Båt

Byggnadsort: Rönnäng, V & T Löfbergs Slip och Båtvarv
Sjösättningsår: 1948
Som nybyggd var Sandö Sveriges största fiskebåt vid leveransen 1948. På 2010-talets början var Sandö en av de allra sista stora träfiskebåtar som fanns kvar i Bohuslän. Båttypen har kommit att bli en symbol för landskapet, men tillhör ett kulturarv på väg att försvinna.
Fiske som bedrivits med Sandö
Långafiske i Atlanten och Nordatlanten i 43 obrutna säsonger åren 1949 1992 och därmed Sveriges sista långafiskebåt, Nordsjöfiske efter sill och fisk 1949 - 1980, torskfiske i Östersjön 1984 2011 och räkfiske 1992 - 2011.
Sandö har använts i yrkesmässigt fiske fram till april 2011.
Sandö är ett fiskefartyg som legat ute under hårda omständigheter under ovanligt många år. Bland händelser utöver de vardagliga kan nämnas när Sandö bärgade fyra ihjälfrusna norska sjömän i Nordsjön i början av 1950-talet, en orkan i maj 1975 utanför ön Foula, Shetland där stora sjöar slog in så dörrarna i styrhytten försvann, fick massor av vatten i mäss och maskinrum både decca och radar, telefon samt el förstörd, kl. 13.00 började köra sakta var tvungen att koppla ifrån propellern undan dom värsta sjöarna, till kl. 19.00 passerat Sumburgh Head kom till Lerwick 22.30, 21/5-25/5 Låg i Lerwick och rep. skadorna. [ur Loggbbok] eller när Sandö rammades svårt vid kaj i Ystad hamn den 14 januari 1987 av polska färjan Jan Hevelius och renoverades på Simrishamns varv samma år.
Efter första världskriget började båtvarven i Bohuslän få beställningar på en ny generation fiskebåtar. De var konstruerade för motordrift och avlöste de seglande kuttrar som köpts in från England årtiondena runt 1900. Storhetstiden kom under 1930-, 40- och 50-talen. Träfiskebåtarna var välkända i hamnarna runt det nordiska havet. Danskar och norrmän kallade dem de vita svanarna. Totalt fanns 1 400 stycken.
Allt ifrån 1949 deltog Sandö i det krävande storbackefisket efter långa i farvattnen kring Shetlandsöarna. Dit hade fiskare från Tjörn, Orust och Skaftö gått sedan 1870-talet. På ett par fiskeresor under sommarhalvåret kunde man tjäna en god del av årsinkomsten.
Storbackan bestod av hoplänkade linor med tillsammans tusentals krok som agnats för hand, vanligen med makrill. Länken var uppåt tre landmil. Den sattes ut på havsbotten, 100 400 meter ner. Efter ett par timmar började man ta ombord länken, det tog drygt 12 timmar. Långan rensades, för att sedan saltas eller isas. Besättningen fick inte många timmars sömn per dygn, och maten kastade man i sig i all hast. Så höll det på i en månads tid. Sen for man hem och lossade fångsten, som bereddes till lutfisk.
När Klas Berntsson och två andra Grundsundsfiskare köpte Sandö från Käringön 1972, var båten utrustad för långafiske. En handfull bohusläningar höll ännu traditionen levande. Och Klas var en av dem, med sju mans besättning, så småningom inklusive sonen Ragnar. Vid 1980-talets mitt sjönk lönsamheten och Sandö blev då ensam båt från Sverige. Han för Sandö är en han följdes med spänning och vemod av journalister och allmänhet. Under 43 somrar i obruten följd, ända fram till 1992, gick Sandö på storbackefiske, mest av alla svenska båtar.
På Shetland kunde man söka hamn i t ex Baltasound eller Lerwick. Baltasound hade 190161 en svensk kyrka för storsjöfiskarna. Till minne av alla de bohusläningar som fiskat vid Shetland restes sommaren 2000 en minnessten i Baltasound. Bohusläns museum medverkade vid ceremonin, och representant för Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund var Klas Berntsson.
När storbackefisket upphört fick Bohusläns museum ta emot en del av Sandös utrustning. Den visas nu i basutställningen Kustland. Se under Tilläggsinformation, Relaterade objekt.

