flagga

51. Dinosaurien på Knutpunkten

”Vill du ha varm choklad och smörgås?” frågade mormor Svea. Hon hällde upp mjölk i en kastrull på spisen.
”Gärna”, sa Pelle och lade vantarna på elementet.
Pelle hade varit vid Lergraven och åkt pulka hela dagen. På vägen hem hade han stannat till hos mormor och morfar.
”Morfar kommer nog vilken stund som helst.”
Mormor tittade ut genom köksfönstret. På avstånd såg hon morfar pulsa fram i snön. Han bar en stor väska i handen. Snöflingorna yrde i den tilltagande vinden. På radion hade de varnat för snöstorm.

”Hittade du några intressanta böcker?” undrade mormor en stund senare vid köksbordet.
”Ja, några stycken. Jag har börjat intressera mig för geologi och hur det var på jorden för länge sedan,” svarade morfar.
”För hur länge sedan då?” undrade Pelle nyfiket och tog en tugga av smörgåsen.
”För många miljoner år sedan, innan människorna fanns”, fortsatte morfar. ”Idag hittade jag en bok som beskrev byggandet av nya Knutpunkten 1991. Där gjorde man ett intressant fynd som var 200 miljoner år gammalt!”
”Åh, så gammalt! Förresten, vad var det för fynd, det fanns ju inga människor på den tiden?” Pelle såg fundersam ut. Han hade precis läst om stenåldern i skolan och om de första människorna som hade vandrat in till Skåne.
”Det var ett spår från en dinosaurie. Dinosaurien levde under juratiden för 200 miljoner år sedan. Byggarbetarna hittade fotavtrycket då de grävde djupt nere i marken. Avtrycket var ungefär 40 cm långt.”
Morfar visade med händerna. Pelle gapade. Vilken stor fot! En dinosaurie på Knutpunkten, det lät mer som saga än verklighet!
”Jag kan visa dig när vi har ätit färdigt”, föreslog morfar.

Morfar och Pelle satt i soffan och tittade i böckerna. Pelle studerade noggrant bilden av fotavtrycket. Vilket djur kunde ge ett sådant avtryck? Pelle kom plötsligt att tänka på sin kompis Jonas. Han hade en liten ödla. Var inte avtrycket en aning likt ödlans, fast mycket större?

De hittade bilder på jätteödlor med svans och på flygande ödlor. Pelle såg stora fåglar med vassa klor på vingarna. Ett djur liknade en korsning mellan delfin och anka. I tankarna försökte Pelle föreställa sig hur dessa djur en gång hade levt. Hade de jagat varandra eller varit vänner? Ju mer han läste, desto fler frågor dök upp.
”Men om dinosarierna gick omkring vid Knutpunkten måste ju Helsingborg ha funnits på den tiden?” funderade Pelle.
”Inte riktigt”, sa morfar. ”Platsen där Helsingborg i framtiden skulle byggas fanns. Djur och natur såg annorlunda ut jämfört med idag. Klimatet var varmare och fuktigare. I skogarna fanns många ormbunkar. De flesta djur var växtätare. Under juratiden hände mycket med hela jordklotet. Kontinenterna som en gång hade hängt samman, började sära på sig. Sverige låg vid norra vändkretsen. Juratiden varade i ungefär 50 miljoner år.”

”Hur vet man hur djur och växter såg ut när de inte finns kvar?” Pelle ville med ens veta allt. Vilken tur att han hade en sådan klok morfar!
”Jo, man har hittat avtryck och förstenade djur och växter långt nere i jordlagren. De kallas fossiler. Ju fler fossiler man hittar desto mer får man reda på om hur allt en gång var. Bilden blir tydligare och tydligare. Det är lite som att lägga pussel, man hittar nya bitar hela tiden.”
”Det här låter spännande!” sa Pelle. ”Jag ska berätta om dinosaurieavtrycket i skolan. Kanske Jonas vill följa med till biblioteket och läsa om juratiden. Några djur liknade ju hans ödla!”

Pelle satt fångad vid böckerna hela kvällen. På natten drömde han om en jätteödla med lång svans. Den promenerade i Helsingborg bland bussar och bilar. Folk blev rädda men ödlan var snäll. Den åt bara ormbunkar och gräs. Då Pelle vaknade nästa morgon hade han bestämt sig för att bli dinosaurieforskare när han blev stor. Han kunde inte släppa tanken på dinosaurien som en gång klivit runt på Knutpunkten.
----------------

Under byggandet av nya Knutpunkten 1987-1991 hittades ett dinosauriefotspår från juraperioden. Tyvärr kunde ingen avgjutning ske pga rinnande vatten. Avtrycket finns dokumenterat på bild.

Sophia Hydén 1999
Millenniumprojektet, Helsingborgs museum