KASTLÖSA KYRKA

Kyrkogårdens historik
En kyrkogård bör ha funnits i och med att den första kyrkan uppfördes på platsen. Men hur
den sett ut vet vi inte. Om kyrkogården, dess läge och storlek, finns inga kända uppgifter före
år 1625. Den var då inhägnad med stenmur och hade tre portluckor med stenvalv över. Mot
prästgården fanns däremot ingen mur, utan en del av prästgårdsbyggnaderna fick tjänstgöra
som hägnad.

Under medeltiden och i undantagsfall även senare begravde man de döda, som hade råd, i
kyrkan. Vid sitt besök i socknen år 1634 fann Rhezelius på kyrkogården vid västra
kyrkogaveln en mäktig gravsten, som han avbildade och om vilken han skriver:
Dätta är en ophögd graf, mäckta kostwärdh. Dhe seija att dät är en Knape graf de Dalbij,
och heeta ännu dhe i dhän byn knapar, och hafwa så hett, man efter man af g. Ålder. I samma
kyrkiegård äre 3 sådane grafwar. Denna gravhäll av kalksten finnes ännu i behåll och är
uppställd i kyrkans vapenhus. Rhezelius avbildade även en annan liknande gravhäll, som
fanns på kyrkogården, och har under teckningen skrivit: Denna stenkista ellr graaf hafwer
hört Olof Nilssson til i stor gården Kastlösa. 3 sådana är på K gården förutom denne, 2 wid
söd. Dörren, och en wid öster hörnet om K. Den ligger dock inte kvar på kyrkogården. Vid
tiden för Rhezelius besök torde emellertid på kyrkogården funnit även de dåtida
Västerstadarnas familjegrav med gravsten. Denna finns ännu i behåll och har återbördats till
kyrkogården efter att en tid varit använd som trappflisa i en gård. Rhezelius avbildade även en
runsten, vilken han fann lagd över en källa nedanför prästgården. Den hade tidigare varit
uppställd inne i kyrkan.

Från slutet av 1700-talet finnes ytterst få upplysningar om kyrkogården. Höstslåttern från den
ingick i kyrkväktarens löneförmåner. Den var vidare lekplats för barn, och prästfrun brukade
där hänga sin tvätt till torkning. På 1790-talet planterades träd utmed kyrkogårdsmuren runt
hela området.

Från 1805 finns en anteckning om ett byggnadsärende. Man beslöt då att uppföra en ny
materialbod i nordöstra hörnet av kyrkogården, 21 alnar lång, 10 bred och 5 hög samt täckt
med torv.

Fotografier troligen från 1880-talet visar kyrkogården från söder. Där kan man se att enstaka
gravplatser omgärdades av staket och att på flertalet av gravarna fanns det kullar av murgröna.
År 1887 försåldes äldre träd från kyrkogården. Kantor Andersson var en stor
planteringsentusiast och tyckte inte om kyrkogårdens kalhet, varför han föreslog att
länsgartnern August Ericsson i Kalmar skulle få i uppdrag att utarbeta ett förslag till lämpliga
åtgärder för kyrkogårdens förskönande. Beslut fattades 1887, och två år senare verkställdes
planteringsarbetet. Kyrkogården tillfördes genom kantor Anderssons initiativ betydande
skönhetsvärden genom väl genomtänkta planteringsarbeten men har under senare tid blivit
åtskilligt vandaliserad, vilket antagligen skett av rent oförstånd skriver Gunnar Wirsell i
boken om Kastlösa socken som utkom 1952.

År 1926 beskrivs Kastlösa kyrkogård så här med lummiga planteringar prydd och ovanligt
välskött kyrkogård

I slutet av 1950-talet genomgick kyrkogården en översyn. De häckar av buxbom som tidigare
omgett gravplatserna togs bort, liksom de över gravkullarna tuktade murgrönorna. Samtidigt
rättades gravvårdarna in i rader och vändes åt samma håll. En trädallé från södra grinden upp mot den tidigare ingången på kyrkans södra långsidan avlägsnades också. Sammantaget
medförde förändringarna att kyrkogården fick den karaktär vi kan se idag.