Storbackefisket skedde på sommaren, resten av året gick Sandö som följebåt åt mindre båtar som fiskade skarpsill vid Bohuskusten. Men från 1984 ägnades januari mars i stället åt att tråla efter torsk i Östersjön. Simrishamn och Karlskrona blev nya kajplatser och man tog bilen hem på helgerna. Även Gotland var bas en tid och då var det flyg från Visby som gällde. När storbackefisket tog slut 1992 kompletterades torskfisket huvudsakligen av räktrålning i Skagerrak. De senaste årtiondena har fiskenäringen upplevt stora problem och omställningar. Överfiskning av vissa arter har gjort att fiskeflottan i EU drastiskt minskats. Träfiskebåtarna kan inte längre konkurrera, de är tungarbetade och omoderna. Våren 2011 var det dags för Sandö att sluta fiska.

När Klas Berntsson 2010 beslutade upphöra med yrkesmässigt fiske med Sandö, beviljades medel från Europeiska Fiskerifonden (EFF) och nationella medel från Fiskeriverket för skrotning av fiskefartyg.
Men för att undvika skrotning av Sandö sökte Bohusläns museum och Klas Berntsson 2010 medel hos Fiskeriverket för att överföra fartyget till kulturändamål. 2011 godkände Fiskeriverket ansökan där bedömningen bl.a. grundades på uppgifter om fartygets värdefulla historia från Bohusläns museum och Sjöhistoriska museet. Sandö är ett unikt objekt som speglar efterkrigstidens bohuslänska fiskerihistoria, samt utgör en god representant för det flytande svenska maritima kulturarvet.
Sandö avregistrerades således för aktivt fiske och Klas Berntsson överlät fartyget till Bohusläns museum i maj 2011. Efter ansökan från Bohusläns museum K-märktes Sandö av Sjöhistoriska museet 2012.

2013, 2015, 2016 och 2018 gjordes större renoveringar av köl och skrov med omdrivning och spikbyte, hålfotsinlägg", bordbyte, relingsbyte, drivning av däck mm vid sliptagning på Gajhede & Thorsen A/S Skagen, Hälleviksstrands varv AB respektive Smögenvarvet AB.

Sandö har haft sin hemmahamn i Grundsund och har visats publikt vid olika evenemang.

Bohusläns museum har sedan övertagandet försökt hitta en långsiktigt hållbar lösning för Sandö med ambitionen att båten skulle bevaras.
I juni 2022 överfördes Sandö till kulturbåtshamnen i Göteborg med avsikt att fortsatt vara museifartyg i det flytande kulturarv som representerar en flerhundraårig fiskeepok. Museet drev en process att hitta en ny ägare, som på ett bättre sätt kan förvalta och tillgängliggöra Sandö, men dessvärre utan resultat.

2023-11-09 fattade därför Bohusläns museums styrelse beslutet att hugga upp (skrota) fartyget.

Längd 81 ft, 24,6 m
Bredd 22 ft, 6,60 m
Höjd 16-17 m; (båtens utsträckning under vattenlinjen: förstäv 2.50 m, akterstäv 3,60 m, masthöjd 11 m från däck)
Bruttodräktighet 107 ton
Distriktsbeteckning: LL 158 Sandö
Igenkänningssignal: SEWY

Material i skrov, däck och däckshus:
Ekspant, bordläggning av ek, ställvis spikad kopparförhydning, becknåtade däcksplank av oljad norrlandsfur, relingar och räckstöttor av ek; däckshus av aluminium med invändigt tillträde mellan styrhytt, skansar och pentry; förlig skanskapp i original av trä med skylight.

