Mönsterås kyrkogård

År 1864 väcktes frågan om ny begravningsplats som ersättning för den gamla vid kyrkan inne i köpingen, som länge hade varit allt för trång. 1866 inköptes 40 000 kvadratalnar till ändamålet av rusthållaren Jonas Samuelssons sterbhus, Möllstad. Därpå följde diskussioner under åtta långa år. Förslag på utformning av begravningsplatsen och gravkapellet dryftades och förkastades. Hela sex fattade beslut överklagades ända upp till Kungl. Maj:t. 1872. Till slut kunde i alla fall den nya begravningsplatsen och kapellet invigas på Alla Helgons dag 1872. Begravningsplatsen hade vid tiden för invigningen ännu ingen mur och kapellet saknade bänkar, värme och orgel.
Redan runt år 1900 var den nya kyrkogården fullbelagd. År 1902 tillsattes en kommitté som fick i uppdrag att utreda var och hur en utvidgning skulle kunna komma till stånd. Det skulle dock dröja hela 30 år innan man kom så långt. Under tiden fick situationen lösas inom den befintliga ytan. Söder om kapellet låg ett område, som kallades Höjden som ännu inte hade iordningsställt. Förslag framfördes på att schakta bort denna och använda jorden som fyllnadsmassor vid en utvidgning åt väster. Detta genomfördes aldrig utan i stället löstes den akuta platsbristen genom att området norr om kapellet grävdes om redan 25 år efter den första jordfästningen där. År 1921 aktualiserades åter frågan om ny begravningsplats genom att det fanns arbetslös arbetskraft att tillgå, som var lämplig för detta anläggningsarbete. Ärendet drogs i långbänk och inte förrän 1929 fattades ett beslut som innebar att det befintliga begravningsplatsen skulle utvidgas åt väster nedanför åsen. Det nya området kunde invigas 1933 i enlighet med kartor som hade upprättats av en ingenjör Stigman. Detta område benämns idag kvarter 13-42. På äldre fotografier syns att området såg ut ungefär som idag bortsett från att gravplatserna bestod av grus istället för som idag av gräs.
År 1943 byggdes ett bårhus på samma ställe som dagens. Förmodligen var det stadsarkitekten i Kalmar J. Fred. Olsson som ritade det. Det var en liten byggnad med två rum, ett för redskap och ett som bårhus.
År 1963 gjordes ytterligare en utvidgning som ritades av ???. Det nya området gavs en mycket tidstypisk utformning där strukturen av träd och klippta häckar och buskar är överordnade de enskilda gravplatsernas utformning. Gravvårdarnas storlek och utseende reglerades strikt för att passa in i helheten. Vid samma tid tillkom även bårhuset och ekonomibyggnaden, som båda ritades av L.E. Magnusson Arkitekt AB. Det befintliga bårhuset som hade uppförts 1943 revs.
År 1971 gjordes en omläggning av utvidgningen 1933. Förslaget upprättades av trädgårdsarkitekt F Gunnar Karlsson och bestod i att göra gravplatserna mer likvärdigt stora. Den tydliga uppdelningen i små gravplatser på allmänna linjen och stora köpegravplatser gjordes mindre tydlig. Samtidigt såddes grusgravarna in med gräs.
1988 gjordes vissa förändringar på kyrkogården. Det var framförallt de återstående grusgravarna i kvarter 1 och 2, det äldsta allmänna-linjenområdet som såddes in med gräs. Arbetena planerades av Trädgårds och Markprojektering Gunnar Klasson AB.
I början av 2000-talet asfalterades ett smalare gångstråk på den breda grusgången mellan Storgatan och kapellet.

