KURRHOLMENS FÄSTNINGSTORN

Örlogsstaden Karlskrona grundades 1680 i en tid då Sverige var en stormakt i Europa med besittningar runt hela Östersjön. Karlskrona hade ett strategiskt läge i strävan att försvara riket och på kort tid byggdes en sammanhängande helhet med befästningar, hamnar och skeppsvarv och en civil stad.

En serie av befästningar byggdes från slutet av 1600-talet och framåt, dels på Trossö och anslutande öar och dels i havet. I enlighet med fortifikationsingenjören Erik Dahlbergs befästningsplan inleddes genast arbetet med att befästa inloppet till Karlskrona med uppförandet av Drottningskärs kastell och Kungsholms fort som bildade det yttre skyddet av inloppet. Närmare örlogsbasen och varvet byggdes de inre befästningarna på Koholmen, Ljungskär och Mjölnareholmen. Mellan dessa inre och yttre befästningar uppfördes vid mitten av 1800-talet de båda fästningstornen Godnatt och Kurrholmen.

De tillkom efter en serie utredningar av Karlskronas fasta försvar under 1850-talet. Man befarade att de ångdrivna fartyg som börjat användas utgjorde ett större hot som de yttre befästningarna vid Drottningskär och Kungsholmen inte kunde stå emot. En inre förvarslinje om sex kärntorn planerades av fortifikationsbefälhavaren Adolf Lindman. När tornen planerades hade inte artilleritekniken utvecklats nämnvärt sedan Dahlbergs tid, varför tornen i princip fick samma utförande som 200 år tidigare. De utformades som massiva rundtorn med tjocka murar av gråsten i vilka kanonkasematter inbyggdes.

År 1860 påbörjades byggnadsarbetena på Kurrholmen och två år senare var tornet uppfört i dess helhet och kunde börja inredas. När tornet stod färdigt 1863 var det redan omodernt och det bestyckades därför endast under en begränsad tid. Artilleriets snabba utveckling vid denna tid, bland annat med framtagandet av räfflade eldrör, gjorde att befästningstorn med den här typen av murverk inte kunde stå emot den verkan de nya kanonerna gav. Befästningsplanen, som omfattade flera liknande torn, fullföljdes därför inte. Befästningstornet på Kurrholmen minskades även med en våning efter revidering av de ursprungliga planerna. Istället satsade man på utbyggnad av befästningen på Kungsholmen. Fästningstornen Godnatt och Kurrholmen blev därigenom de sista anläggningarna i Sverige som uppfördes som ett medeltida kärntorn. En vanligt förekommande fortifikationstyp hade därmed slutligt gått i graven.

År 1870 avskrevs de båda fästningstornen ur krigsorganisationen och Kurrholmen fick istället en sekundär användning som förråd för militären. År 1891 började man förvara laddade granater i tornet. Transporter från bryggan skedde vid den räls som lades ut på holmen 1911. År 1916 användes tornet även som förråd för eldfarliga oljor. För detta ändamål installerades en transporthiss och järnluckor sattes in för fönstren och i embrassyrerna. År 1932 utfördes vissa ändringsarbeten i batterivåningen, då minor började förvaras i tornet. I källaren byggdes brunnen om för provtryckning av minor. Brunnen anlagdes ursprungligen för att förse tornet med kylvatten. Några år senare gjordes ändringar i tornet för att ge plats åt ett ökat antal minor samt sjunkbomber.

År 1960 togs fredstaket bort. Sedan Statens fastighetsverk övertagit förvaltningen 1993 försågs tornet med ett nytt fredstak 1995 och tornet har därefter restaurerats ut- och invändigt.

KÄLLA: Förslag till skyddsföreskrifter, Riksantikvarieämbetet, 2005

Örlogsstaden Karlskrona grundades 1680 i en tid då Sverige var en stormakt i Europa med besittningar runt hela Östersjön. Karlskrona hade ett strategiskt läge i strävan att försvara riket och på kort tid byggdes en sammanhängande helhet med befästningar, hamnar och skeppsvarv och en civil stad.