Inredning i hytter, lastrum och ekonomiutrymmen:
Däckshus med styrhytt, pentry, mäss och toalett; skans akterut med sex kojer från 1986 som del av tidigare maskinrum; förlig skans med åtta kojer i fast inredning helt i originalskick; lastrum med möjlighet att montera fasta bingar vid långafiske; maskinrum med bränsletankar.

Skeppsbyggnadsteknik:
Kravellbyggt skrov med garnering. Förstäven förnyad och förlängd ca.70 cm ovan reling i samband med reparation våren 1987. Inga förändringar av skrov-, bordläggnings- och däcksmaterial gjorda utöver stävbytet i samband med den omfattande reparationen 1987 då en fjärdedel av skrovets babordssida ovanbords och knäckta räckstöttor förnyades liksom 40 % av däcket som ersattes med oregon pine. I övrigt utfördes allt arbete med samma material, mått och teknik som fartyget ursprungligen haft.
I samband med stävbytet gjordes även utbyte av stävens metallskoning av mässing mot rostfri skoning.
Barlast i original av cement, barlasten av sten har avlägsnats.

Skrovteknik:
Underhålls- och reparationstekniker har under åren genomgående varit desamma som användes vid nybyggnationen på 1940-talet; kravellbygge, drivning, nåtning, skrapning, målning, oljning.
Skrovets färg:
Kopparförstärkt bottenfärg, (röd), bordläggning ovanbords målad med vit linoljefärg, klarlackad reling, däcksstöttor och klysbräda, förstäv förstärkt med stålplåt, reling ställvis förstärkt med stålplåt, rödmålad rand, svartmålad registerbeteckning, oljat däck.

Fartygets överbyggnad, däckshus och styrhytt:
Den ursprungliga styrhytten av trä borttagen i sin helhet 1986 och ersatt av en begagnad styrhytt tillverkad1961 på Donsö varv.
På fördäck förom masten har en valback av aluminium monterats 1976.
Backen har räcken av aluminium, den förliga skanskapp är av trä i vit linoljefärg och klarlack.

Fartygets rigg:
Den ursprungliga stormasten av trä byttes 1973 ut mot en stålmast med tåg i stålwire. Masthöjden är förmodligen något lägre än den ursprungliga. Mesanmasten av trä togs bort 1955 och utbyttes mot en kortare, också av trä, (en s.k. högfärdspinne). Ursprungligen fanns en relativt lång träbom som också togs bort någon gång på 1950-talet. Denna är ersatt av en stålbom som användes för lossning och lastning.
Sandö är utrustad med stort snedsegel av nylonduk, sytt på Syversens på Smögen.

Fartygets huvudmaskiner:
Originalmotor June Munktell 3-cylindrisk för motorbrännolja, 225 hk; motorbyte 1955 till en ny B&W Alpha diesel på 330 hk; motorbyte 1988 till en B&W Alpha diesel på 660 hk, begagnad med ny tillhörande propeller med axel.

Fartygets utrustning:
Den ursprungliga livbåten i trä förnyades 1986 med en av plast, 16 fot, placerad på babords sida av styrhyttens tak. Trålwinsch (ankarspel) utbytt på 1980-talet, tillverkad på Kunghamns Mekaniska Verkstad. Originalet var tillverkat på Albin Nilssons Mekaniska Verkstad på Hönö.
I övrigt är båten utrustad med tidsenlig navigationsutrustning såsom originalkompass, radar, navigationshjälpmedel mm. En äldre fungerande gränsvågsradio med sändare finns kvar.
Styrutrustningen är av Säffles fabrikat, hydraulisk med äldre träratt, monterad 1961. 1978 moderniserades styrningen med autopilot med joystick. Sandö är utrustad med oljeeldad centralvärme.
Långafiskeutrustningen är bevarad liksom trållämmar, räktrål, torsktrål, tråltrumma och räkkokare. En stor mängd övrig utrustning finns bevarad, bl.a. äldre verktyg, livbåtskompass och sjökort.