BORGHOLMS BIO

1891 fick Thomas Alva Edisons uppfinning kinetoscopet patent. I och med detta gavs möjlighet att projicera bilder som för ögat uppfattades som en kontinuerlig rörelse. Uppfinningen utvecklades vidare av bröderna Lumiere så att rörliga bilder kunde visas för publik.
Tekniken fick en mycket snabb spridning och var en av huvudattraktionerna på Stockholmsutställningen 1897. Filmen var då ännu inte ett självständigt medium utan förekom ofta tillsammans med cirkus, varietéprogram och liknande. Men snart började kringresande försäljare av "lefvande bilder" dra land och rike runt med sina stora, otympliga apparater. Spelfilmer började göras i början av 1900-talet och det blev lönsamt att uppföra och driva biografer. I Stockholm och andra större städer uppfördes de första biograferna på 1910-talet. Filmen var än så länge stumfilmer och bilderna ackompanjerades av en pianist eller en orkester. Biografsalongerna var ofta påkostad och rikt utsmyckade för att tillfredsställa publiken i de många och långa pauserna.
Biografen i kvarteret Kamelen 1 i Borgholm, Borgholms bio, uppfördes av Einar Andersson 1919 och den första spelfilmen visades här den 23 april 1920. Han drev sedan biografen ända fram till 1973. Unikt är att byggnaden från början uppfördes för biografändamål. På landsbygden var annars det vanliga vid den här tiden att andra, befintliga lokaler tillfälligt hyrdes för ändamålet.
Utsmyckningen är sparsamt enkel med drag av nyklassicism. Fasaden mot Södra Långgatan är panelad, med en liggande, fasspontad panel, indelad i tre fält som avdelas med fyra pilastrar som bär upp ett litet, profilerat tympanonfält. Fönstren har i sina övre delar en indelning med små rutor som ger karaktär av jugend. I själva biografsalongen är väggarna indelade med enkla, men vackra bröstningar och rektangulära fält. Salongen har ett sluttande golv, med mittgång och matta. En nödutgång vetter ut mot den lummiga, kalkstensbelagda innergården/trädgården och vidare mor en port i planket mot Västra Kyrkogatan.
I entrérummet finns en liten biljettkur och svängdörrar mot farstu och biografsalong. Maskinrummet ligger på övervåningen. Här finns bland annat två projektorer, monterade här 1947 av Einar Andersson, en ringledning från biljettkuren, en anordning för att successivt dämpa belysningen med flera äldre tekniska detaljer bevarade.
Från maskinrummet finns en liten dörr som leder in i bostadsdelen i övervåningen på hus nr 2, där Einar Andersson bodde.
Under årens lopp har vissa, smärre förändringar gjorts i inredningen. Ursprungligen var salongen inredd med träbänkar, som byttes ut mot stoppade bänkar på 1940-talet. Vissa andra moderniseringar har gjorts, t.ex. infördes centralvärme i början av 1930-talet, men i stort är biografen mycket väl bevarad, såväl exteriört som interiört. En omfattande renovering av byggnaden genomfördes 1995, till stora delar med byggnadsvårdsmedel genom länsstyrelsens försorg och med Kalmar läns museum som antikvarisk kontrollant. I samband med detta skedde också en mindre tillbyggnad av det f.d. stallet, för att vid vissa tillfällen kunna nyttja detta som omklädningsrum.
Borgholms Bio är ett bra exempel på en lokal lösning av en företeelse som var något helt nytt och biografen kom att bli en central del av ortens nöjesliv. Den är också ett uttryck för det sociala liv som fanns i Borgholm vid den här tiden, eftersom staden var en populär badort och hade stor förmåga att tidigt ta till sig nyheter.
Biografens närmiljö med innergård/trädgård och övriga byggnader speglar dessutom på ett tydlig sätt hur en fastighetsägare i landsortsstaden Borgholm utnyttjat sin fastighet med dess äldre, befintliga bebyggelse för att på ett finurligt sätt lösa ett arkitektoniskt problem vid planerandet och byggandet av biografen. Det är därför viktigt att för framtiden skydda såväl innergården/trädgården som de övriga byggnaderna på fastigheten för att helhetsbilden inte skall gå förlorad.