En serie av befästningar byggdes från slutet av 1600-talet och framåt, dels på Trossö och anslutande öar och dels i havet. I enlighet med fortifikationsingenjören Erik Dahlbergs befästningsplan inleddes genast arbetet med att befästa inloppet till Karlskrona med uppförandet av Drottningskärs kastell och Kungsholms fort som bildade det yttre skyddet av inloppet. Närmare örlogsbasen och varvet byggdes de inre befästningarna på Koholmen, Ljungskär och Mjölnareholmen. Mellan dessa inre och yttre befästningar uppfördes vid mitten av 1800-talet de båda fästningstornen Godnatt och Kurrholmen.

De tillkom efter en serie utredningar av Karlskronas fasta försvar under 1850-talet. Man befarade att de ångdrivna fartyg som börjat användas utgjorde ett större hot som de yttre befästningarna vid Drottningskär och Kungsholmen inte kunde stå emot. En inre förvarslinje om sex kärntorn planerades av fortifikationsbefälhavaren Adolf Lindman. När tornen planerades hade inte artilleritekniken utvecklats nämnvärt sedan Dahlbergs tid, varför tornen i princip fick samma utförande som 200 år tidigare. De utformades som massiva rundtorn med tjocka murar av gråsten i vilka kanonkasematter inbyggdes.

År 1860 påbörjades byggnadsarbetena på Kurrholmen och två år senare var tornet uppfört i dess helhet och kunde börja inredas. När tornet stod färdigt 1863 var det redan omodernt och det bestyckades därför endast under en begränsad tid. Artilleriets snabba utveckling vid denna tid, bland annat med framtagandet av räfflade eldrör, gjorde att befästningstorn med den här typen av murverk inte kunde stå emot den verkan de nya kanonerna gav. Befästningsplanen, som omfattade flera liknande torn, fullföljdes därför inte. Befästningstornet på Kurrholmen minskades även med en våning efter revidering av de ursprungliga planerna. Istället satsade man på utbyggnad av befästningen på Kungsholmen. Fästningstornen Godnatt och Kurrholmen blev därigenom de sista anläggningarna i Sverige som uppfördes som ett medeltida kärntorn. En vanligt förekommande fortifikationstyp hade därmed slutligt gått i graven.

År 1870 avskrevs de båda fästningstornen ur krigsorganisationen och Kurrholmen fick istället en sekundär användning som förråd för militären. År 1891 började man förvara laddade granater i tornet. Transporter från bryggan skedde vid den räls som lades ut på holmen 1911. År 1916 användes tornet även som förråd för eldfarliga oljor. För detta ändamål installerades en transporthiss och järnluckor sattes in för fönstren och i embrassyrerna. År 1932 utfördes vissa ändringsarbeten i batterivåningen, då minor började förvaras i tornet. I källaren byggdes brunnen om för provtryckning av minor. Brunnen anlagdes ursprungligen för att förse tornet med kylvatten. Några år senare gjordes ändringar i tornet för att ge plats åt ett ökat antal minor samt sjunkbomber.

År 1960 togs fredstaket bort. Sedan Statens fastighetsverk övertagit förvaltningen 1993 försågs tornet med ett nytt fredstak 1995 och tornet har därefter restaurerats ut- och invändigt.

KÄLLA: Förslag till skyddsföreskrifter, Riksantikvarieämbetet, 2005

Örlogsstaden Karlskrona grundades 1680 i en tid då Sverige var en stormakt i Europa med besittningar runt hela Östersjön. Karlskrona hade ett strategiskt läge i strävan att försvara riket och på kort tid byggdes en sammanhängande helhet med befästningar, hamnar och skeppsvarv och en civil stad.

En serie av befästningar byggdes från slutet av 1600-talet och framåt, dels på Trossö och anslutande öar och dels i havet. I enlighet med fortifikationsingenjören Erik Dahlbergs befästningsplan inleddes genast arbetet med att befästa inloppet till Karlskrona med uppförandet av Drottningskärs kastell och Kungsholms fort som bildade det yttre skyddet av inloppet. Närmare örlogsbasen och varvet byggdes de inre befästningarna på Koholmen, Ljungskär och Mjölnareholmen. Mellan dessa inre och yttre befästningar uppfördes vid mitten av 1800-talet de båda fästningstornen Godnatt och Kurrholmen.

