ÖSTERVÅLA KYRKA

Allmänt antas att kyrkan uppfördes någon gång under perioden 1250-1300. Den ursprungliga byggnadskroppen bestod av ett rektangulärt långhus med putsade ytterväggar, högt placerade rundbågiga fönster, brant sadeltak med smäcker takryttare i mitten. Under 1400-talet byggdes sakristia ut på norra sidan och vapenhus på den södra. Kyrkorummets valv och väggar bemålades i början av 1500-talet, ett antagande med härledning av att liknande målningar i Upplandskyrkorna Hökhuvud, Rasbokil och Valö med säkerhet tillkom då. Efter ett blixtnedslag uppsattes en ny, kraftigare takryttare 1690.

På 1700-talet förstorades fönsteröppningarna och en klockstapel byggdes. Den senare ersattes 1805 av ett torn, byggt efter ritningar av P W Palmroth. Tornets nederdel kom att ingå i det därmed utökade kyrkorummet. Socknens befolkningsökning framtvingade en ännu större utbyggnad åren 1816-17, då långhusets medeltida valv med bärande pelare revs. Ett högre yttertak med brutna spånklädda fall byggdes och över kyrkorummet tillkom det alltjämt befintliga, putsade trätunnvalvet. Vapenhuset mot söder revs och istället gjordes nuvarande ingång mitt i långhusets södra sida. De medeltida fönsteröppningarna igenmurades för att ersättas av större, symmetriskt placerade i fasaden.

Inredningen av det nya kyrkorummet drog ut på tiden, kanske en antydan om att den omvittnat fattiga församlingen förbyggt sig. 1820 tillkom predikstolen av Thoman och 1825 en orgel, tillverkad av den kände Zacharias Strand. Den stora takhöjden medgav orgelläktare i två plan. Kyrkorummet förblev dock länge omålat och man fortsatte att använda den förut befintliga kyrkans altaruppsats liksom bänkkvarteren från 1700-talet. Först i samband med en stor yttre reparation 1873-74 tillkom alltjämt befintlig altarprydnad, altare och altarring.

En mer radikal omgestaltning av kyrkorummet dröjde till 1902, då 1700-talets slutna bänkkvarter i tidens anda ersattes med öppna bänkar. Tidigare befintliga trägolv, som vilat direkt på marken, revs ut och ett undergolv av cement blev gjutet. Därpå lades nytt trägolv i koret och cementplattor i gångarna. Valv och väggar fick en fältindelad marmorering. Kyrkorummet krymptes, sedan man på mer traditionellt vis inrättat vapenhus i tornet. Vid samma tid insattes de alltjämt befintliga innerfönstren. Eftersom brandstodsbolaget vägrat försäkra kyrkan med långhustaket spånklätt bestämde församlingen 1910 att istället lägga plattor av asbestcement.

1930-talet var en tid av teknisk förnyelse, då centralvärme ersatte kyrkans vedeldade kaminer och elektrisk belysning installerades. Dessutom genomfördes yttre renovering och kyrkogården utvidgades.

Vid nästa stora omgestaltning 1952-53, under ledning av Erik Fant, avlägsnades de mesta inslagen från 1902. Halvslutna bänkkvarter insattes, med förebild hämtad från de 1700-talsbänkar som magasinerats på kyrkvinden. I kor och mittgångar lades tegelgolv. Övre orgelläktaren minskades i omfång. Mest väsentliga förändringen var dock återupptäckten, friläggandet och restaureringen av medeltida väggmålningar.

Därmed lät sig den äldre kyrkobyggnaden avläsas i den nyare, något som ytterligare underlättades av att två tidigare fönsteröppningar blev markerade som nischer. På de väggytor som saknade medeltida måleri ersattes 1902 års marmorering med en grå kalkavfärgning för att anknyta till det tidiga 1800-talets empirestil. Den gestaltning kyrkorummet fick 1952-53 äger i allt väsentligt bestånd.

Vid senaste yttre renoveringen 1990 blev långhustakets täckning av asbestcement ersatt med falsad, svartmålad plåt och fasaderna kalkavfärgades i en gulaktig nyans, fastställd efter undersökning av äldre färgskikt.

