NYA PORFYRVERKET

Porfyrverket i Älvdalen är och har alltid varit det enda i sitt slag i landet. Nya Porfyrverket är ett av Dalarnas mest betydelsefulla industriminnen. Den nuvarande verksamheten i Nya Porfyrverket utgör en naturlig fortsättning på den utveckling som pågått sedan senare delen av 1700-talet.
Den första offentliga undersökningen av porfyrbergen i Älvdalens socken i Dalarna verkställdes 1731 på uppdrag av Bergskollegium. I en framställning från 1739 beskrivs stenen: "... den rödacktiga hårda marmoren med hvitletta korn eller gryn insprengd kallas Porphyr, warande den så hård at knapt något jern därpå biter." Carl von Linné omnämnde porfyr i sin Dalaresa 1734, den framstående mineralogen Daniel Tilas uppmärksammade stenen 1742 och A. F. Cronstedt redogjorde för den i sin berömda Mineralhistoria från 1750. Också Linnés lärjunge, Anders Tidström, talade om "den svarta porphyrn", när han 1754 reste genom Dalarna och Bergslagen för att samla mineralier till drottning Lovisa Ulrikas naturaliekabinett på Drottningholm.
1772-73 hade en svår försörjningskris uppstått i landet. Särskilt hårt tycks den ha drabbat Älvdalens socken. Som ledamot av sällskapet Pro Patria hade greve Niels Bielke under dessa år delat ut allmosor till invånarna i socknen och därvid uppmärksammat deras svåra belägenhet. I flera sammanhang framhöll greve Bielke vikten av att hjälpa socknen till något nytt näringsfång. År 1787 överlämnade greve Bielke till Gustaf den III en "vacker urna af Elfvedals Porphyr" och "vant den så mycket approbation at Konungen sade det man med alfvare borde nu tänka på huru detta präktiga naturens nederlag skulle kunna tillgodogöras och tillika den fattiga Elfve-Dahlsorten upphjelpas...". Ytterligare undersökningar i Älvdalens socken visade att anläggandet av ett porfyrsliperi skulle vara ett för orten nyttigt företag och med den konstintresserade greve Nils Bielke, president i Bergskollegium, som drivande kraft grundlades Elfdalens porfyrverk 1788, som ett aktiebolag under Bergskollegium. Där kom att tillverkas inte bara praktpjäser som Rosendalsvasen och Carl XIV Johans sarkofag, utan även enklare bruksföremål som pendylställ, ljusstakar, skrivställ, mortlar, knivskaft, smöraskar, tobaksdosor, käppknappar, raketuier och bordsskivor.
År 1867 brann det stora sliphuset ned och blev aldrig återuppbyggt. Under ett antal år var produktionen obetydlig. Slutligen uppfördes 1897 Älvdalens Nya Porfyrverk. Den nuvarande byggnaden kommer från den närbelägna byn Kåtilla och är ursprungligen ett bostadshus. Det flyttades därifrån till sin nuvarande plats. När byggnaden återuppfördes på ny plats genomgick den smärre förändringar för att anpassas till industriverksamhet. Det gamla verkets maskiner flyttades över till det nya och används ännu idag vid tillverkningen.
Porfyrverkets sliperi består av ett timmerhus i 2 våningar. Huset har byggts ut med två lägre byggnader vid vardera gavel över kanalen. Den centrala huskroppen har sadeltak av tegel och tre fönster och port på långsidan. Den flyttades till nuvarande plats på 1880-talet och inreddes 1897 till porfyrsliperi. Interiört består industrilokalen av två avdelningar, ett på vardera våningsplanet, som är fyllda med synnerligen märkliga maskiner, drivna av axelledningar och remskivor från vattenhjulet. I nedre planet finns bland annat generator, borrmaskin och kulslipmaskin. I det övre planet finns tre stora slipmaskiner, en sågmaskin med två klingor och en borrmaskin med sju spindlar med mera.
Till anläggningen hör också en smedja och en bod.