KÄLLA: Länsstyrelsen i Kalmar län, Beslut om byggnadsminne, 2001

1891 fick Thomas Alva Edisons uppfinning kinetoscopet patent. I och med detta gavs möjlighet att projicera bilder som för ögat uppfattades som en kontinuerlig rörelse. Uppfinningen utvecklades vidare av bröderna Lumiere så att rörliga bilder kunde visas för publik.
Tekniken fick en mycket snabb spridning och var en av huvudattraktionerna på Stockholmsutställningen 1897. Filmen var då ännu inte ett självständigt medium utan förekom ofta tillsammans med cirkus, varietéprogram och liknande. Men snart började kringresande försäljare av "lefvande bilder" dra land och rike runt med sina stora, otympliga apparater. Spelfilmer började göras i början av 1900-talet och det blev lönsamt att uppföra och driva biografer. I Stockholm och andra större städer uppfördes de första biograferna på 1910-talet. Filmen var än så länge stumfilmer och bilderna ackompanjerades av en pianist eller en orkester. Biografsalongerna var ofta påkostad och rikt utsmyckade för att tillfredsställa publiken i de många och långa pauserna.
Biografen i kvarteret Kamelen 1 i Borgholm, Borgholms bio, uppfördes av Einar Andersson 1919 och den första spelfilmen visades här den 23 april 1920. Han drev sedan biografen ända fram till 1973. Unikt är att byggnaden från början uppfördes för biografändamål. På landsbygden var annars det vanliga vid den här tiden att andra, befintliga lokaler tillfälligt hyrdes för ändamålet.
Utsmyckningen är sparsamt enkel med drag av nyklassicism. Fasaden mot Södra Långgatan är panelad, med en liggande, fasspontad panel, indelad i tre fält som avdelas med fyra pilastrar som bär upp ett litet, profilerat tympanonfält. Fönstren har i sina övre delar en indelning med små rutor som ger karaktär av jugend. I själva biografsalongen är väggarna indelade med enkla, men vackra bröstningar och rektangulära fält. Salongen har ett sluttande golv, med mittgång och matta. En nödutgång vetter ut mot den lummiga, kalkstensbelagda innergården/trädgården och vidare mor en port i planket mot Västra Kyrkogatan.
I entrérummet finns en liten biljettkur och svängdörrar mot farstu och biografsalong. Maskinrummet ligger på övervåningen. Här finns bland annat två projektorer, monterade här 1947 av Einar Andersson, en ringledning från biljettkuren, en anordning för att successivt dämpa belysningen med flera äldre tekniska detaljer bevarade.
Från maskinrummet finns en liten dörr som leder in i bostadsdelen i övervåningen på hus nr 2, där Einar Andersson bodde.
Under årens lopp har vissa, smärre förändringar gjorts i inredningen. Ursprungligen var salongen inredd med träbänkar, som byttes ut mot stoppade bänkar på 1940-talet. Vissa andra moderniseringar har gjorts, t.ex. infördes centralvärme i början av 1930-talet, men i stort är biografen mycket väl bevarad, såväl exteriört som interiört. En omfattande renovering av byggnaden genomfördes 1995, till stora delar med byggnadsvårdsmedel genom länsstyrelsens försorg och med Kalmar läns museum som antikvarisk kontrollant. I samband med detta skedde också en mindre tillbyggnad av det f.d. stallet, för att vid vissa tillfällen kunna nyttja detta som omklädningsrum.
Borgholms Bio är ett bra exempel på en lokal lösning av en företeelse som var något helt nytt och biografen kom att bli en central del av ortens nöjesliv. Den är också ett uttryck för det sociala liv som fanns i Borgholm vid den här tiden, eftersom staden var en populär badort och hade stor förmåga att tidigt ta till sig nyheter.
Biografens närmiljö med innergård/trädgård och övriga byggnader speglar dessutom på ett tydlig sätt hur en fastighetsägare i landsortsstaden Borgholm utnyttjat sin fastighet med dess äldre, befintliga bebyggelse för att på ett finurligt sätt lösa ett arkitektoniskt problem vid planerandet och byggandet av biografen. Det är därför viktigt att för framtiden skydda såväl innergården/trädgården som de övriga byggnaderna på fastigheten för att helhetsbilden inte skall gå förlorad.

