utställningstext

ASK MED
KVINNLIGT
HORMON
Jag är 27 år gammal, mycket lång
och vacker. Jag kommer från en
fattig familj och har haft svårt att
försörja mig, så jag började uppträda
på begravningar.

Jag älskar att vara vacker. För mig
är skönhet det viktigaste av allt.
Till och med när jag är död vill jag
att alla ska titta på mig. Se på mig,
och säga att hon var vacker.

Hormoner är väldigt dyrt i
Vietnam. Så jag lägger väldigt
mycket pengar på hormoner,
silikon och även p-piller för att
behålla min skönhet. Och såklart
även på smink och sådana saker.
Jag använder också en kanyl för
att spruta in silikon i rumpan.

Först behövde jag använda
hormonet för att brösten skulle
börja växa, och efter det för att
behålla dem. Varje gång jag
injicerade hormon i min kropp var
det extremt smärtsamt. Jag kunde
bara inte fortsätta.

Och jag ville heller inte göra det
längre, för jag hade hört rykten
om att om man använde det ofta
kan man dö i förtid.

När jag fick höra att det går att äta
p-piller istället gick jag över till
det. Jag tar tre gånger så stark dos
som de kvinnor som tar det som
preventivmedel.

Cathy, Hanoi

BURK
Mitt smeknamn är Lilla Dino-
saurien. För fem år sen var jag
aktiv i den lesbiska rörelsen och
organiserade många aktiviteter
för lesbiska i Saigon. En dag
gjorde jag den här burken som
en speciell present till min
flickvän. Men innan jag hann ge
henne den gjorde vi slut. Så jag
behöll den. Då trodde jag inte att
jag skulle kunna älska någon igen,
att det inte skulle finnas kärlek i
mitt liv igen.

Men nu har jag en ny flickvän.
Vi har varit ihop i två och ett
halvt år, bor ihop och driver ett
eget företag. Jag driver också ett
skyddat boende för lesbiska som
har blivit utslängda från sina
familjer och som blivit miss-
handlade eller sexuellt utnyttjade.
Så att de alltid har någonstans att
ta vägen.

Lilla Dinosaurien, Saigon

CHOKLADASK
Jag fick den här asken av min
pojkvän. I Vietnam, när vi är
i ett förhållande, har vi alltid
ett behov av att definiera vem
som är storebror och vem som
är yngre. Min pojkvän var den
mer passiva av oss, som att
han ville bli omhändertagen.

Eftersom han var speciell för mig,
ville jag inte öppna den och äta
upp chokladen. Istället sparade jag
hela chokladasken och har kvar
den även nu, när vi har gjort slut.
På chokladasken står det skrivet:“
Till dig min käraste, älskar dig
förevigt”.

Man, Hanoi

INBJUDAN
TILL VISNING
När dokumentären ”Which way
to go to sea” kom 2011 fick
lesbiska i Vietnam stor uppmärk-
samhet i media. Så när de hörde
om filmen och såg den blev de
riktigt upplyfta och stärkta.

Även jag blev exalterad. Filmen
visades bara för inbjudna, inte
officiellt. På CCHIP* pratade
vi om att filmen var en slags
milstolpe för samhället och
därför behöll vi inbjudan.

I dokumentären intervjuas
5 eller 6 lesbiska par. De flesta
är från södra Vietnam.

Saken är den att när filmen visades
var alla paren i den inte beredda
att komma ut inför hela samhället,
så när filmen spelades in hade
CSAGA* (som gjorde dokum-
entären) inte deras tillåtelse,
och vissa par hade gjort slut och
ville inte att någon skulle se deras
relationer.

Men det är den första dokumen-
tärfilmen om lesbiska par i
Vietnam och därför är den viktig.

Nhung, Hanoi

* CCHIP står för Centre for Creative Initiatives in Health and Population, och CSAGA står
för Centre for Studies and Applied Sciences in Gender, Family, Women and Adolescents.

KONDOMER OCH
GLIDMEDEL
Jag och min tvillingbror är båda
transsexuella. Vi var två bröder
som blev två systrar. Vi ses inte
som så vackra, så vi måste jobba
mycket med att uppträda på
begravningar.