KÄLLA: Byggnadsminnen 1978-1988 - Förteckning över nya byggnadsminnen 1 juli 1978-31 december 1988 enligt lagen den 9 december 1960, nr 690. Riksantikvarieämbetet (RAÄ), (Uppsala: A & W), 1989. ISBN: 91-7192-752-2, Länsstyrelsen i Dalarnas hemsida 2004

Porfyrverket i Älvdalen är och har alltid varit det enda i sitt slag i landet. Nya Porfyrverket är ett av Dalarnas mest betydelsefulla industriminnen. Den nuvarande verksamheten i Nya Porfyrverket utgör en naturlig fortsättning på den utveckling som pågått sedan senare delen av 1700-talet.
Den första offentliga undersökningen av porfyrbergen i Älvdalens socken i Dalarna verkställdes 1731 på uppdrag av Bergskollegium. I en framställning från 1739 beskrivs stenen: "... den rödacktiga hårda marmoren med hvitletta korn eller gryn insprengd kallas Porphyr, warande den så hård at knapt något jern därpå biter." Carl von Linné omnämnde porfyr i sin Dalaresa 1734, den framstående mineralogen Daniel Tilas uppmärksammade stenen 1742 och A. F. Cronstedt redogjorde för den i sin berömda Mineralhistoria från 1750. Också Linnés lärjunge, Anders Tidström, talade om "den svarta porphyrn", när han 1754 reste genom Dalarna och Bergslagen för att samla mineralier till drottning Lovisa Ulrikas naturaliekabinett på Drottningholm.
1772-73 hade en svår försörjningskris uppstått i landet. Särskilt hårt tycks den ha drabbat Älvdalens socken. Som ledamot av sällskapet Pro Patria hade greve Niels Bielke under dessa år delat ut allmosor till invånarna i socknen och därvid uppmärksammat deras svåra belägenhet. I flera sammanhang framhöll greve Bielke vikten av att hjälpa socknen till något nytt näringsfång. År 1787 överlämnade greve Bielke till Gustaf den III en "vacker urna af Elfvedals Porphyr" och "vant den så mycket approbation at Konungen sade det man med alfvare borde nu tänka på huru detta präktiga naturens nederlag skulle kunna tillgodogöras och tillika den fattiga Elfve-Dahlsorten upphjelpas...". Ytterligare undersökningar i Älvdalens socken visade att anläggandet av ett porfyrsliperi skulle vara ett för orten nyttigt företag och med den konstintresserade greve Nils Bielke, president i Bergskollegium, som drivande kraft grundlades Elfdalens porfyrverk 1788, som ett aktiebolag under Bergskollegium. Där kom att tillverkas inte bara praktpjäser som Rosendalsvasen och Carl XIV Johans sarkofag, utan även enklare bruksföremål som pendylställ, ljusstakar, skrivställ, mortlar, knivskaft, smöraskar, tobaksdosor, käppknappar, raketuier och bordsskivor.
År 1867 brann det stora sliphuset ned och blev aldrig återuppbyggt. Under ett antal år var produktionen obetydlig. Slutligen uppfördes 1897 Älvdalens Nya Porfyrverk. Den nuvarande byggnaden kommer från den närbelägna byn Kåtilla och är ursprungligen ett bostadshus. Det flyttades därifrån till sin nuvarande plats. När byggnaden återuppfördes på ny plats genomgick den smärre förändringar för att anpassas till industriverksamhet. Det gamla verkets maskiner flyttades över till det nya och används ännu idag vid tillverkningen.
Porfyrverkets sliperi består av ett timmerhus i 2 våningar. Huset har byggts ut med två lägre byggnader vid vardera gavel över kanalen. Den centrala huskroppen har sadeltak av tegel och tre fönster och port på långsidan. Den flyttades till nuvarande plats på 1880-talet och inreddes 1897 till porfyrsliperi. Interiört består industrilokalen av två avdelningar, ett på vardera våningsplanet, som är fyllda med synnerligen märkliga maskiner, drivna av axelledningar och remskivor från vattenhjulet. I nedre planet finns bland annat generator, borrmaskin och kulslipmaskin. I det övre planet finns tre stora slipmaskiner, en sågmaskin med två klingor och en borrmaskin med sju spindlar med mera.
Till anläggningen hör också en smedja och en bod.

KÄLLA: Byggnadsminnen 1978-1988 - Förteckning över nya byggnadsminnen 1 juli 1978-31 december 1988 enligt lagen den 9 december 1960, nr 690. Riksantikvarieämbetet (RAÄ), (Uppsala: A & W), 1989. ISBN: 91-7192-752-2, Länsstyrelsen i Dalarnas hemsida 2004