De tillkom efter en serie utredningar av Karlskronas fasta försvar under 1850-talet. Man befarade att de ångdrivna fartyg som börjat användas utgjorde ett större hot som de yttre befästningarna vid Drottningskär och Kungsholmen inte kunde stå emot. En inre förvarslinje om sex kärntorn planerades av fortifikationsbefälhavaren Adolf Lindman. När tornen planerades hade inte artilleritekniken utvecklats nämnvärt sedan Dahlbergs tid, varför tornen i princip fick samma utförande som 200 år tidigare. De utformades som massiva rundtorn med tjocka murar av gråsten i vilka kanonkasematter inbyggdes.

År 1860 påbörjades byggnadsarbetena på Kurrholmen och två år senare var tornet uppfört i dess helhet och kunde börja inredas. När tornet stod färdigt 1863 var det redan omodernt och det bestyckades därför endast under en begränsad tid. Artilleriets snabba utveckling vid denna tid, bland annat med framtagandet av räfflade eldrör, gjorde att befästningstorn med den här typen av murverk inte kunde stå emot den verkan de nya kanonerna gav. Befästningsplanen, som omfattade flera liknande torn, fullföljdes därför inte. Befästningstornet på Kurrholmen minskades även med en våning efter revidering av de ursprungliga planerna. Istället satsade man på utbyggnad av befästningen på Kungsholmen. Fästningstornen Godnatt och Kurrholmen blev därigenom de sista anläggningarna i Sverige som uppfördes som ett medeltida kärntorn. En vanligt förekommande fortifikationstyp hade därmed slutligt gått i graven.

År 1870 avskrevs de båda fästningstornen ur krigsorganisationen och Kurrholmen fick istället en sekundär användning som förråd för militären. År 1891 började man förvara laddade granater i tornet. Transporter från bryggan skedde vid den räls som lades ut på holmen 1911. År 1916 användes tornet även som förråd för eldfarliga oljor. För detta ändamål installerades en transporthiss och järnluckor sattes in för fönstren och i embrassyrerna. År 1932 utfördes vissa ändringsarbeten i batterivåningen, då minor började förvaras i tornet. I källaren byggdes brunnen om för provtryckning av minor. Brunnen anlagdes ursprungligen för att förse tornet med kylvatten. Några år senare gjordes ändringar i tornet för att ge plats åt ett ökat antal minor samt sjunkbomber.

År 1960 togs fredstaket bort. Sedan Statens fastighetsverk övertagit förvaltningen 1993 försågs tornet med ett nytt fredstak 1995 och tornet har därefter restaurerats ut- och invändigt.

KÄLLA: Förslag till skyddsföreskrifter, Riksantikvarieämbetet, 2005

Örlogsstaden Karlskrona grundades 1680 i en tid då Sverige var en stormakt i Europa med besittningar runt hela Östersjön. Karlskrona hade ett strategiskt läge i strävan att försvara riket och på kort tid byggdes en sammanhängande helhet med befästningar, hamnar och skeppsvarv och en civil stad.

En serie av befästningar byggdes från slutet av 1600-talet och framåt, dels på Trossö och anslutande öar och dels i havet. I enlighet med fortifikationsingenjören Erik Dahlbergs befästningsplan inleddes genast arbetet med att befästa inloppet till Karlskrona med uppförandet av Drottningskärs kastell och Kungsholms fort som bildade det yttre skyddet av inloppet. Närmare örlogsbasen och varvet byggdes de inre befästningarna på Koholmen, Ljungskär och Mjölnareholmen. Mellan dessa inre och yttre befästningar uppfördes vid mitten av 1800-talet de båda fästningstornen Godnatt och Kurrholmen.

De tillkom efter en serie utredningar av Karlskronas fasta försvar under 1850-talet. Man befarade att de ångdrivna fartyg som börjat användas utgjorde ett större hot som de yttre befästningarna vid Drottningskär och Kungsholmen inte kunde stå emot. En inre förvarslinje om sex kärntorn planerades av fortifikationsbefälhavaren Adolf Lindman. När tornen planerades hade inte artilleritekniken utvecklats nämnvärt sedan Dahlbergs tid, varför tornen i princip fick samma utförande som 200 år tidigare. De utformades som massiva rundtorn med tjocka murar av gråsten i vilka kanonkasematter inbyggdes.