Mönsterås gamla kyrkogård har karaktären av en formellt ordnad stadskyrkogård med sina raka gångar och rektangulära kvarter. Begravningsplatsens äldsta delar, kvarter 1-12, följer Mölstadåsen i nordvästlig-sydostlig sträckning och ligger både på åsens krön och dess båda sidor. Mitt på den gamla delen ligger det vita, åttkantiga gravkapellet. De två utvidgningarna som gjordes på 1930-talet och 1960-talet ligger på den mer låglänta marken på sydvästra sidan om åsryggen. Nivåskillnaderna i marken tas upp av slänter och kallmurade stödmurar i granit. Begravningsplatsen är uppdelad i 4 områden med sinsemellan olika karaktär. På den gamla delen ligger på var sida om kapellet ett familjegravsområdet och ett linjegravsområdet. Båda har tydliga drag som är utmärkande för de respektive typerna. Närmast mot sydväst ligger 1930-talets utvidgningen med mer ensartat utformade vårdar. Här samsas linjegravar och familjegravar i samma kvarter. Allra längst mot söder ligger begravningsplatsens yngsta del som tillkom vid mitten av 1960-talet.

Omgärdning
I norr, öster och väster: Stödmur och mur av huggen granit.
I söder: Mot parkeringen häck och mot gatan ett lågt, brunmålat trästaket.

Ingångar
I norr: Låga svartmålade smidesgrindar.
I söder: Modernt utformade låga smidesgrindar mot gatan och parkeringen.

Vegetation
Trädkrans: Runt hela begravningsplatsen är lindar planterade, ca 20-30 år gamla.

Övrigt: Längs med gången mellan begravningskapellet och Storgatan är en allé av lindar planterad. Utmed gången från parkeringen finns en hög klippt häck av idegran. Formklippt idegran finns även runt bårhuset. Murarna runt kyrkogården kompletteras av både klippta och friväxande häckar av olika sorter.
Se vidare i de enskilda kvartersbeskrivningarna.

Gångsystem
Gångsystemet på kyrkogården har delvis förenklats under 1970- och 80-talen. Fortfarande kan man dock tydligt se hur olika man har använt sig av gångarna på de olika utvidgningsetapperna. På de äldsta delarna är samtliga gångar raka och de möts i räta vinklar, vilket ger en strikt karaktär mot den brokiga samlingen av gravvårdar. På 1930-talsområdet är gångarna fortfarande raka men i hörnen tillåts de få en böjd form. På 1960-talsområdet är de återigen raka, som kontrast till den rika växtligheten och de dominerande gräsmattorna.

