EKERÖ KYRKA

Ekerö kyrka är i dag en salkyrka med två korsarmar, eller en långsträckt korskyrka, med ett medeltida västtorn. Tornet avslutas av en yngre huv. Kyrkan är huvudsakligen uppförd av natursten, förutom korsarmarna som är byggda av tegel. Kyrkans takkonstruktion över långhuset härrör delvis från 1600-talet och kompletterades under 1880-talet. Även sakristians takstolar är sekundära.

Kyrkans fasader är spritputsade och avfärgade i gulvit kulör, med slätputsade omfattningar. Kor och långhus genombryts av fönster som förstorades under 1600-talets renovering och utvidgades ytterligare åren 1880-81. I samband med en renovering under 1950-talet, sattes ett fönster bakom altaret igen liksom norra korsarmens fönster mot norr.
Sakristians norra fönster vidgades 1732 samt 1862 och försågs med galler 1840.
Gavelröstet på sakristian dekoreras av blinderingar i form av ett horisontellt band och ett cirkelformigt ornament.

Den nuvarande entrén i väster togs upp i samband med den stora renoveringen under 1680-talet. Då revs det medeltida vapenhuset och södra ingången murades igen. Under 1880-talet försågs entrén med dörrar av furu. I södra korväggen öppnades en dörr 1690, bekostad av grevinnan Elisabeth Cronström.
Tornet genombryts av två mindre och rundbågiga ljudluckor mot norr, öster och söder. Mot väster finns endast en ljudlucka. Ovan ljudluckorna dekoreras tornfasaden av horisontella och dekorativa band i putsen. I tornet hänger storklockan, gjuten av mästaren Jurgen Putensen 1640. Lillklockan tillverkades 1682 av Willem Keckerman.

Kyrkan eldhärjades 1647 varpå tornspiran och alla tak brann. En ny takkonstruktion uppfördes och kompletterades under 1880-talet. Efter branden ersattes det spåntäckta taket med plåttäckning. I samband med den stora renoveringen under 1680-talet försågs kyrkan med en ny huv, troligen efter ritningar av Nikodemus Tessin d y Redan 1792 ändrades dock tornhuven efter Thure Wennbergs ritningar, men delar av virkeskonstruktionen från den föregående huven kunde dock återanvändas. Den ännu bevarade 1700-talshuven är relativt smal och långsträckt, klädd med vitmålad panel. Den genombryts av rundbågiga fönster med små konsolburna, balkongliknande utbyggnader och har en profilerad takfot. Huven kröns av en spira.

Sedan en ny entré togs upp i tornet i väster och vapenhuset revs, fungerar tornkammaren som vapenhus. Under 1880-talet sattes dubbeldörrar in mellan tornkammaren och långhuset. Dörrarna målades gråa vid 1900-talets mitt.

Kor och långhus täcks av kryssvalv tillkomna under 1400-talets förra hälft eller mitt. Valven har ribbor av päronformad genomskärning och i de två västra valven har ribborna vidgats till kors av helstensbredd. Den breda gördelbågen mellan andra och tredje travén kan tyda på att valven slogs i två perioder. Gördelbågen skulle dock även kunna markera gränsen mellan koret och långhuset. Det skulle i så fall innebära ett ovanligt långt kor och tyda på påverkan från tiggarmunkarnas kyrkoarkitektur.

Tidigare var korets och långhusets alla väggar och valv täckta med kalkmålningar. De överkalkades under 1680-talet. I samband med en renovering 1932-33 under ledning av Ragnar Östberg, togs fragmentariska delar av målningarna åter fram, andra rekonstruerades delvis av konservator Sven Dalén. De medeltida målningarna visar på viss släktskap med Albertus Pictors skola.