År 1860 påbörjades byggnadsarbetena på Kurrholmen och två år senare var tornet uppfört i dess helhet och kunde börja inredas. När tornet stod färdigt 1863 var det redan omodernt och det bestyckades därför endast under en begränsad tid. Artilleriets snabba utveckling vid denna tid, bland annat med framtagandet av räfflade eldrör, gjorde att befästningstorn med den här typen av murverk inte kunde stå emot den verkan de nya kanonerna gav. Befästningsplanen, som omfattade flera liknande torn, fullföljdes därför inte. Befästningstornet på Kurrholmen minskades även med en våning efter revidering av de ursprungliga planerna. Istället satsade man på utbyggnad av befästningen på Kungsholmen. Fästningstornen Godnatt och Kurrholmen blev därigenom de sista anläggningarna i Sverige som uppfördes som ett medeltida kärntorn. En vanligt förekommande fortifikationstyp hade därmed slutligt gått i graven.

År 1870 avskrevs de båda fästningstornen ur krigsorganisationen och Kurrholmen fick istället en sekundär användning som förråd för militären. År 1891 började man förvara laddade granater i tornet. Transporter från bryggan skedde vid den räls som lades ut på holmen 1911. År 1916 användes tornet även som förråd för eldfarliga oljor. För detta ändamål installerades en transporthiss och järnluckor sattes in för fönstren och i embrassyrerna. År 1932 utfördes vissa ändringsarbeten i batterivåningen, då minor började förvaras i tornet. I källaren byggdes brunnen om för provtryckning av minor. Brunnen anlagdes ursprungligen för att förse tornet med kylvatten. Några år senare gjordes ändringar i tornet för att ge plats åt ett ökat antal minor samt sjunkbomber.

År 1960 togs fredstaket bort. Sedan Statens fastighetsverk övertagit förvaltningen 1993 försågs tornet med ett nytt fredstak 1995 och tornet har därefter restaurerats ut- och invändigt.

KÄLLA: Förslag till skyddsföreskrifter, Riksantikvarieämbetet, 2005

Örlogsstaden Karlskrona grundades 1680 i en tid då Sverige var en stormakt i Europa med besittningar runt hela Östersjön. Karlskrona hade ett strategiskt läge i strävan att försvara riket och på kort tid byggdes en sammanhängande helhet med befästningar, hamnar och skeppsvarv och en civil stad.

En serie av befästningar byggdes från slutet av 1600-talet och framåt, dels på Trossö och anslutande öar och dels i havet. I enlighet med fortifikationsingenjören Erik Dahlbergs befästningsplan inleddes genast arbetet med att befästa inloppet till Karlskrona med uppförandet av Drottningskärs kastell och Kungsholms fort som bildade det yttre skyddet av inloppet. Närmare örlogsbasen och varvet byggdes de inre befästningarna på Koholmen, Ljungskär och Mjölnareholmen. Mellan dessa inre och yttre befästningar uppfördes vid mitten av 1800-talet de båda fästningstornen Godnatt och Kurrholmen.

De tillkom efter en serie utredningar av Karlskronas fasta försvar under 1850-talet. Man befarade att de ångdrivna fartyg som börjat användas utgjorde ett större hot som de yttre befästningarna vid Drottningskär och Kungsholmen inte kunde stå emot. En inre förvarslinje om sex kärntorn planerades av fortifikationsbefälhavaren Adolf Lindman. När tornen planerades hade inte artilleritekniken utvecklats nämnvärt sedan Dahlbergs tid, varför tornen i princip fick samma utförande som 200 år tidigare. De utformades som massiva rundtorn med tjocka murar av gråsten i vilka kanonkasematter inbyggdes.