Gravvårdstyper
På Mönsterås gamla kyrkogård finns flera olika typer av gravvårdar från slutet av 1800-talet fram till idag. Störst är variationen på den äldsta delen av kyrkogården, särskilt i kvarter 3-12 som är det äldsta köpegravsområdet. Mest utmärkande här är de höga gravvårdarna av vilka flera har en påkostad och ibland också ovanlig utformning. Inspirationen till de här vårdarnas utformning är hämtad från flera olika stilar. Det nationalromantiska inflytande märks hos vårdar med råa oslipade ytor och asymmetriska krön. Det ska föra tankarna till runstenar och andra fornnordiska lämningar. I motsats till denna typ av vårdar finns höga strama vårdar med polerade ytor. Dessa vårdar var influerade av antikens klassicistiska stildrag. Från denna stil hämtades också dekorelement som lövkransar, blomsterslingor, draperingar urnor m.m. När det gäller dekoren var också den kristna symboliken med kors, duvor m.m. en viktig inspirationskälla. I motsats till de höga stående gravvårdarna fanns låga gravvårdar som kan hitta på kyrkogårdarnas linjegravsområden. Denna typ av gravvårdar återfinns främst i kvarter 1 och 2 och tar upp samma former och motiv som de mera påkostade gravvårdarna. Under 1930-och 40-talet förändrades gravvårdarna. De höga vårdarna ersattes av låg, breda, ibland mycket breda, vårdar. Flera kyrkogårdar införde bestämmelse som avgjorde hur höga gravvårdarna fick vara. Dessa vårdar sätter främst sin prägel på den delen som tillkom på 1930-talet, kvarter 13-42. De gravvårdar som blir vanliga vid den här tiden är tydligt inspirerade av de klassicistiska idealen. De är symmetriskt uppbyggde med parställda pelare eller kolonner och raka eller trekantiga krön. I mitten av 1900-talet går gravvårdarnas utformning mot en allt större enhetlighet och enkelhet. De förblir låga och med tiden allt mera rektangulära till formen. Dekoren förenklas och vanliga motiv är kors, duvor och blommor. På 1970-talet blir talldungar och soluppgångar vanliga. Under 1990-talet har utvecklingen gått mot en större frihet i utformning. Den strikta rektangulära formen har mjukats upp och dekoren har blivit mer personlig. Under hela perioden från mitten av 1900-talet fram till idag har granit i olika färger varit det material som majoriteten av gravvårdarna tillverkats av. Ett typiskt drag för Mönsterås kyrkogård är den rikliga förekomsten vårdar i s.k. våneviksgranit. Den kännetecknas av sin starkt röda färg och storkorniga struktur. Många vårdar i denna granitsort finns även på grannkyrkogårdarna t.ex. i Ålem, Påskallavik och Oskarshamn. Därutöver finns ett mindre antal vårdar av marmor, sandsten och gjutjärn. En enda gravplats är omgärdad av ett smidesstaket, en familjegrav på det äldsta köpegravsområdet. Fram till mitten av 1900-talet var det relativt vanligt att man på gravvården angav den dödes yrkestitel. Efter att ha varit omodernt i flera årtionden är denna tradition på väg tillbaka men nu i form av bilder som beskriver den dödes yrke eller intressen. Att Mönsterås gamla kyrkogård betjänat en köping blir också tydligt på kyrkogården på flera sätt. Gravvårdarna är mer
påkostade och har en större variation än på en landsortskyrkogård. De titlar som använda är starkt knutna till service och verksamheter som förknippas med en centralort.

Minneslund
Minneslund saknas på Gamla kyrkogården.

Byggnader
Det nygotiska kapellet byggdes samtidigt som den nya begravningsplatsen anlades, 1872. Begravningskapell uppfördes vid samma tid på begravningsplatserna i Kalmar och Oskarshamn. Kapellen på Södra kyrkogården och det i Mönsterås är nästan identiska i sin utformning. På 1950-talet renoverades det både in och utvändigt. En absid byggdes mot väster efter ritningar av arkitekt Åke Strindberg. Invändigt målades absidens fondvägg av konstnären Gunnar Wallentin.
Bårhuset uppfördes vid mitten 1960-talet liksom ekonomibyggnaden. Båda är uppförda i mycket tidstypisk stil.

Beskrivning av enskilda kvarter/områden
Kvarter 1-2
Allmän karaktär:
Dessa båda kvarter ligger väster om kapellet på den äldsta delen av kyrkogården. Området utgör en enklare utformad pendang till köpegravsområdet på andra sidan kapellet. Här väster om kapellet är karaktären av ett typiskt linjegravsområde fortfarande påtaglig. Området är sedan 1980-talet helt igensått med gräs men många av de typiska små linjegravstenarna av svart granit finns fortfarande kvar här och var över hela området. Planteringar utöver de vid enskilda gravvårdar saknas helt. De låga, stående vårdarna dominerar området och profilen bryts bara av enstaka högre stenar. Kvarteren ligger på var sida om en mittgång med en allé av relativt unga hästkastanjeträd. Även runt hela området löper en grusgång. I syd-östra delen av området ligger bårhuset från 1950-talet