År 1982 grävde Billy Sjöström om grav 150 i kv D. Då uppmärksammades en hällkista i
gravens södra sida. Kistan bestod av 0,2 m höga kalkstenshälla 1,1 m under nuvarande
markyta. Kistan innehöll ett välbevarat skelett. Skelettet fick ligga kvar i kistan och grävdes
igen.

Församlingen fick tillstånd att anlägga en minneslund norr m kyrkan år 2000. Lunden skulle
omges av höga buskar av tuja och ett stenkors skulle användas.

Med anledning av schaktningsarbeten för ny avloppsledning, år 2002, utförde Kalmar läns
museum en arkeologisk förundersökning. Avloppsledningen utgår från sakristian på kyrkans
norra sida, längs norra långhusväggen, viker av framför tornet och ansluter till befintligt
kommunalt avlopp utanför den nordvästra porten. Anledningen till undersökningen var att
avloppsledningen går genom den medeltida kyrkogården. Tidigare har två medeltida gravar
påträffats på kyrkans södra sida. Vid schaktningen påträffades rester efter en äldre mur mellan
tornet och den nuvarande nordvästra porten. Muren som låg knappt 10 cm djupt, var drygt 40
cm bred och ca 40 cm hög. Den bestod av sten, kalkstensplattor och tegel, sammanfogat med
kalkbruk. Omkring 6,5 m N om långhusets NV hörn och 2 m ut från väggen påträffades ett
skelett på 70 cm djup. Synligt i schaktet var kraniet och bröstkorgen samt den ena handen som
låg uppe vid huvudet. Skelettet låg i NV-SO med huvudet i NV. Ledningen lades under muren
som inte kom till skada. Skelettet fick ligga kvar och ett nytt schakt togs upp intill.

I kyrkogårdens nordöstra hörn fick församlingen tillstånd att 2005 anlägga en
uppställningsplats för äldre gravvårdar. Den rektangulär yta avgränsas av kyrkogårdsmuren i
norr och i söder av fyra gravhällar och stenram. Ytan grusas med samma typ som gångarna på
kyrkogården.

ARKIV OCH LITTERATUR
Antikvariskt Topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet
Kalmar läns museums topografiska arkiv
Lantmäteriet
Bucht, Eivor (red), Kyrkogårdens gröna kulturarv, Klippan 1992
Hammarskiöld, Hans mfl, Minnets stigar en resa bland svenska kyrkogårdar. Stockholm
2001
Hammarskjöld, Britt-Marie, Ett läns utveckling-Kulturminnesvårdsprogram för Kalmar län.
Etapp 1, Översikt. Kalmar 1985
Larsson, Lars-Olof, Växjö stift under 800 år, Karlskrona 1972
Rahmqvist, Sigurd (red), Det medeltida Sverige, Bd 4, Småland 4, Stockholm 1999
Ullén, Marian, Medeltida träkyrkor, 1 Småland samt Ydre och Kinda härader i Östergötland.
Stockholm 1983
Åberg, Göran, Sankt Sigfrids stift i historia och nutid, Växjö 1996
Ölands kyrkor förr och nu, Kalmar 1926
Svenska kyrkans hemsida: www.svenskakyrkan.se
Muntliga uppgifter kyrkovaktmästare Jonas Karlsson

Beskrivning av kyrkogården

Allmän karaktär
Kyrkogården är rektangulär till formen och kyrkan är placerad i mitten. Kastlösa kyrkogård
har brukats under en lång tid vilket skapat en kyrkogård som speglar bruket över en lång tid.
Kvarter A-D är utlagda söder om kyrkan och kvarter E-H väster, norr och öster om kyrkan.
Kyrkogården omgärdas av en kalkstensmur och en trädkrans. I alla kvarter är gravvårdarna
ordnade i rader i gräsmatta. I vissa partier står vårdarna mot en rygghäck. Av de tidigare så
vanliga omgärdningarna finns det idag inga bevarade. Norr om kyrkan finns kyrkogårdens
nyaste tillskott, minneslunden. I det nordöstra hörnet finns en gammal materialbod som under
en period använts som bårhus.