Östervåla kyrka ligger väster om sjön Tämnaren i norra Uppland. Den består av rektangulärt långhus med rakslutet korparti, sakristia i norr och torn i väster. Kyrkan täcks av ett brutet sadeltak, tornet kröns av en huv med lanternin. Ingången är belägen i väster. Kyrkan uppfördes som salkyrka under 1200-talets andra hälft eller under 1300-talet. I början av 1400-talet - senast 1428 - tillkom sakristian i norr, och senare under 1400-talet byggdes ett numera försvunnet vapenhus i söder. Västtornet uppfördes 1806. Kyrkans nuvarande utseende präglas främst av en stor ombyggnad 1816-17, då bl.a. de medeltida tegelvalven ersattes med ett trätunnvalv. Interiören färdigställdes dock först 1873-74, då nuvarande altare, altaruppsats och altarring tillkom. Vid en renovering 1902 inreddes tornets bottenvåning till vapenhus, öppna bänkar tilkom och nya golv lades i långhus och kor. 1937 skedde en yttre renovering av kyrkan. 1952-53 genomfördes en stor restaurering under ledning av arkitekten Erik Fant. Vid arbetet påträffades senmedeltida väggmålningar, som togs fram och konserverades. Väggarna putsades om och två medeltidsfönster återställdes som nischer. Den övre läktaren minskades, sluten bänkinredning återinfördes och nya golv lades in. Vidare målades interiören om i sin helhet, med färgsättning hämtad från empiren.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1996

Den omfångsrika kyrkogården är på norrsidan naturligt avgränsad av Åbyån. Fram till slutet av 1800-talet upptog den ett snävare område kring kyrkan. Sedan dess har den byggts ut vid sex tillfällen, i takt med att orten växt. Rester av den kallmur av gråsten, som omgärdade kyrkogården fram till slutet av 1800-talet, finns kvar i väster och norr närmast kyrkan, till en mindre del i kyrkogårdens östra del. Längst i öster och alldeles söder om kyrkan står modernare bruksmurar av gråsten. Kyrkogårdens senare utvidgade delar omgärdas av ett smidesstaket och på en sträcka i norr fungerar friväxande buskage som avgränsning. Centralt ligger ett bisättningshus från 1952, tidstypiskt med sina putsade ljusgula fasader, väl tilltagna taksprång och detaljer i kopparplåt.

Kyrkogårdens olika årsringar visar prov på kyrkogårdskulturens utveckling från 1800-talet och framåt. De skilda karaktärerna är lätt urskiljbara även om senare förändringar medfört ett mer enhetligt utseende. Raka gångar, belagda med naturgrus binder samman. På kyrkogårdens äldsta delar finner man 1800-talets gestaltning, främst de enskilda gravarnas ofta högresta, individuellt utformade gravvårdar och stora träd längs gångar och axlar. 1940- och 1970-talens utbyggnader präglas av ett mer nyklassicistiskt formspråk, där trädrader och formklippta häckar ger den dominerande upplevelsen. De enskilda gravvårdarna är här lägre och underordnar sig eller ingår i helhetskompositionen.

Från dessa mer formella lösningar glider utvecklingen vidare till mer fria former och inslag av landskap och natur. På 1970-talsdelen har t ex naturstensblock sparats, kring dem har anlagts en öppen äng och i kanten en meditationsplats. På det senast utvidgade området i söder är gravraderna lagda i ett stort öppet rum, uppdelat i mindre med hjälp av strödda mindre träd och friväxande organiskt formade buskage.

Runt hela kyrkogården löper en trädkrans som är olika beskaffad beroende på vilken del den står. Trädkransens äldsta del består av olika inhemska ädla lövträd, vilka förnyas successivt med olika slags ek. 1930-tals delens trädkrans utgörs i huvudsak av lind, på en sträcka också av unga oxlar mellan lindarna. 1970-talsdelens trädkrans består av lind och nyplanterad rödek i luckor efter träd som utgått. I 1990-talsdelen växer ek, medan allén efter huvudgångvägen består av oxlar. En allé av alm och lönn kantar den mittgång som förbinder den gamla kyrkogården med den östra, också successivt förnyad med ek.

