klänning, förkläde

Arbetsrocken (förklädet, klänningen) är vardagsplagg för många, många zulukvinnor i Sydafrika. Den är mer än ett klädesplagg, det är del av arbetande kvinnors identitet. När de ska ta itu med något drar de på sig arbetsrocken. Det är som att kavla upp ärmarna. Innebörden är, som en intervjuad kvinna uttryckte det: "Det här är min egen, det är något annat än de uniformer som arbetsgivare tillhandahåller åt dem som arbetar i deras hus. Unga kvinnor hatar verkligen de där uniformerna de blir tillsagda att ha på sig. Våra egna arbetsrockar något helt annat!" Plagget kan också ingå i äktenskapsförhandlingar. När en ung man vill gifta sig ger han en snygg rock, med ärmar (de är förstås dyrare än de utan ärmar), till flickans mamma. Det räcker inte med det, men den ska vara med i bilden. Och den ska vara snygg. Att komma med en rock utan ärmar, och som är enkelt sydd, skulle vara respektlöst.
Tillverkad av Khanyisile Mjwera, född i Umzinto, 250 km söder om Durban. 1992 började hon sy arbetsrockar. Slutade skolan i Standard 4, 16 år gammal, när en broder som var familjens försörjare dog. Började som hushållsarbetare 1990. Mötte senare en granne som lärde henne sy. Svårt få en plats att sälja. Hon har prövat i Johannesburg och är på Prince Edward Street sedan 2001. Hyr ett stycke trottoar av staden för 10 Rand i månaden. Innan dess sålde hon informellt men det var alltid problem med polisen.
Halslinningen har hon hittat på själv, men hon ser att andra tar efter. Mönstret kan hon sy för att hon har en overlocker machine som hon köpte 2003 när en affär hade ett erbjudande på R 1000. Hade sparat till en modern symaskin. Den första maskinen hade hon köpt för sparpengar från hushållsarbetet. Det har alltså tagit 12 år att bygga upp rörelsen till att hon har en fast försäljningsplats på en trottoar på Prins Edward Street. Några vita markeringar i trottoaren anger hennes område.
Materialet köper hon för sju rand meter från Kwa Mtapuna Stoho Shop på samma gata. Den affären finns i alla städer. Hon hade rockar i olika pastellartade färger, syren, rosa, lindblomsgrönt. Men "den färg som säljer bäst är den aprikosfärgade". (WÖ)

Den här rocken syddes av Khanyisile Mjwera. Hon fick sluta skolan i fjärde klass, när en broder, som var familjens försörjare, dog. Hon fick jobb som hemhjälp. Hon lärde sig sy på maskin och började göra plagg till försäljning, men det var svårt att hitta ställen där hon kunde sälja. Hon provade först i Johannesburg och sedan i Durban. Sedan 2001 hyr hon ett stycke trottoar mitt i stan för 10 Rand i månaden. Några vita markeringar i trottoaren anger hennes område. Det blir långa arbetspass i bullret på Prince Edward Street, men det går runt. Innan hon fick den uppmärkta rektangeln på trottoaren var det alltid problem med polisen.

Halslinningen har hon hittat på själv, men hon ser att andra tar efter. Mönstret kan hon sy för att hon har en Overlockmaskin. Den köpte hon 2003, när hon hörde om en affär som hade ett erbjudande på R 1000 för maskinen. Då hade hon sparat i flera år till en modern symaskin. Den första maskinen hade hon köpt för sparpengar från hushållsarbetet. Det var 1990 och 12 år senare hade hon alltså fått sin lilla rörelse att fungera. Materialet köper hon för sju rand per meter från Kwa Mtapuna Stoho Shop på samma gata. Hon har rockar i pastellfärger, syren, rosa, lindblomsgrönt. Men "den färg som säljer bäst är aprikos".

När det är dags att kavla upp ärmarna

Den är en klänning, förstås. Men ännu mer är den en arbetsrock och vardagsplagget för många, många zulukvinnor. När det är dags att ta itu med något drar man på sig arbetsrocken. Det är som att kavla upp ärmarna. "Den är min egen. Det är något helt annat än de uniformer som arbetsgivare tillhandahåller åt dem som arbetar i deras hus. Unga kvinnor hatar verkligen de där uniformerna, som de blir tillsagda att ha på sig. Våra egna arbetsrockar är våra!"

Plagget kan också ingå i äktenskapsförhandlingar. När en ung man vill gifta sig ger han gärna flickans mamma en snygg rock, med ärmar (de är förstås dyrare än de utan ärmar). Det räcker inte med den, men den ska vara med i bilden. Och den ska vara snygg. Man kan inte komma med en som är enkelt sydd.

This smock was made by Khanyisile Mjwera. She had to leave school in the fourth form at the death of her brother, who was the breadwinner in the family. She got work as a house maid. She learned how to sew on a machine and started to make clothes for sale, but had difficulties in finding places where she could sell them. She first tried in Johannesburg, then in Durban. Since 2001 she now rents a lot on a pavement in the city center for 10 Rand a month. Some white marks on the pavement indicate her area. Her hours of work are long in the traffic noise of Prince Edward Street, but she makes a profit. Before she got her marked rectangle on the pavement there was always a problem with the police.

The neckline she made up herself, but she can see that it is mimicked by others. She can sew the pattern because she has got an Overlock machine. She bought it in 2003 when she heard about a shop offering this machine for R1000. By then she had been saving up for years to buy a modern sewing machine. Her first machine was bought with money she had saved by the household work she had been doing. That was in 1990, and twelve years later she had got her little business working. She buys her fabrics at seven rand per meter from Kwa Mtapuna Stoho Shop in the same street. She has got smocks in pastel colors; puce, pink, lime green. However, “as for colors, the best seller is apricot.”

When it´s time to roll up our sleeves
It’s a dress, obviously. More than that, it’s a work smock and the everyday wear of many, many Zulu women. When something has to be tackled you put on your work smock. It’s like rolling up your sleeves. “It’s my own. It’s something quite different from the uniforms the employers offer those who are working in their houses. Young women are told to wear those uniforms and they really hate them. Our smocks are our own!”

This kind of garment can be included in marriage negotiations. When a young man wants to get married, he often presents the girl’s mother with a nice smock, sleeved (of course they are more expensive than the sleeveless ones). That’s not enough, but it should be included in the concept. And it must be nice-looking. You can’t come up with one that is too plain or simple.