År 1860 påbörjades byggnadsarbetena på Kurrholmen och två år senare var tornet uppfört i dess helhet och kunde börja inredas. När tornet stod färdigt 1863 var det redan omodernt och det bestyckades därför endast under en begränsad tid. Artilleriets snabba utveckling vid denna tid, bland annat med framtagandet av räfflade eldrör, gjorde att befästningstorn med den här typen av murverk inte kunde stå emot den verkan de nya kanonerna gav. Befästningsplanen, som omfattade flera liknande torn, fullföljdes därför inte. Befästningstornet på Kurrholmen minskades även med en våning efter revidering av de ursprungliga planerna. Istället satsade man på utbyggnad av befästningen på Kungsholmen. Fästningstornen Godnatt och Kurrholmen blev därigenom de sista anläggningarna i Sverige som uppfördes som ett medeltida kärntorn. En vanligt förekommande fortifikationstyp hade därmed slutligt gått i graven.

År 1870 avskrevs de båda fästningstornen ur krigsorganisationen och Kurrholmen fick istället en sekundär användning som förråd för militären. År 1891 började man förvara laddade granater i tornet. Transporter från bryggan skedde vid den räls som lades ut på holmen 1911. År 1916 användes tornet även som förråd för eldfarliga oljor. För detta ändamål installerades en transporthiss och järnluckor sattes in för fönstren och i embrassyrerna. År 1932 utfördes vissa ändringsarbeten i batterivåningen, då minor började förvaras i tornet. I källaren byggdes brunnen om för provtryckning av minor. Brunnen anlagdes ursprungligen för att förse tornet med kylvatten. Några år senare gjordes ändringar i tornet för att ge plats åt ett ökat antal minor samt sjunkbomber.

År 1960 togs fredstaket bort. Sedan Statens fastighetsverk övertagit förvaltningen 1993 försågs tornet med ett nytt fredstak 1995 och tornet har därefter restaurerats ut- och invändigt.

KÄLLA: Förslag till skyddsföreskrifter, Riksantikvarieämbetet, 2005

Örlogsstaden Karlskrona grundades 1680 i en tid då Sverige var en stormakt i Europa med besittningar runt hela Östersjön. Karlskrona hade ett strategiskt läge i strävan att försvara riket och på kort tid byggdes en sammanhängande helhet med befästningar, hamnar och skeppsvarv och en civil stad.

En serie av befästningar byggdes från slutet av 1600-talet och framåt, dels på Trossö och anslutande öar och dels i havet. I enlighet med fortifikationsingenjören Erik Dahlbergs befästningsplan inleddes genast arbetet med att befästa inloppet till Karlskrona med uppförandet av Drottningskärs kastell och Kungsholms fort som bildade det yttre skyddet av inloppet. Närmare örlogsbasen och varvet byggdes de inre befästningarna på Koholmen, Ljungskär och Mjölnareholmen. Mellan dessa inre och yttre befästningar uppfördes vid mitten av 1800-talet de båda fästningstornen Godnatt och Kurrholmen.

De tillkom efter en serie utredningar av Karlskronas fasta försvar under 1850-talet. Man befarade att de ångdrivna fartyg som börjat användas utgjorde ett större hot som de yttre befästningarna vid Drottningskär och Kungsholmen inte kunde stå emot. En inre förvarslinje om sex kärntorn planerades av fortifikationsbefälhavaren Adolf Lindman. När tornen planerades hade inte artilleritekniken utvecklats nämnvärt sedan Dahlbergs tid, varför tornen i princip fick samma utförande som 200 år tidigare. De utformades som massiva rundtorn med tjocka murar av gråsten i vilka kanonkasematter inbyggdes.

År 1860 påbörjades byggnadsarbetena på Kurrholmen och två år senare var tornet uppfört i dess helhet och kunde börja inredas. När tornet stod färdigt 1863 var det redan omodernt och det bestyckades därför endast under en begränsad tid. Artilleriets snabba utveckling vid denna tid, bland annat med framtagandet av räfflade eldrör, gjorde att befästningstorn med den här typen av murverk inte kunde stå emot den verkan de nya kanonerna gav. Befästningsplanen, som omfattade flera liknande torn, fullföljdes därför inte. Befästningstornet på Kurrholmen minskades även med en våning efter revidering av de ursprungliga planerna. Istället satsade man på utbyggnad av befästningen på Kungsholmen. Fästningstornen Godnatt och Kurrholmen blev därigenom de sista anläggningarna i Sverige som uppfördes som ett medeltida kärntorn. En vanligt förekommande fortifikationstyp hade därmed slutligt gått i graven.