Häckar och buskage förekommer över hela kyrkogården. De präglar miljön och förtydligar genom sina olika skepnader de olika delarnas karaktärer. Några bör omnämnas speciellt. De äldsta gravkvarterens bevarade sandgravar omgärdas av ett sammanhängande system kraftiga ligusterhäckar, troligen från förra hälften av 1900-talet. De formklipps och bildar ett grafiskt mönster, signifikant för området. På 1970-tals delen står flera olika formklippta häckar, varierande till höjd, tjocklek och sort, som formar de mindre rum området är uppbyggt av.

Minneslunden tillkom 1998 och ligger i en ovalliknande försänkning centralt i en urnlund som anlades 1971. Dess storgatstensbelagda gångar leder fram till en smyckningsplats med en natursten som koncentrationspunkt.

Den omfångsrika kyrkogården är på norrsidan naturligt avgränsad av Åbyån. Fram till slutet av 1800-talet upptog den ett snävare område kring kyrkan. Sedan dess har den byggts ut vid sex tillfällen, i takt med att orten växt. Rester av den kallmur av gråsten, som omgärdade kyrkogården fram till slutet av 1800-talet, finns kvar i väster och norr närmast kyrkan, till en mindre del i kyrkogårdens östra del. Längst i öster och alldeles söder om kyrkan står modernare bruksmurar av gråsten. Kyrkogårdens senare utvidgade delar omgärdas av ett smidesstaket och på en sträcka i norr fungerar friväxande buskage som avgränsning. Centralt ligger ett bisättningshus från 1952, tidstypiskt med sina putsade ljusgula fasader, väl tilltagna taksprång och detaljer i kopparplåt.

Kyrkogårdens olika årsringar visar prov på kyrkogårdskulturens utveckling från 1800-talet och framåt. De skilda karaktärerna är lätt urskiljbara även om senare förändringar medfört ett mer enhetligt utseende. Raka gångar, belagda med naturgrus binder samman. På kyrkogårdens äldsta delar finner man 1800-talets gestaltning, främst de enskilda gravarnas ofta högresta, individuellt utformade gravvårdar och stora träd längs gångar och axlar. 1940- och 1970-talens utbyggnader präglas av ett mer nyklassicistiskt formspråk, där trädrader och formklippta häckar ger den dominerande upplevelsen. De enskilda gravvårdarna är här lägre och underordnar sig eller ingår i helhetskompositionen.

Från dessa mer formella lösningar glider utvecklingen vidare till mer fria former och inslag av landskap och natur. På 1970-talsdelen har t ex naturstensblock sparats, kring dem har anlagts en öppen äng och i kanten en meditationsplats. På det senast utvidgade området i söder är gravraderna lagda i ett stort öppet rum, uppdelat i mindre med hjälp av strödda mindre träd och friväxande organiskt formade buskage.

Runt hela kyrkogården löper en trädkrans som är olika beskaffad beroende på vilken del den står. Trädkransens äldsta del består av olika inhemska ädla lövträd, vilka förnyas successivt med olika slags ek. 1930-tals delens trädkrans utgörs i huvudsak av lind, på en sträcka också av unga oxlar mellan lindarna. 1970-talsdelens trädkrans består av lind och nyplanterad rödek i luckor efter träd som utgått. I 1990-talsdelen växer ek, medan allén efter huvudgångvägen består av oxlar. En allé av alm och lönn kantar den mittgång som förbinder den gamla kyrkogården med den östra, också successivt förnyad med ek.

Häckar och buskage förekommer över hela kyrkogården. De präglar miljön och förtydligar genom sina olika skepnader de olika delarnas karaktärer. Några bör omnämnas speciellt. De äldsta gravkvarterens bevarade sandgravar omgärdas av ett sammanhängande system kraftiga ligusterhäckar, troligen från förra hälften av 1900-talet. De formklipps och bildar ett grafiskt mönster, signifikant för området. På 1970-tals delen står flera olika formklippta häckar, varierande till höjd, tjocklek och sort, som formar de mindre rum området är uppbyggt av.

Minneslunden tillkom 1998 och ligger i en ovalliknande försänkning centralt i en urnlund som anlades 1971. Dess storgatstensbelagda gångar leder fram till en smyckningsplats med en natursten som koncentrationspunkt.