Omgärdning
Kyrkogården omgärdas av en meterhög kallmurad kalkstensmur. I öster, mot landsvägen, har
den dock mer karaktär av en stödmur.

Ingångar
I väster finns det tre ingångar. I det nordvästra hörnet är gjutjärnsgrind från 1926. Den är fäst
direkt i muren. Huvudgrinden, mitt för kyrkans ingång i vapenhuset, är en svartmålad
smidesgrind mellan uppmurade portstolpar av kalksten. Den sydligaste är en likadan
smidesgrind mellan samma typ av portstolpar.

I söder finns en ingång som tidigare ledde fram till kyrkans södra ingång. Mellan murade
kalkstensstolpar är en svartmålad dubbelgrind av smide.
I öster finns två ingångar. Den längst i söder är en ingång där fyra trappsteg leder ner till den
dubbla svartmålade smidesgrinden. Portstolparna är som de andra av murad kalksten. Ett
svartmålat trappräcke finns på ömse sidor om trappan. Den i nordost är en modern järngrind
med ett kors. Grinden är fäst mellan murade kalkstensportar. Även här leder en trappa ner från
gatunivån till ingången.
Längst i norr på den östra muren är en modern svartmålad järngrind. Man har bara tagit upp
en ingång i muren och det saknas portstolpar. Även här leder fyra trappsteg ner från nivån där
landsvägen går.
I norr är en mindre, enkel smidesgrind, av ett annat utförande än de andra. Ingången är
upptagen i muren och saknar portstolpar.

Vegetation
Trädkrans: trädkransen består av lind, ask och alm.
Övrigt: de dominerande växtslagen på kyrkogården är thuja, ölandstok, murgröna.
Se vidare i de enskilda kvartersbeskrivningarna.

Gångsystem
Från huvudingången i väster är gången fram till vapenhusets ingång belagd med
kalkstensplattor. Runt om kyrkan och fram till den sydöstra grinden är en grusgång. Övriga
gångar mellan gravraderna och kvarteren är kalkstensplattor i gräsmatta.

Gravvårdstyper
De äldsta gravvårdarna på Kastlösa kyrkogård och i kyrkan är de kalkstenshällar som finns
bevarade. De dateras främst till 1600- och 1700-talet. Inga av dessa ligger idag ute på
kyrkogården, utan de finns utanför materialboden i nordöst. Under 1800-talet försvann de
liggande vårdarna till förmån för de stående. En vanlig typ av vård från 1800-talet på Kastlösa
kyrkogård är kalkstenskors. I slutet av 1800-talet blev de höga svarta gravvårdarna moderna
tillsammans med mindre vårdar i samma material och utförande. Vid den här tiden fanns fler
konstriktningar som inspirerade till vårdarnas utformning. En av dessa var
nationalromantiken. Karaktäristiskt för gravvårdar som är nationalromantiskt inspirerade är
oslipade ytor och asymmetriska krön. Tanken är att gravvården ska efterlikna förhistoriska
gravmonument och runstenar. En annan viktig influens som blir allt vanligare under början av
1900-talet är antiken. Denna konststil kallas klassicismen. Typiska drag hos gravvårdar är
symmetriska krön, slipade ytor och dekorelement som urnor, draperingar och kransar och
girlanger av löv. När det gäller dekoren på gravvårdarna var också den kristna symboliken
naturligtvis också viktig. Vanliga kristna dekorelement var till exempel kors, facklor,
oljelampan och duvan. Vid tiden kring sekelskiftet 1900 förefaller det ha varit vanligt att man
införskaffade en stor familjevård. Varje grav inom familjegravplatsen markerades med en
gravkulle överväxt med murgröna. På äldre fotografier, från Kastlösa kyrkogård, kan man se
flera gravkullar över hela kyrkogården. Den klassicistiska stilen blir alltmer dominerande.
Viktiga drag hos gravvårdar från 1930-50-talen är den symmetriska uppbyggnaden med
parställda pelare samt de raka eller flackt trekantiga krönen. Från slutet av 1950-talet och
framåt blev gravvårdarna enklare och mer enhetligt utformade. Vårdarna är rektangulära med
ett enkelt kors eller blomsterslinga som dekor. På 1970-talet började man att dekorera
gravvårdarna med talldungar och uppgående solar. Under 1990-talet kan man se en
uppluckring av bestämmelserna kring gravvårdarnas utformning. Idag är formerna mer
varierande och ofta mjukare. Under 1900-talets första hälft var det vanligt att man omgärdade
gravplatserna och belade dem med grus. På Kastlösa kyrkogård har funnits omgärdningar i
form av häckar och gjutjärnsstaket. Idag finns inget av detta bevarat. Under 1900-talets första
hälft var det också vanligt att ange den dödes yrkestitel på gravvården. På Kastlösa kyrkogård
finns titlar på ungefär hälften av vårdarna. Titlarna försvann i det närmste i mitten av
århundradet. Under senare år har en ny form dykt upp. Gravvården får en dekor som knyter an
till den dödes intresse eller yrke. På landsortskyrkogårdar har det under hela 1900-talet varit
vanligt att ange från vilken by eller gård den döde kommer. På Kastlösa kyrkogård finns det
angivet på majoriteten av vårdarna.