KÄLLA: Länsstyrelsen i Kalmar län, Beslut om byggnadsminne, 2001

1891 fick Thomas Alva Edisons uppfinning kinetoscopet patent. I och med detta gavs möjlighet att projicera bilder som för ögat uppfattades som en kontinuerlig rörelse. Uppfinningen utvecklades vidare av bröderna Lumiere så att rörliga bilder kunde visas för publik.
Tekniken fick en mycket snabb spridning och var en av huvudattraktionerna på Stockholmsutställningen 1897. Filmen var då ännu inte ett självständigt medium utan förekom ofta tillsammans med cirkus, varietéprogram och liknande. Men snart började kringresande försäljare av "lefvande bilder" dra land och rike runt med sina stora, otympliga apparater. Spelfilmer började göras i början av 1900-talet och det blev lönsamt att uppföra och driva biografer. I Stockholm och andra större städer uppfördes de första biograferna på 1910-talet. Filmen var än så länge stumfilmer och bilderna ackompanjerades av en pianist eller en orkester. Biografsalongerna var ofta påkostad och rikt utsmyckade för att tillfredsställa publiken i de många och långa pauserna.
Biografen i kvarteret Kamelen 1 i Borgholm, Borgholms bio, uppfördes av Einar Andersson 1919 och den första spelfilmen visades här den 23 april 1920. Han drev sedan biografen ända fram till 1973. Unikt är att byggnaden från början uppfördes för biografändamål. På landsbygden var annars det vanliga vid den här tiden att andra, befintliga lokaler tillfälligt hyrdes för ändamålet.
Utsmyckningen är sparsamt enkel med drag av nyklassicism. Fasaden mot Södra Långgatan är panelad, med en liggande, fasspontad panel, indelad i tre fält som avdelas med fyra pilastrar som bär upp ett litet, profilerat tympanonfält. Fönstren har i sina övre delar en indelning med små rutor som ger karaktär av jugend. I själva biografsalongen är väggarna indelade med enkla, men vackra bröstningar och rektangulära fält. Salongen har ett sluttande golv, med mittgång och matta. En nödutgång vetter ut mot den lummiga, kalkstensbelagda innergården/trädgården och vidare mor en port i planket mot Västra Kyrkogatan.
I entrérummet finns en liten biljettkur och svängdörrar mot farstu och biografsalong. Maskinrummet ligger på övervåningen. Här finns bland annat två projektorer, monterade här 1947 av Einar Andersson, en ringledning från biljettkuren, en anordning för att successivt dämpa belysningen med flera äldre tekniska detaljer bevarade.
Från maskinrummet finns en liten dörr som leder in i bostadsdelen i övervåningen på hus nr 2, där Einar Andersson bodde.
Under årens lopp har vissa, smärre förändringar gjorts i inredningen. Ursprungligen var salongen inredd med träbänkar, som byttes ut mot stoppade bänkar på 1940-talet. Vissa andra moderniseringar har gjorts, t.ex. infördes centralvärme i början av 1930-talet, men i stort är biografen mycket väl bevarad, såväl exteriört som interiört. En omfattande renovering av byggnaden genomfördes 1995, till stora delar med byggnadsvårdsmedel genom länsstyrelsens försorg och med Kalmar läns museum som antikvarisk kontrollant. I samband med detta skedde också en mindre tillbyggnad av det f.d. stallet, för att vid vissa tillfällen kunna nyttja detta som omklädningsrum.
Borgholms Bio är ett bra exempel på en lokal lösning av en företeelse som var något helt nytt och biografen kom att bli en central del av ortens nöjesliv. Den är också ett uttryck för det sociala liv som fanns i Borgholm vid den här tiden, eftersom staden var en populär badort och hade stor förmåga att tidigt ta till sig nyheter.
Biografens närmiljö med innergård/trädgård och övriga byggnader speglar dessutom på ett tydlig sätt hur en fastighetsägare i landsortsstaden Borgholm utnyttjat sin fastighet med dess äldre, befintliga bebyggelse för att på ett finurligt sätt lösa ett arkitektoniskt problem vid planerandet och byggandet av biografen. Det är därför viktigt att för framtiden skydda såväl innergården/trädgården som de övriga byggnaderna på fastigheten för att helhetsbilden inte skall gå förlorad.

KÄLLA: Länsstyrelsen i Kalmar län, Beslut om byggnadsminne, 2001