7,92 mm automatkarbin m/1942

Liksom MKb 42(W) föregångare till MP 44 (Sturmgewehr 44). Utvecklad av Hugo Schmeisser 1940-41 som arbetade för C.G. Haenel Waffen und Fahrradfabrik. Endast omkring 8 000 exemplar tillverkades av MKb 42(H). Vapnet användes främst på östfronten. Notera bajonettfästet vilket valdes bort i den senare versionen. Till stor del bestod vapnet av pressade plåtdetaljer vilket var en nyhet inom vapentillverkningen. Vapnet hanterades som den tyska kpist MP40 och hade heller ingen manuell säkring. Däremot kunde manöverhandtaget hakas upp i säkert läge. Fördelen var att soldater som vant sig vid kpist MP40 lätt kunde förstå och manövrera MKb 42(H) med hjälp av en enkel kompletteringsutbildning.

MKb 42(W) tillverkades av Walther medan MKb 42(H) tillverkades av Haenel.

Sturmgewehr 42 (StG 42) var en viktig föregångare till Sturmgewehr 44 (StG 44) och representerade ett tidigt steg i utvecklingen av det moderna stormgeväret. StG 42 utvecklades som ett försök att skapa ett effektivt mellanting mellan kulsprutepistoler och gevär.

StG 42 var i grunden en prototyp eller ett utvecklingssteg mot StG 44. Den använde samma grundläggande principer som senare skulle förbättras i StG 44, inklusive användningen av en mellanstor patron (7.92×33mm Kurz). Det var den här typen av ammunition som möjliggjorde en bättre balans mellan räckvidd, rekyl och eldkraft jämfört med de längre gevärskalibrarna som var vanliga vid den tiden.

Den första varianten, ofta kallad MKb 42 (Maschinenkarabiner 42), utvecklades av två konkurrerande företag Haenel och Walther för den tyska armén i början av 1940-talet. Vapnet genomgick fälttester, främst på östfronten, där tyska soldater ställdes inför massiva vågor av sovjetiska trupper. Erfarenheterna från frontlinjen visade på behovet av ett vapen som kombinerade precisionen och räckvidden hos ett gevär med eldhastigheten hos en kulsprutepistol.

MKb 42(H) (utvecklad av Haenel) använde en gastrycksmekanism för omladdning.
MKb 42(W) (utvecklad av Walther) hade en annan omladdningsmekanism, vilket gav möjlighet att utvärdera olika tekniker.

Under testfasen av MKb 42 identifierades flera problem som ledde till betydande förbättringar i den kommande StG 44. Bland annat var den tidiga modellen mindre pålitlig under tuffa stridsförhållanden, vilket ledde till modifieringar av designen. Detta omfattade förbättringar av vapnets tillförlitlighet, hållbarhet och ergonomi.

MKb 42(H) blev grunden för vidareutvecklingen, och de slutliga förändringarna resulterade i StG 44. Under denna övergångsfas kallades vapnet ibland StG 43, innan det fick sitt slutgiltiga namn StG 44.

Även om StG 42 aldrig kom i massproduktion eller användes i stor utsträckning i strid, spelade det en avgörande roll i utvecklingen av automatkarbinen. Det visade potentialen hos en mellankaliber automatkarbin, något som tidigare saknades i vapenarsenalen. Utvecklingen av StG 42 gav viktiga insikter som möjliggjorde framtagandet av det mycket mer framgångsrika StG 44.

1. Skottkapacitet

MKb 42 (StG 42) och StG 44 använde båda samma 30-skotts avtagbara magasin. Därför var skottkapaciteten i praktiken densamma mellan de två modellerna.
Båda vapnen använde 7.92×33mm Kurz-patronen, en mellankaliberammunition designad för att ge en balans mellan räckvidd och eldkraft.

Även om själva skottkapaciteten i form av antal skott per magasin inte ändrades, blev StG 44 mer pålitligt vid automateld, vilket gjorde att soldater kunde utnyttja magasinets kapacitet mer effektivt. Tidiga problem med vapnen, såsom överhettning och matningsproblem, var mer framträdande i de tidiga MKb 42-varianterna.

2. Räckvidd

Både MKb 42 och StG 44 använde samma mellankaliberpatron, vilket betydde att deras effektiva räckvidd var ungefär densamma. Den effektiva räckvidden för båda vapnen låg på ungefär 300400 meter.
Räckvidden på upp till 400 meter var idealisk för de typer av infanteristrider som vapnet var designat för, särskilt på östfronten där närstrid och strid på medeldistans var vanligt. Det gjorde att vapnet placerade sig mellan de kortare räckvidderna för kulsprutepistoler och de längre räckvidderna för standardgevär som Kar98k, som kunde träffa mål på upp till 8001000 meter.

Den största skillnaden i räckvidd mellan de två varianterna var dock inte själva räckvidden i sig, utan hur effektivt vapnet kunde träffa mål på längre avstånd. StG 44 var mer robust och pålitligt, vilket gjorde det lättare att träffa mål på längre avstånd under verkliga stridsförhållanden jämfört med de tidiga varianterna av MKb 42, som ibland led av tekniska problem.

3. Precision och eldhastighet

MKb 42 hade vissa problem med rekylhantering, vilket påverkade precisionen vid automateld. Detta åtgärdades till viss del i StG 44, vilket gjorde den senare modellen mer kontrollerbar vid längre eldserier. Vapnets tyngre konstruktion och vissa förändringar i gastrycksmekanismen gjorde att StG 44 kunde skjuta med högre precision under eldstrider.
Eldhastigheten var också likartat mellan modellerna, med båda vapnen som kunde avfyra mellan 500600 skott per minut i automateld.

Totalt sett var skillnaderna mellan vapnen mer relaterade till pålitlighet och praktisk användbarhet snarare än ren skottkapacitet eller räckvidd.