flagga

49. HIF reser till Fjärran Östern

Folksamlingens jubel visste inga gränser när spelarna från HIF nådde ångfärjestationen. Uppsluppna fans trängdes med spelarnas familjer och journalister. Alla ville välkomna hjältarna! Det var några dagar före jul år 1949. Vädret var bistert men ingen tycktes märka den kalla vinden från sundet. Spelarna blev glatt överraskade av folkhopen. Tänk att de var så populära! Den 40 dagar långa turnén i Fjärran Östern hade bjudit på äventyr och fotboll. De hade så mycket att berätta!

Journalisterna försökte intervjua spelarna mellan omfamningar av hustrur, barn och vänner. Småpojkar trängde sig fram för att få en autograf. Spelarna berättade om matcherna och om länderna de hade besökt. Det var inte många som hade rest så långt bort som spelarna i HIF.

Tanken om turnén hade fötts vid de olympiska spelen i London året innan. Då hade Sveriges fotbollslag vunnit guld. Laget hade gjort succé och blivit allas favorit. Utländska fotbollspelare hade noggrant studerat svenskarnas spel. Vilken snabbhet och laganda! Många länder hade drabbats hårt av andra världskriget. De behövde ny inspiration för att bygga upp sporten igen. Kanske svenskarna ville komma på besök och lära dem att spela ännu bättre? En svensk sportjournalist, Wolf Lyberg, fick kontakt med några personer från Fjärran Östern. De ville bjuda in ett svenskt lag till en turné. Detta är en chans vi inte får missa, tänkte Wolf. Wolf började smida planer om en fotbollsresa till Fjärran Östern. Han presenterade planerna för HIF, ett av Sveriges bästa fotbollslag.

Först hade spelarna varit tveksamma. Länderna låg nästan på andra sidan jorden och långt ifrån familj och vänner. Visserligen hade flera spelare varit med i olympiaden 1949 och turnerat i Europa, men ingen hade någonsin rest så långt bort som Fjärran Östern. Efter en tid enades de om att det faktiskt skulle bli riktigt spännande. Erbjudandet kanske aldrig skulle komma tillbaka! En dag i november 1949 vinkade helsingborgarna adjö till sitt fotbollslag nere vid hamnen. Utanför Köpenhamn stod ett chartrat flygplan och väntade. Det tog fyra dagar att nå Saigon. Turnén skulle fortsätta till Hongkong, Calcutta, Rangoon, Kairo och slutligen Alexandria.

Spelarna hade varit förväntansfulla. Hur skulle mottagandet bli? Skulle de möta starkt motstånd på fotbollsplan? Hur var invånarna? Snart förstod svenskarna att de inte hade något att bekymra sig över. I Saigon togs de emot som kungar. Saigon tillhörde Franska Indokina och fransmännen gjorde allt för att skämma bort dem. De bjöds på utsökt mat, fick bo på flotta hotell och åka på sightseeing. Wolf hade rest i förväg och gjort reklam för laget. Tidningarna tävlade om att få de första intervjuerna. Svenskarna var omåttligt populära. De mötte beundrande fans vart än de vände sig. Autografjägarna dök upp på dygnets alla timmar!

Tusen och åter tusen åskådare trängdes runt planen vid matcherna. Saigonborna älskade fotboll! Vädret var varmt och fuktigt. Svenskarna fick dricka mycket vatten för att orka. Då de spelade färgades klubbtröjorna mörkröda av svett. Efter hårt kämpande vann HIF båda matcherna i Saigon med 2-1. Svenskarna förlorade fyra kilo var på köpet! Nästa match spelades i Hongkong. Trots att svenskarna vann överlägset med 7-1 mot Kinas olympiska lag, hyllades de som hjältar. Ingen i laget ångrade att de följt med på turnén. De kände sig välkomna vart än de gick. På vissa matcher räckte inte publikplatserna till. Då klättrade åskådarna upp i träden eller satte sig på höjderna runt planen. Under en match i Hongkong blev tyvärr trängseln för stor. Två åskådare som hade klättrat upp på höjden ramlade ner och dog. Svenskarna tog mycket illa vid sig då de hörde vad som hänt. Trots den tragiska olyckan fick turnén gå vidare. Nästa anhalt var Calcutta. Den matchen skulle de aldrig glömma!

Svenskarna trodde inte sina ögon då laget från Calcutta sprang barfota ut på planen. Spela utan skor, det går väl inte? Indierna förklarade att de spelade bättre om de var barfota. De brukade förresten för det mesta gå utan skor. För att inte verka oartiga, bytte svenskarna sina fotbollskängor till gymnastikskor. De var rädda för att skada indierna när de varit så snälla och generösa. Svenskarna trodde att matchen skulle bli lättvunnen, men laget från Calcutta bjöd på hårt motstånd. De var både vältränade och snabba. Nu var det svenskarnas tur att bli imponerade. Vid nästa match snörde svenskarna på sina vanliga fotbollskängor. De ville helt enkelt inte förlora mot barfotalaget!

Turnén fortsatte till Rangoon i Burma och Kairo och Alexandria i Egypten. Även här mötte HIF starkt motstånd. Lagen var duktigare på fotboll än vad många hade vågat tro. Tack vare att svenskarna var så samspelta lyckades de vinna turnéns alla matcher. Trots äventyr, fotboll, kamratskap och de tusentals fotbollsälskarna, fanns alltid Helsingborg i deras tankar. Alla spelare och lagledare hade nära till tårarna då de återsåg hemstaden. Det kändes riktigt skönt att byta sommarvärmen mot den skånska vintern! Minnena från första turnén i Fjärran Östern skulle stanna kvar länge.
----------------

Tack till John ”Nonne” Wikdahl, som delat med sig av minnena från sin karriär i HIF. Han var med på turnén för 50 år sedan! Andra välkända spelare som deltog var Malte Mårtensson, Kalle Svensson, Sven-Ove Svensson, Kalle Frank och några till. Flera av dem spelade i landslaget.

Sophia Hydén 1999
Millenniumprojektet, Helsingborgs museum