Minneslund
Minneslunden invigdes 2000 och är anlagd på den norra sidan av kyrkan. Den avgränsas av
en cirkelformad häck av tuja med en öppning i väster. Från början hade den en öppning på var
sida åt norr och söder, med det planterades igen för att få ett mer slutet rum. I den östra delen
av lunden finns en plantering och ett äldre kalkstenskors. Framför planteringen är också ett
ställ för blomvaser. Till vänster står en bänk där man kan sitta ner.

Byggnader
I det nordöstra hörnet som en del av kyrkogårdsmuren ligger en äldre materialbod, uppförd
omkring 1805, med vitputsade fasader och tegeltak. Huset har under en period använts som
bårhus men nu är det endast förråd.

Övrigt
Utanför materialhusets västra vägg har man anordnat en plats för äldre gravhällar och vårdar.
De äldsta hällarna är från 1600-talet.
Smidesgrindarna från 1856 skall vara av den öländske konstsmeden Jonas Peter Dahlgren
som under 1800-talet svarat för många vackra kyrkogårdsgrindar på Öland. En ättling Lars
Peter Dalgren smed från Bredinge malm sover lugnt på kyrkogården.
I kvarter A söder om kyrkan finns en brunn av uppmurade kalkstenshällar.

Beskrivning av enskilda kvarter/områden

Kvarter A och D

Allmän karaktär
Kvarter A-D omfattar området söder om kyrkan där kvarter B och C ligger längs murarna i
öster respektive söder. Området delas i två delar av den gräsyta där en tidigare grusgång gick,
i nord- sydlig riktning, från den södra ingången fram till kyrkan. Området omgärdas i öster,
söder och väster av kallmurade kyrkogårdsmuren och i norr finns kyrkan. Den södra delen av
kyrkogården rymmer ca 500 gravplatser. Generellt är det de höga resta vårdarna som ger
området dess karaktär. Alla gravvårdarna står i rader vända mot öster, norr eller väster. Vissa
rader av vårdar är ryggställda mot tuja, ölandstok eller häckoxbär. Hela området är insått med
gräs och inga spår efter de tidigare så vanliga omgärdningarna finns i området. Intill brunnen i
kvarter A är en kastanj planterad.

Gravvårdstyper
Gravvårdarna söder om kyrkan är av varierande form och från olika tider. Intrycket av
kvarteren domineras dock av de höga stående vårdarna, främst längs kyrkogårdsmuren. Några
vårdar är utformade som avbrutna pelare, obelisker och flera kröns av en urna. Ett stort antal
är utformade som kors. Ett antal vårdar har nationalromantiska stildrag och många har typisk
klassicistisk utformning. En vård i grå granit är utformad som en korslagt trädstam.
Majoriteten av vårdarna är stående men det finns även ett antal liggande. Vårdar av grå granit
dominerar medan svart granit och kalksten förekommer i ungefär lika stor utsträckning. Ett
mindre antal vårdar är i röd granit. Två vårdar är av marmor och lika många är av gjutjärn.
Den äldsta gravvården i området finns i kvarter A och är en kalkstensvård från 1824 rest över
Gustaf Liliequst, kapen vid Kungliga majestätiska flottan. I övrigt finns det 25 vårdar
från1800-talet. I övrigt finns det flest vårdar från 1920-30-talet samt från 1960-80-talet. Den
yngsta vården är från 2005.