Allmänt antas att kyrkan uppfördes någon gång under perioden 1250-1300. Den ursprungliga byggnadskroppen bestod av ett rektangulärt långhus med putsade ytterväggar, högt placerade rundbågiga fönster, brant sadeltak med smäcker takryttare i mitten. Under 1400-talet byggdes sakristia ut på norra sidan och vapenhus på den södra. Kyrkorummets valv och väggar bemålades i början av 1500-talet, ett antagande med härledning av att liknande målningar i Upplandskyrkorna Hökhuvud, Rasbokil och Valö med säkerhet tillkom då. Efter ett blixtnedslag uppsattes en ny, kraftigare takryttare 1690.

På 1700-talet förstorades fönsteröppningarna och en klockstapel byggdes. Den senare ersattes 1805 av ett torn, byggt efter ritningar av P W Palmroth. Tornets nederdel kom att ingå i det därmed utökade kyrkorummet. Socknens befolkningsökning framtvingade en ännu större utbyggnad åren 1816-17, då långhusets medeltida valv med bärande pelare revs. Ett högre yttertak med brutna spånklädda fall byggdes och över kyrkorummet tillkom det alltjämt befintliga, putsade trätunnvalvet. Vapenhuset mot söder revs och istället gjordes nuvarande ingång mitt i långhusets södra sida. De medeltida fönsteröppningarna igenmurades för att ersättas av större, symmetriskt placerade i fasaden.

Inredningen av det nya kyrkorummet drog ut på tiden, kanske en antydan om att den omvittnat fattiga församlingen förbyggt sig. 1820 tillkom predikstolen av Thoman och 1825 en orgel, tillverkad av den kände Zacharias Strand. Den stora takhöjden medgav orgelläktare i två plan. Kyrkorummet förblev dock länge omålat och man fortsatte att använda den förut befintliga kyrkans altaruppsats liksom bänkkvarteren från 1700-talet. Först i samband med en stor yttre reparation 1873-74 tillkom alltjämt befintlig altarprydnad, altare och altarring.

En mer radikal omgestaltning av kyrkorummet dröjde till 1902, då 1700-talets slutna bänkkvarter i tidens anda ersattes med öppna bänkar. Tidigare befintliga trägolv, som vilat direkt på marken, revs ut och ett undergolv av cement blev gjutet. Därpå lades nytt trägolv i koret och cementplattor i gångarna. Valv och väggar fick en fältindelad marmorering. Kyrkorummet krymptes, sedan man på mer traditionellt vis inrättat vapenhus i tornet. Vid samma tid insattes de alltjämt befintliga innerfönstren. Eftersom brandstodsbolaget vägrat försäkra kyrkan med långhustaket spånklätt bestämde församlingen 1910 att istället lägga plattor av asbestcement.

1930-talet var en tid av teknisk förnyelse, då centralvärme ersatte kyrkans vedeldade kaminer och elektrisk belysning installerades. Dessutom genomfördes yttre renovering och kyrkogården utvidgades.

Vid nästa stora omgestaltning 1952-53, under ledning av Erik Fant, avlägsnades de mesta inslagen från 1902. Halvslutna bänkkvarter insattes, med förebild hämtad från de 1700-talsbänkar som magasinerats på kyrkvinden. I kor och mittgångar lades tegelgolv. Övre orgelläktaren minskades i omfång. Mest väsentliga förändringen var dock återupptäckten, friläggandet och restaureringen av medeltida väggmålningar.

Därmed lät sig den äldre kyrkobyggnaden avläsas i den nyare, något som ytterligare underlättades av att två tidigare fönsteröppningar blev markerade som nischer. På de väggytor som saknade medeltida måleri ersattes 1902 års marmorering med en grå kalkavfärgning för att anknyta till det tidiga 1800-talets empirestil. Den gestaltning kyrkorummet fick 1952-53 äger i allt väsentligt bestånd.

Vid senaste yttre renoveringen 1990 blev långhustakets täckning av asbestcement ersatt med falsad, svartmålad plåt och fasaderna kalkavfärgades i en gulaktig nyans, fastställd efter undersökning av äldre färgskikt.