Vi har lagt mycket pengar på
bröstimplantat, ungefär 2000
dollar

per person. Nu är vi lyckliga
med våra överkroppar men inte
med nederdelen, därför att vi
ser ut som män eftersom vi har
”manliga saker”.

När vi uppträder på begravningar
på sena kvällar, med inte så mycket
kvinnor runtom och det bara är
män där, och vi underhåller
männen, då ibland ber männen oss
att, hur ska jag säga… ta på dem.

Vi vill egentligen inte, men vi har
inte några pengar, så ibland utför
vi sexuella tjänster. Vi måste vara
beredda på det, även om vi inte
vill, därför har vi alltid med oss
kondomer och glidmedel.

TL, Saigon

KOpp
När jag var väldigt ung och
bodde i Ca Mau i södra Vietnam
så bodde jag tillsammans med
min pojkvän. Vi lagade och åt
mat tillsammans och vi handlade,
men vi hade inte så mycket
pengar, som de flesta studenter.

Men ibland i mataffären så
ingick det en gratis mugg om
man köpte ett paket kaffe.

Vi behövde inte kaffe men vi
älskade tanken på att ha likadana
koppar. Så vi köpte två påsar kaffe
enbart för att få samma koppar.
Nu är vi inte tillsammans längre
men jag har kvar koppen.

B, Ca Mau

FOTO FRåN
MILITäRTJäNSTEN
Efter gymnasiet hade jag flera
flickvänner, men sedan började jag
som militär och där hände något.
I det militära var det bara killar
som bodde tillsammans.

Första gången jag sov med en
man så började någonting hända,
vi tyckte det var jättespännande.
Men efter det undvek jag honom.
Jag blev rädd för mig själv. Jag ville
inte att det skulle bli mer och mer
och mer. Men han ville.

I det militära var vi bara killar
och vi behövde det. Vi hjälpte
varandra, vi behövde kramar
och någon som värmde upp
oss. Jag var med ”vanliga” killar.
Idag har de fru och barn.

När jag var i det militära träffade
jag män. Men jag ville inte fortsät-
ta. Jag blev rädd och ville gå den
”vanliga” vägen, vara heterosexuell
och gifta mig. Jag träffade en fru
och flyttade till Sverige.

Efter tre år insåg jag att det var
svårt för mig i Sverige. Svårt att
få jobb, med ekonomin och med
språket. Min fru fick hjälpa mig
med väldigt mycket. Till slut kän-
des hon som en mamma eller en
syster.

Efter tre år skiljde jag mig. Jag var
trött på det. Jag ville inte gå den
vägen längre. Jag insåg att det var
något annat jag behövde och ville
ha. Jag ville inte gifta mig med en
tjej. Det var i och med det
jag accepterade mig som jag är.

Min mamma önskade mig ett
”vanligt liv”. En kille och tjej som
gifter sig, föder barn och bildar
familj. Inte ”fel liv” som jag lever
nu. Jag tror att min mamma vet.

Efter så lång tid som jag levt så
här. Dom vet säkert. När mina
föräldrar är i Sverige har de träffat
mina partners. Men jag har inte
presenterat dem som pojkvänner
utan som kompisar. Men självklart
vet de.

EmToi, från Saigon.
Bor i Göteborg.

RADBAND
När jag var 17 var jag osäker och
förvirrad kring min sexualitet
och jag visste inte vart jag skulle
vända mig för att få information
eller vem jag skulle prata med.
Så jag tänkte: okej kanske jag ska
följa buddismen, då kanske jag
kan finna någon form av sinnesro.

Så jag valde den vänliga buddis-
men. Men sedan träffade jag
en munk, en högt uppsatt munk,
och pratade med honom om
mina bekymmer. Men munken
utnyttjade mig… och liksom
våldtog den här unga pojken.

Och efter att det hade hänt sa
munken: ”Tänk inte så mycket,
du behöver leva som en munk
och motta skönhet och renhet
i livet, då kommer du att bli bra.”

Och jag hatade munken, för det
här eftersom han gjorde precis
motsatsen, till det han stod för.
Så jag behöll radbandet för
att påminna mig själv om att
människor kan vara riktiga
hycklare. Det är så sorgligt.

Nu lever jag med HIV. Jag har
haft en djup depression och jag är
inte beredd att låta folk veta att jag
har HIV,

eller om min sexualitet.