Möjligtvis utförde Nikodemus Tessin d y ritningarna till korsarmarna, åtminstone medverkade han vid det norra gravkorets välvning. De båda gravkoren täcks av enkla och ribblösa kryssvalv, och väggar och valv är avfärgade i vit kulör. Det södra gravkoret pryds och domineras framförallt av tre stora begravningsvapen. Sedan 1990-talet är det södra gravkoret inrett för enskild andakt, och kallas Ingeborgskapellet. I det förvaras en gravhäll från 1100-talets slut med runristad latinsk inskrift.

1880-81 genomfördes en större renovering i kyrkan. Förutom tidigare nämnda åtgärder, försågs kyrkan med ny inredning. Från denna epok härstammar ännu altarbordet och altarringen med svarvade balusterdockor. Altartavlan, som föreställer Kristus i Getsemane, målades under 1600-talets andra hälft, men renoverades hårt under 1700-talet.

Under 1880-talets renovering tillkom även predikstolen, som fick sin nuvarande plats vid 1900-talets mitt. Predikstolen, som saknar ljudtak, är gråmålad med förgyllda listverk, ramar och ornament. Timglaset inköptes 1706, men står på ett järnstativ från 1930-talet.
I långhuset finns bänkkvarter, tillverkade i samband med en renovering 1951-52, under ledning av Ärland Noreen. Bänkarna dekoreras av enkla fyllningar, målade i gult, grått och grågrönt. Väggarna omsluts av en grågrön träpanel.

Orgelläktaren i väster fick sitt nuvarande utseende 1842 och 1932. Orgelns gråmålade fasad tillkom i samband med att läktaren byggdes om 1842. 1952 fick orgeln sin plats i norra korsarmen.

In till sakristian leder en spetsbågig portalomfattning. Denna ändrades under renoveringen vid 1800-talets slut men återställdes vid 1900-talets mitt. Dörren av furuplankor, klädd med järnplåtar tillkom under 1840. Sakristian täcks av ett kryssvalv med helstensribbor, slaget under 1400-talet.

Inventarier
1883 såldes kyrkans samtliga medeltida träskulpturer. En Petrus-skulptur har dock återskänkts till kyrkan som dessutom bevarar två medeltida ljusprocessionsstavar samt en järnljusstake av medeltida typAltartavlan flankeras av två försilvrade träskulpturer, troligen tillverkade under 1600-talet i Burchardt Prechts verkstad, efter Tessin d y:s ritningar,. Skulpturerna köptes till kyrkan under 1680-talet genom greve Lindschölds försorg. Troligen hade de tidigare använts i ett s k Castrum doloris (sorgeläger) till prins Karl Gustavs begravning 1687 i Riddarholmskyrkan. På vardera sidan om skulpturerna står kyrkans två nummertavlor i förgyllda ramar med överstycke och girlander i nedre kanten. Nummertavlorna skänktes till kyrkan 1790. Kyrkorummet bevarar även ett votivskepp.

I koret står dopfunten av kalksten. Dess mellandel härrör från 1150-1199 medan överdelen och foten höggs 1955. Dopfatet av driven och punsad mässing tillverkades 1651. I fatets mittfält framställs Evas skapelse. Dopskålen från 1600-talet, är utförd i tenn.

1840 stals allt silver från kyrkan. En del återbördades senare, men i delvis skadat skick. Kalken av silver med tillhörande paten utfördes under 1830-talet. Även oblatasken härrör från 1800-talet. Kyrkan har haft ett rikt bestånd av textilier, men ett större antal såldes till Statens historiska museum 1883. Till de textilier som kyrkan ännu har i sin ägo, hör bland annat en mässhake av röd silkessammet, skänkt 1726 samt en mässhake av svart sammet, dekorerad av ett kors och en strålkrans, skänkt 1780. Kyrkan äger även en kollekthåv av vit sidendamast med guld- och silverbroderier, tillverkad under 1600-talet.
Uppgifterna är sammanställda av Stockholms läns museum 2007.

