VÄSTRA SKEDVI KYRKA

Västra Skedvi kyrka är grundlagd på en berghäll och har av topografiska skäl inte fått den gängse öst-västliga orienteringen; koret ligger mer åt nordost och tornet i sydväst. Exteriören är klassicistiskt stram, med ett relativt litet långhus under plåttäckt sadeltak, sakristia av samma höjd som långhuset, samt torn krönt av en låg pyramidformig huv med kors. Sakristians valmtak når upp till långhusets taknock.
Murarna består av gråsten, samt tegel i dörr- och fönsteröppningar. Fasadernas väggfält är spritputsade med KC-bruk och omfattningarna slätputsade. Västportalen har en kvaderputsad omfattning. I takfoten finns en putsad, profilerad gesims. Vid senast gjorda renovering avfärgades sockeln gråbrun och fasaderna i övrigt gulvita/gräddvita. Långhuset har tre, symmetriskt placerade, rundbågiga fönsteraxlar, vars fönster har brunt målade snickerier och småspröjsade rutor. En originell teknisk lösning är den öppna dagvattenledningen, gjuten utmed långväggarna.

Inträde till kyrkan sker normalt genom västportalen. Vapenhuset innanför har ett platt tak av handhyvlad panel. Väggarna är slätputsade och golvet belagt med lackade bräder. På norra väggen finns en gravhäll från gamla sockenkyrkan infäst.

Den 27/1 1802 visiterades Västra Skedvi medeltida församlingskyrka av kontraktsprost Aron Vestén. I protokollet konstaterade han att kyrkan var trång och mörk, dessutom färdig att störta på grund av genomgående sprickor i norra och västra murarna.

Församlingen önskade dock bygga vidare på sin gamla kyrka och gav slottsbyggmästare Isac Rosén uppdraget att projektera en upprustning/utbyggnad. I Roséns rapport till sockenstämman den 2 oktober 1804 meddelades att en större kyrka visserligen var möjlig att bygga på befintliga murar men att det nog skulle bli besvärligt. Ett förslag till helt ny kyrkobyggnad blev därför färdigställt året därpå av arkitekt Per Wilhelm Palmroth.

Bygget av den nya kyrkan inleddes i maj 1807, ca 200 meter söder om gamla kyrkplatsen, på en berghäll som erbjöd stabilare grundförhållanden. Dock kom krig emellan, så att arbetena måste avbrytas två månader senare. De kunde återupptas i maj 1809, då den gamla församlingskyrkan revs för att utvinna byggmaterial - framförallt tegel. Den nya kyrkan stod färdig till det yttre i september 1810. Utseendemässigt skilde den sig från idag genom att de ursprungliga fönstren hade blyinfattade rutor och taket var täckt med rödtjärade spån.

Åren 1811-14 blev kyrkorummet successivt inrett. Golven belades med breda, kilsågade bräder som såpskurades. Slutna bänkkvarter byggdes, färgsatta i ljusblått och vitt. Likadant målades västläktaren, som ursprungligen avsågs för åhörare. Predikstolen byggdes över altaret, med uppgång från bakomvarande sakristia. Den utformades som en grekisk tempelfasad med ett av kolonner uppburet ljudtak. Från början var den vit och brungul. Sakristian bakom koret var rejält tilltagen, med nästan samma inre höjd som kyrkorummet och med källare för nattvardsvin. Orgel byggdes på läktaren 1847 av orgelbyggare Johan Samuel Strand, bror till den mer kände Per Zacharias Strand.

Vid en större upprustning på 1860-talet borttogs de ursprungliga fönstren med blyinfattat glas, sedan bågarna ruttnat. Istället insattes nuvarande bågar som har spröjsverk av trä, men rutor av samma storlek som i de tidigare. Samtidigt blev kyrkan putsad nästan helt på nytt. År 1889 utbyttes långhusets och tornets spåntäckning mot falsad järnplåt, som målades svart.

Ännu större var förändringarna vid förnyelsen 1896. Åter måste helt ny puts slås på fasaderna som tycks ha varit svårt utsatta för väder och vind. Sannolikt vid detta tillfälle gjordes en kontrastrik avfärgning som ännu kan spåras: Sockeln blev tegelröd för att efterlikna Älvdalssandsten, väggfälten ockragula och omfattningarna vita. Kyrkorummets förut kalkade valv och väggar målades över med oljefärg. Inredningssnickerierna som varit blå och vita fick istället den grå och gröna färgsättning som alltjämt äger bestånd. I sakristian installerades en värmepanna som förde varmluft genom kanaler till kyrkorummet.

Nästa upprustning föregicks av att mittgångens brädgolv gav vika juldagen 1926, på grund av röta i bottenbjälklagen. Vid lagningen konstaterades att röta även förekom under bänkarna. En större insats följde 1930, efter ett restaureringsförslag av arkitekt Sven Brandel. Hela kyrkorummets brädgolv och bottenbjälklag revs upp. Betongpelare göts på berggrunden och på dessa förankrades nya bjälklag av järn. Sakristians vinkällare lades samtidigt igen. Vid golvläggningen valdes nya, smala bräder till bänkkvarteren, medan gamla, bredare bräder som alltjämt var friska hamnade i kor och mittgång. Bänkinredning och andra snickerier ommålades i samma grå/gröna nyans som förut. En ny predikstol placerades på ett golvfast fundament på kyrkans norra sida. Uppgången till altarpredikstolen murades igen och i dess ställe iordningställdes ett förvaringsskåp i sakristian. En yttre förändring var att fasaderna avfärgades i enhetligt gulvit nyans, som kyrkan haft sedan dess. För att få bättre avrinning göts öppna dagvattenledningar utmed långsidorna, därifrån ned mot sluttningarna i norr och söder.