År 1870 avskrevs de båda fästningstornen ur krigsorganisationen och Kurrholmen fick istället en sekundär användning som förråd för militären. År 1891 började man förvara laddade granater i tornet. Transporter från bryggan skedde vid den räls som lades ut på holmen 1911. År 1916 användes tornet även som förråd för eldfarliga oljor. För detta ändamål installerades en transporthiss och järnluckor sattes in för fönstren och i embrassyrerna. År 1932 utfördes vissa ändringsarbeten i batterivåningen, då minor började förvaras i tornet. I källaren byggdes brunnen om för provtryckning av minor. Brunnen anlagdes ursprungligen för att förse tornet med kylvatten. Några år senare gjordes ändringar i tornet för att ge plats åt ett ökat antal minor samt sjunkbomber.

År 1960 togs fredstaket bort. Sedan Statens fastighetsverk övertagit förvaltningen 1993 försågs tornet med ett nytt fredstak 1995 och tornet har därefter restaurerats ut- och invändigt.

KÄLLA: Förslag till skyddsföreskrifter, Riksantikvarieämbetet, 2005

Örlogsstaden Karlskrona grundades 1680 i en tid då Sverige var en stormakt i Europa med besittningar runt hela Östersjön. Karlskrona hade ett strategiskt läge i strävan att försvara riket och på kort tid byggdes en sammanhängande helhet med befästningar, hamnar och skeppsvarv och en civil stad.

En serie av befästningar byggdes från slutet av 1600-talet och framåt, dels på Trossö och anslutande öar och dels i havet. I enlighet med fortifikationsingenjören Erik Dahlbergs befästningsplan inleddes genast arbetet med att befästa inloppet till Karlskrona med uppförandet av Drottningskärs kastell och Kungsholms fort som bildade det yttre skyddet av inloppet. Närmare örlogsbasen och varvet byggdes de inre befästningarna på Koholmen, Ljungskär och Mjölnareholmen. Mellan dessa inre och yttre befästningar uppfördes vid mitten av 1800-talet de båda fästningstornen Godnatt och Kurrholmen.

De tillkom efter en serie utredningar av Karlskronas fasta försvar under 1850-talet. Man befarade att de ångdrivna fartyg som börjat användas utgjorde ett större hot som de yttre befästningarna vid Drottningskär och Kungsholmen inte kunde stå emot. En inre förvarslinje om sex kärntorn planerades av fortifikationsbefälhavaren Adolf Lindman. När tornen planerades hade inte artilleritekniken utvecklats nämnvärt sedan Dahlbergs tid, varför tornen i princip fick samma utförande som 200 år tidigare. De utformades som massiva rundtorn med tjocka murar av gråsten i vilka kanonkasematter inbyggdes.

År 1860 påbörjades byggnadsarbetena på Kurrholmen och två år senare var tornet uppfört i dess helhet och kunde börja inredas. När tornet stod färdigt 1863 var det redan omodernt och det bestyckades därför endast under en begränsad tid. Artilleriets snabba utveckling vid denna tid, bland annat med framtagandet av räfflade eldrör, gjorde att befästningstorn med den här typen av murverk inte kunde stå emot den verkan de nya kanonerna gav. Befästningsplanen, som omfattade flera liknande torn, fullföljdes därför inte. Befästningstornet på Kurrholmen minskades även med en våning efter revidering av de ursprungliga planerna. Istället satsade man på utbyggnad av befästningen på Kungsholmen. Fästningstornen Godnatt och Kurrholmen blev därigenom de sista anläggningarna i Sverige som uppfördes som ett medeltida kärntorn. En vanligt förekommande fortifikationstyp hade därmed slutligt gått i graven.

År 1870 avskrevs de båda fästningstornen ur krigsorganisationen och Kurrholmen fick istället en sekundär användning som förråd för militären. År 1891 började man förvara laddade granater i tornet. Transporter från bryggan skedde vid den räls som lades ut på holmen 1911. År 1916 användes tornet även som förråd för eldfarliga oljor. För detta ändamål installerades en transporthiss och järnluckor sattes in för fönstren och i embrassyrerna. År 1932 utfördes vissa ändringsarbeten i batterivåningen, då minor började förvaras i tornet. I källaren byggdes brunnen om för provtryckning av minor. Brunnen anlagdes ursprungligen för att förse tornet med kylvatten. Några år senare gjordes ändringar i tornet för att ge plats åt ett ökat antal minor samt sjunkbomber.