Det finns bara en person som vet
om att jag har HIV och som jag
har kunnat prata med. Det var en
man som också var gay och HIV
positiv. Den personen gick bort
2012.

Man, Hanoi

FLAGGA
Min lärare i samhällskunskap bad
oss måla en bild som representerar
vår förståelse av lagar. Som grupp-
ledare, föreslog jag att vi skulle
välja HBT som vårt ämne.

Vi målade en sex-färgad flagga,
varje färg innehöll ett skrivet
nyckelord. De är: Mänskliga
rättigheter, Glädje, Strävan,
Jämlikhet, Fred och Frihet.

Några klasskamrater hånlog åt
mig innan jag presenterade den,
vilket gjorde mig nervös.

Just då såg jag texten ”Använd
den här boken med självsäkerhet
och mod från ditt hjärta” i en
uppslagen bok.

Jag ställde mig upp och
presenterade. Mitt budskap var
att alla, inklusive HBT personer,
har samma rättigheter.

Min lärare sa ” Jag vet att några
av er skrattade, men hur många
av er har mod nog att prata om
detta ämne”. Vi fick högsta betyg
på uppgiften, jag var mycket stolt
över mig själv.

Julian, 17 år gammal, Ca Mau

RÖD AO THE
När jag var 20 år gammal,
berättade jag för min pappa, att
jag älskar män. Då frågade pappa
”Vill du bli en kvinna?”. Pappa
förstod inte, han kunde inte skilja
på transsexuell och gay, för honom
var det samma sak.

Så pappa sa ”Om du vill bli
kvinna, om du verkligen vill bli
en kvinna, ska jag sälja allt jag
äger och ge dig pengar så att du
kan åka till Thailand för en
könsoperation.” Jag svarade ”Nej,
jag älskar män men jag vill inte bli
en kvinna. Men tack så hemskt
mycket.”

Men min mamma förstod inte.
Hon grät alltid och frågade: ”När
ska du gifta dig?” Hon isolerade
sig från pappa och mig.

Hon trodde på att jag var singel
på grund av att jag hade ett
förhållande med en ande. Ibland
kan det finnas ett band mellan
en levande och en död person
om man har haft ett förhållande
i ett tidigare liv.

För att göra mina föräldrar
lyckliga gick jag igenom en
ceremoni för att skilja mig från
en fru från ett tidigare liv. Under
ceremonin bar jag den här röda
áo the’n och med det röda skynket
över huvudet.

Man, Hanoi

SMyCKEN FRåN ETT
KVINNLIGT MEDIUM
Alla kallade min farbror för “dong
cô”, eller det feminina mediet.
Men min familj ser honom som
ett ”medium” som tjänar gudarna.

Man pratade aldrig om varför han
bodde med yngre män istället för
sin fru, eller det faktum att han
nog var gay. Ett tabubelagt ämne
för mina farföräldrar och min far,
ändå skvallrades det ofta om det
bland släktingarna.

Min farbror hade en sorglig
kärlekshistoria. Det sägs att de
människor som har ett spirituellt
band med Gudinnan Bo har otur
i kärlek.

Han älskade smink så saker
som en spegel, en kam, parfym
var oumbärliga. Han bar de här
smyckena på sin vita favoritdräkt
varje gång han utförde ceremonier
för att tjäna gudarna.

Vu, född 1988, Hanoi

SVART KLäNNING
Jag gifte sig med en kvinna när jag
var väldigt ung. På den tiden sågs
jag som en man. Ingen i familjen
såg mig som en kvinna. Lite
feminin men inget mer med det.

Såklart blev det inte ett lyckligt
äktenskap, och efter ett år sa jag
till sin fru: ”Jag är ledsen men jag
kan inte vara din man, vi måste
skilja oss”. Min fru förstod med
en gång vad det gällde.

Sen blev jag kallad till militär-
tjänsten eftersom jag var en kille.
Jag kom till militären, men jag var
så feminin så jag blev mobbad av
de andra männen. De sparkade ut
mig från militären.

Sedan gick jag i buddistiskt
tempel. Där kallade de mig för
homosexuell. De ville inte heller
ha mig. Så jag tänkte: ” Jag kan
inte vara ditt och jag kan inte
vara datt… okej, jag får väl bli
en kvinna då.”

Så jag började använda
kvinnokläder, smink och