År 1952 infördes elektrisk belysning och uppvärmning, vilket innebar att värmepannan nedanför sakristian kunde tas bort, liksom synliga värmegaller i kyrkorummet.

Den senaste stora förnyelsen genomfördes 1975-76, enligt handling upprättad av arkitekt Bengt Wrange. Fasaderna lagades med KC-bruk och ströks med cementfärg i likadan nyans som förut. En ny pardörr blev insatt i västportalen och framför byggdes en ny trappa på betongfundament. I kyrkorummet hade rötskador i golvet åter uppkommit och därmed kasserades återstående breda 1800-talsbräder, vilka ersattes med smalare bräder av standarddimension. Bänkinredningen fick nya ryggar och sitsar, men de ursprungliga fasaderna behölls. På korets södra sida iordningställdes en dopplats. Under läktaren inreddes kapprum, WC, städcentral, brudkammare och inbyggd läktartrappa. Hela kyrkans elsystem förnyades och nya belysningsarmaturer tillkom. En uppföljning av 1975-76 års arbeten var den nya dopfunt, uthuggen ur en furustock, som kom på plats 1979.

Se bifogad PDF med lista över historiska händelser med information, årtalsangivelser och specifika källhänvisningar.

Källor och litteratur

Otryckta källor

Riksantikvarieämbetets antikvarisk-topografiska arkiv (ATA):
Protokoll från inventering den 21 september 1830

Riksarkivet (RA):
Överintendentsämbetets arkiv, huvudarkivet, utdrag från protokoll hållet vid sockenstämma den 2 oktober 1804

Västerås stifts arkiv (VS):
Västerås domkapitel E IV a: 101a, visitation den 27/1 1802
Västerås domkapitel E IV b: 129, inventarium 1854
Västerås domkapitel E IV b; 129, inventarium 1859
Västerås domkapitel E IV b; 129, inventarium 1868
Västerås domkapitel E IV b; 129, ämbetsberättelse 1942
Västerås domkapitel E IV b; 129, ämbetsberättelse 1942-59
Västerås domkapitel F III a; 32, inventarium inför generalvisitation den 3/10 1814
Västerås domkapitel F III a; 40, inventarium vid biskopsvisitation den 25-26/6 1904

Västmanlands läns museum (VLM):
Gravvårdsdokumentation 1990, redovisad av Eiwor Sandberg i mars 1991
Skrivelser om byggande av ny ramp vid kyrkans norra ingång

Litteratur
Sjögren, Josef: Orgelverken i Västerås stift En historisk översikt 1952, Nordiska museet/Stockholm 1952
Sjökvist, Helén: Handikappramper i Malma och Västra Skedvi kyrka Västmanlands läns museum, Kulturmiljöavdelningen Rapport B, 2005: B2
Takmaterial på kyrkobyggnader, Inventering 1978-1988 Riksantikvarieämbetet 1990

Övriga tryckta källor
Arboga tidning 1930-11-03: artikel om 1930 års upprustning
Västmanlands läns tidning 1976-04-24: artikel om 1975-76 års upprustning
Bärgslagsbladet 1979-02-12: artikel om invigning av ny dopfunt

Kyrkorummet täcks av ett tunnvalv, putsat och vitkalkat liksom väggarna. På norra sidan finns en stor, rundbågig dörröppning, flankerad av förgyllda pilastrar, samt en fronton ovanför. Golvet har relativt smala, lackade bräder, i kyrkans längdriktning.
Bänkkvarteren är slutna, med ursprungliga fasader från 1811 och handsmidda gångjärn på luckorna. De är målade med ljust grågrön oljefärg och marmorerade fyllningar i mörkare ton. Predikstolen som idag används står på norra sidan, byggd inom bänkkvarteret, på ett kvaderdekorerat fundament. Predikstolens korg är femsidig och grönmarmorerad, med förgyllda sniderier. Ljudtaket kröns av en pelikanskulptur. Läktaren har en spegelindelad barriär, likadant färgsatt som bänkinredningen, samt figursågade voluter på sidorna. Orgelverket är förhållandevis litet, byggt 1847 av orgelbyggare Samuel Strand. Under läktaren finns en underbyggnad från 1975-76, mot kyrkorummet inklädd med vitmålad lockpanel.
Korets golv ligger tre steg ovanför kyrkorummets. Altaret domineras av en stor, före detta altarpredikstol, numera enbart prydnad. Den är komponerad av en rektangulär korg med avtrappade sidostycken och ett ljudtak format av kolonner som bär en tympanongavel. Dess marmorering är mörkt grön. Framförvarande altare är byggt av spånskivor, alltid täckta med textilier. Altarringen är sluten, femsidig och spegelindelad.

Sakristian bakom koret är nästan lika hög som kyrkorummet, täckt med ett plant, putsat tak. I övergången mot väggen sitter en putslist med hålkälsprofil. Bakom en plåtklädd dörr i västra väggen finns ett inbyggt förvaringsutrymme, ursprungligen uppgång till altarpredikstolen. Mot norr leder en halv trappa ner till en förstuga, där tidigare varit panncentral.