På det stora flertalet av gravvårdarna finns den dödes titel angiven. Vanligast är lantbrukaren.
Övriga titlar som förekommer är folkskollärare, båtsmannen, målarmästaren, kantorn,
muraren, verkstadsägaren, handlanden, lärarinnan, sjökaptenen, sjömannen, skräddaren,
direktören, skräddarmästaren, trotjänarinnan, professorn, kyrkoherden i Kastlösa, teologie o
fil. dr, skomakaren, handelsträdgårdsmästaren, kyrkvärden, hemmansägaren, godsägaren,
kyrkovakmästaren, inspektorn, dockmästaren, snickaren samt kaptenen vid Kungliga majestätiska flottan och riddare av svärdsorden, Ölands båtskompani. På övervägande delen
av vårdarna nämns den dödes hemort.

Övrigt
Strax söder om kyrkan står gravvården över Gustaf Liliequst, captain vid Kong Maj. Flotta,
riddare av svärdsorden, chef för 2: ölands båtsmanscompanie.
Genom indelningsverket stadgades 1635 att alla socknar på Öland skulle ingå i ett
båtsmanshåll. Ölands indelta båtsmän placerades i två båtsmanskompanier varav Liliequist en
gång var chef för södra motets båtsmän. Liliequist hann tjänstgöra på många fartyg som
Jarramas, Af Chapman, Äran mfl och han var i likhet med sin kollega i Algustrum dekorerad
för tapperhet.

Kvarter E- H

Allmän karaktär
Kvarteren E-H är belägna väster, norr och öster om kyrkan och består enligt gravkartan av
drygt 300 gravplatser. Området avgränsas i söder av kyrkan och i alla andra väderstreck av
kyrkogårdsmuren. I det nordöstra hörnet finns den gamla materialboden. Precis norr om
kyrkan är minneslunden. Alla gravvårdarna står i rader i gräsmatta och en del står mot
rygghäckar av tuja. Vårdarna är vända åt öster, väster, eller söder.

Gravvårdstyper
Äldsta gravvården är från 1850 och är en kalkstensvård som står längs den norra
kyrkogårdsmuren i kvarter G. Texten är idag nästan helt utsuddad. Möjligen har den döde haft
titeln, captainen. Det finns ytterligare 15 vårdar från 1800-talet i området. I övrigt är det en
jämn spridning av vårdar från 1900-talets årtionden och ingen period dominerar. Det
dominerande materialet är svart granit och kalksten. Ett stort antal vårdar av grå granit samt
ett mindre av röd granit förekommer också. En vård har en gjutjärnsurna på en svart
granitsockel, tre vårdar är gjutjärnskors, varav det ena har en textplatta av kalksten, en
korsformad vård är av trä med metallplatta. Här finns obelisker, avbrutna pelare och vårdar
som kröns av urnor vilka var vanliga vid förra sekelskiftet. Två tumbor finns i kvarter F och
båda är utförda i kalksten. Övervägande antalet vårdar är stående med det finns ett drygt 10-
tal liggande.

Yrkestitlar förekommer på mindre än hälften av gravårdarna i kvarteren. Den vanligaste titeln
är lantbrukaren. Övriga som förekommer är handlanden, kyrkovärden, hemmansägaren,
direktören, ingenjören, kyrkoherden, kontraktsprosten, nämndemannen, smedsmästaren,
kronolänsmannen, båtsmannen, rättaren, riksdagsmannen, häradsdomare, tapetserare,
sjökaptenen, styrmannen, prosten, kaptenen, läraren, kantorn, lärarinnan och kronofogden.
Den dödes hemort anges på majoriteten av gravvårdarna.