År 1960 togs fredstaket bort. Sedan Statens fastighetsverk övertagit förvaltningen 1993 försågs tornet med ett nytt fredstak 1995 och tornet har därefter restaurerats ut- och invändigt.

KÄLLA: Förslag till skyddsföreskrifter, Riksantikvarieämbetet, 2005

Örlogsstaden Karlskrona grundades 1680 i en tid då Sverige var en stormakt i Europa med besittningar runt hela Östersjön. Karlskrona hade ett strategiskt läge i strävan att försvara riket och på kort tid byggdes en sammanhängande helhet med befästningar, hamnar och skeppsvarv och en civil stad.

En serie av befästningar byggdes från slutet av 1600-talet och framåt, dels på Trossö och anslutande öar och dels i havet. I enlighet med fortifikationsingenjören Erik Dahlbergs befästningsplan inleddes genast arbetet med att befästa inloppet till Karlskrona med uppförandet av Drottningskärs kastell och Kungsholms fort som bildade det yttre skyddet av inloppet. Närmare örlogsbasen och varvet byggdes de inre befästningarna på Koholmen, Ljungskär och Mjölnareholmen. Mellan dessa inre och yttre befästningar uppfördes vid mitten av 1800-talet de båda fästningstornen Godnatt och Kurrholmen.

De tillkom efter en serie utredningar av Karlskronas fasta försvar under 1850-talet. Man befarade att de ångdrivna fartyg som börjat användas utgjorde ett större hot som de yttre befästningarna vid Drottningskär och Kungsholmen inte kunde stå emot. En inre förvarslinje om sex kärntorn planerades av fortifikationsbefälhavaren Adolf Lindman. När tornen planerades hade inte artilleritekniken utvecklats nämnvärt sedan Dahlbergs tid, varför tornen i princip fick samma utförande som 200 år tidigare. De utformades som massiva rundtorn med tjocka murar av gråsten i vilka kanonkasematter inbyggdes.

År 1860 påbörjades byggnadsarbetena på Kurrholmen och två år senare var tornet uppfört i dess helhet och kunde börja inredas. När tornet stod färdigt 1863 var det redan omodernt och det bestyckades därför endast under en begränsad tid. Artilleriets snabba utveckling vid denna tid, bland annat med framtagandet av räfflade eldrör, gjorde att befästningstorn med den här typen av murverk inte kunde stå emot den verkan de nya kanonerna gav. Befästningsplanen, som omfattade flera liknande torn, fullföljdes därför inte. Befästningstornet på Kurrholmen minskades även med en våning efter revidering av de ursprungliga planerna. Istället satsade man på utbyggnad av befästningen på Kungsholmen. Fästningstornen Godnatt och Kurrholmen blev därigenom de sista anläggningarna i Sverige som uppfördes som ett medeltida kärntorn. En vanligt förekommande fortifikationstyp hade därmed slutligt gått i graven.

År 1870 avskrevs de båda fästningstornen ur krigsorganisationen och Kurrholmen fick istället en sekundär användning som förråd för militären. År 1891 började man förvara laddade granater i tornet. Transporter från bryggan skedde vid den räls som lades ut på holmen 1911. År 1916 användes tornet även som förråd för eldfarliga oljor. För detta ändamål installerades en transporthiss och järnluckor sattes in för fönstren och i embrassyrerna. År 1932 utfördes vissa ändringsarbeten i batterivåningen, då minor började förvaras i tornet. I källaren byggdes brunnen om för provtryckning av minor. Brunnen anlagdes ursprungligen för att förse tornet med kylvatten. Några år senare gjordes ändringar i tornet för att ge plats åt ett ökat antal minor samt sjunkbomber.

År 1960 togs fredstaket bort. Sedan Statens fastighetsverk övertagit förvaltningen 1993 försågs tornet med ett nytt fredstak 1995 och tornet har därefter restaurerats ut- och invändigt.

KÄLLA: Förslag till skyddsföreskrifter, Riksantikvarieämbetet, 2005