs höjden, och öster om kyrkotomten, leder en äldre landsväg kantad av en allé. Dagens vägsträckning in mot samhällets centrum, en kilometer norrut, leder istället söder och väster om kyrkan, i sluttningen längs sjön.
Själva kyrkoanläggningen omfattar förutom kyrkan och kyrkogården, ett bårhus och ett par ekonomibyggnader. Bårhuset (1952) är vitputsat med valmat skiffertäckt sadeltak. Ekonomibyggnaderna (1967 och 1980) har vit locklistpanel och sadeltak täckta av skiffer och papp.
ARKIV: Antikvarisk-topografiska arkivet, ATA, Stockholm / Regionmuseum Västra Götaland, RMVG, topografiska arkivet, Vänersborg
LITTERATUR, RAPPORTER: Boken om Dals Ed, En bygd vid gränsen, Edstraktens fornminnes- och hembygdsförening, Munkedal u å / Dalsland - Landskapets kyrkor, Forskningsprojektet sockenkyrkorna, kulturarv och bebyggelse 2003 / Runelid Effe, Dalslands kyrkor, 1980
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