HISTORIK FRÅN BYGGNADSREGISTRET - Kastlösa kyrka, vid östra landborgen, består av ett i tre skepp indelat rektangulärt kyrkorum med kor i öster, sakristia i norr och torn i väster. Tanken var att den medeltida klövsadelskyrkans västtorn skulle ingå i den nya kyrkan. Tornet dömdes emellertid ut som alltför oformligt och svagt, varför en helt ny kyrka kom att uppföras norr om den gamla. 1855 stod den färdig, byggd av Peter Isberg fritt efter Hawermans ritningar, De vitputsade murarna täcks av sadeltak; tornet kröns av en lanternin med en kort spira. Ingång i väster leder in i kyrkorummet. Den ursprungliga portalen i söder förvandlades vid renoveringen 1953-54 till ett fönster. Renoveringen satte störst spår i kyrkans inre som omformades på ett enhetligt sätt. De tre fönster som lyste upp östväggen sattes igen och ersattes av en stor, dominerande fresk av Waldemar Lorentzon; kyrkorummet täcktes av ett plant tak med synliga bjälkar, och med kalkstenskolonner delades det in i tre skepp. Samtida är även bänkinredning, läktare och predikstol.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1995

HISTORIK FRÅN KYRKOBYGGNADER 1760-1860 - Byggd 1855 fem år efter beslut om nybyggnad, av byggmästaren Peter Isberg fritt efter målningar av Johan Adolf Hawerman. Enligt beslutet skulle delar av den medeltida klövsadelkyrkans västtorn ingå, med Hawerman ansåg tornet alltför oformligt och svagt, varför en helt ny kyrka kom att uppföras norr om den gamla. Invigningen förrättades 23 juli 1856 av kontraktsprosten Erik Gustaf Brunér.

PLAN OCH MATERIAL - Ursprungligen en rymlig salkyrka med kor i öster, sakristia i norr och torn i väster. Långhuset är dock sedan 1953-54 indelat i tre skepp. Ursprungligen ingång genom tornportal samt mittportal på sydsidan. Separat ingång till sakristian från väster. Slammade kalkstensmurar, som är avfärgade i vitt. Tornets gesims av oputsad röd kalksten, kyrkans taklist av grå kalksten. Tegeltak, torntaket och lanterninen kopparklädda.

EXTERIÖR - Exteriören följde ursprungligen 1854 års ritning utan någon större avvikelse. Den kraftiga kransgesimsen på tornet är typisk för Isberg. 1953-54 års renovering innebar att den södra mittportalen med omfattning ersattes med ett fönster likt de övriga. Innersmygarna till korets trefönstergrupp igenmurades och fönstren är numera endast synliga som nischer i exteriören. De ursprungliga hörnpilastrarna, som fortsatte upp övar taklisten och var avslutade med gavlar, togs bort 1953.

INTERIÖR - Interiören är kraftigt förändrad i och med 1950-talets renovering, då salskyrkan omvandlades till en treskeppig hallkyrka med kalkstenskolonner och plant tak med synliga bjälkar. Mittskeppet domineras av den stora frescomålningen på korväggen, "Den återvändande Kristus", utförd av Waldemar Lorentzon och hans medhjälpare konstnären Hans Fagerström och stuckatören Stig Kling. Från samma renovering härstammar stenaltaret, altarringen och predikstolen av kalksten, den senare dekorerad med huggna reliefer med evangelistsymboler av stenhuggaren Erik Johansson, Ölands Sandvik. Även läktaren samt läktarunderbyggnaden är från 1953. Orgelfasaden förmodligen från 1881 men utökad 1936. Ursprungligen dominerades östväggen av korväggens höga trefönstergrupp omgiven av pilastrar. Ett krucifix från 1748 ur Anders Dahlström d ä:s altarupppsats, flankerat av Moses och Johannes Döparen från samma uppsats utgjorde altarprydnad. Predikstolen, troligen utförd av Olof Jacobsson, Mortorp, var försedd med uppgång från sakristian. Bänkinredningen var sluten med avfasade hörn mot koret. Rak läktarbarriär med utbuktande mittparti och läktartrappor inne i kyrkorummet.

Källa: Kyrkobyggnader 1760-1860. Del 2, Småland och Öland. 1993