Ekerö kyrka uppfördes vid slutet av 1100-talet, möjligen som gårdskyrka till Asknäs. Några direkta belägg för detta finns dock inte. Kyrkan hade ursprungligen formen av en typisk romansk kyrka med långhus, kor och troligen en smalare absid. Kring år 1300 revs koret och kyrkan förlängdes åt öster till en gotisk salkyrka med brett, rakt avslutat kor. Samtidigt uppfördes sakristian. Tornet restes i samband med en stor upprustning under 1400-talet. Sannolikt byggdes då även ett vapenhus i söder. Under 1400-talets renovering slogs invändigt valv som dekorerades med kalkmålningar.

Vid mitten av 1600-talet brann kyrkan och en större upprustning företogs på 1680-talet, på initiativ av greven Erik Lindschöld. För greven och hans efterkommande uppfördes kyrkans södra gravkor, medan det norra kom att användas av dennes vän, Joel Gripenstierna. Under samma renovering försågs tornet med nytt krön och inredningen förnyades. Fönstren förstorades och vapenhuset revs i söder. Vid 1680-talets restaureringsarbete intog Mester Mårten Hack en ledande roll.

179394 ändrades tornhuven till sin nuvarande form. Invändigt genomfördes därefter restaureringar åren 188081, under 1930-talet efter förslag av Ragnar Östberg, samt 195152 under ledning av Ärland Noreen.

Ekerö kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen och ligger inom område av riksintresse för kulturmiljövården. Kommunala områdesbestämmelser har antagits för området närmast kyrkan, med avsikt att bevara landskapsbild och bebyggelse. Allén som leder till Ekerö kyrka, har utpekats som vårdobjekt.

När socknen omnämns i de äldsta källorna kallas den omväxlande för Ekerö och Askanäs. Under medeltiden hörde Ekerö kyrka till Strängnäs stift. Sockennamnet Ekerö kommer från en ålderdomlig bildning av trädnamnet ek, liksom läget på den ö, där kyrkan står.
Den ursprungliga, romanska kyrkan hade inget torn. Det har ansetts egendomligt att kyrkan inte försågs med något torn med tanke på dess läge vid den hårt trafikerade Mälarfjärden. Det är dock inte helt osannolikt att kyrkan hade ett försvarstorn i sitt omedelbara grannskap, på kullen sydväst om kyrkan och där klockstapeln senare fick sin plats.

Asknäs gård var under medeltiden känd som stormansgård, möjligen med anor sedan förhistorisk tid. För detta talar en storhög från slutet av järnåldern, strax sydväst om kyrkan.
Asknäs nuvarande herrgård uppfördes i samband med laga skifte omkring 1880.
I den medeltida Erikskrönikan omnämns Asknäs i samband med en händelse som utspelats 1206.
I krönikan berättas att Jon Jarl blev ihjälslagen på sin gård Askanäs samma natt som han återvänt från ett korståg bland ryssar och ingermanlänningar.

Erik Lindschöld, som bidrog till kyrkans restaurering och lät uppföra ett gravkor, byggde upp säteriet Stavsund under 1670-talet. Gården ligger på sydvästra Ekerö och var tillsammans med Ekebyhov och Kersö, ett av de mest betydande säterierna på Ekerö, under 1600-talet. Greve Erik Lindschöld var Karl XI:s främste rådgivare.

KÄLLFÖRTECKNING
ATA Antikvarisk-topografiska arkivet
SLM Stockholms läns museum arkivet
Ahlstrand, J T, Arkitekturtermer, Lund 1976
Bratt, P, Mälaröarna. Kulturhistoriska miljöer, Stockholm 1988
Bonnier, A C, Kyrkorna berättar, Uppsala 1987
Boethius, U, Vägvisare till kyrkorna i Stockholms län, Uddevalla 1980
Calissendorff, K, Ortnamn i Uppland, Stockholm 1986
Curman, S, Roosval, J, Sveriges kyrkor, Färentuna härad, västra delen, Stockholm 1954
Ekerö pastorat, Kyrkoantikvariska utskottet
Nilsson, C, Kyrkguiden. Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift, Stockholm 2001
Kulturminnesvårdens riksintressen i Stockholms län. Länsstyrelsen i Stockholms län 1997