Gravvårdstyper
Några äldre stenar i både kvarter 1 och 2 passar inte in i linjegravssystemets tidsordning Förmodligen är det vårdar som fick stå kvar i samband med att området ställdes i ordning för nya begravningar i början av 1900-talet. Det linjegravsystem som då påbörjades består av enkla linjegravvårdar av den vanliga typen som beskrivits tidigare. I kvarter 1 kan man följa linjen från 1915 till 1926 och i kvarter 2 mellan åren 1927-1933. 1933 var det år då den nya utvidgningen togs i bruk. Mellan dessa gravvårdar är linjen bruten och ersatt med senare vårdar. Möjligen är det också skönjbart att det funnits äldre familjegravar utmed gångarna. En del av dessa kan ha vänts för att passa in efter senare omläggning. Linjegravsområdet har inte följts till punkt och pricka, ibland dyker familjegravar upp där den sist avlidna har gravsatts sin maka eller make. Denna uppblandning blir vanligare i kvarter 2, dvs längre fram i tiden. Det är också påtagligt att vårdarna blir allt större. I kvarter 1 står tre gjutjärnskors från slutet av 1800-talet. Förmodligen rör det sig om en museal uppställning.

Kvarter 3-12
Allmän karaktär:
Öster om kapellet ligger det äldsta området med familjegravar. Det är terrasserat så att det består av en högre mittdel med lägre avsatser på vardera sidan. Gravplatserna är ovanligt stora i djupled. Samtliga är täckta med grus, en del omgärdas av stenram och andra med infattningshäckar av framförallt liguster. De stora höga resta stenarna dominerar. Påtagligt många är tillverkade av den röda, grovkorniga våneviksgraniten, som har brutits bara några mil norr om Mönsterås. Området får mycket av sin karaktär av gångarnas och gravplatsernas grus samt de ca 1,5 meter höga stödmurarna i granit. Gångsystemet är symmetriskt med en central gång mitt på den högsta avsatsen och flankerande gångar på de lägre avsatserna på båda sidor. Förutom planteringar vid gravplatserna och de låga häckarna runt gravplatserna finns inga växter eller gräsytor inom denna del av begravningsplatsen. Ungefär mitt på den översta terrassen har en tuja som planterats intill en gravvård med tiden vuxit sig till ett högt träd.

Gravvårdstyper
I dessa kvarter finns fler påkostade och konstnärligt utformade vårdar än vad som ryms att nämna inom ramen för denna rapport. De flesta låter sig beskrivas av den generella beskrivningen av gravvårdarnas stilutveckling som gjorts tidigare i rapporten. Av de mer särpräglade kan dock nämnas vården över familjen Boberg som består av en ängel i marmor på en sockel av granit. Carl Boberg föddes 1859 i Mönsterås. Han var verksam som slöjdlärare, predikant och riksdagsman. Boberg var en av initativtagarna till att man i Mönsterås bildade en nattvardsförening som 1882 gick ur Svenska kyrkan och istället anslöt sig till Svenska missionsförbundet. Carl Boberg skrev flera sånger varav tre idag finns i vår psalmbok. Mest känd är han för att ha skrivit sången "O store Gud". Boberg avled i Kalmar 1940. I kvarteret finns även två gjutjärnskors, samt en vård av sandsten och marmor. Samtliga dessa är från slutet av 1800-talet. Endast en av gravplatserna omgärdas av ett smidesstaket. Gravplatsen tillhör familjen Ulfsparre på Em. De allra flesta av de andra platserna har låga infattningshäckar av liguster, eller i några få fall buxbom. De äldsta vårdarna i kvarteret är från 1873, således från året efter invigningen av kyrkogården. Det finns även många modernare gravvårdar, från ca 1920 och fram till idag, spridda här och var i kvarteren. Som vanligt på kyrkogårdar i lite större samhällen och städer finns relativt få ortnamn, men en del finns från byar och gårdar runt om i Mönsterås socken. Titlar förekommer på många av vårdarna. Ett axplock som ger en bild av samhället Mönsterås är t.ex. lantbrukaren, hemmansägaren, nämndemannen, handlanden, landstingsman,
kyrkovärden, fyrmästaren, mejeristen, öf. Maskinisten, garfverifabrikör, styrman, v. konsul, doktor, poliskommissarie, köpman, postassistent, tandläkare och kantorn.

Övrigt
År 1918 uppfördes en minnessten centralt i mittgången på den översta terrassen. Den är ett minnesmärke över de 12 barn som innebrändes vid en brand på Forsa skola år 1894.

Kvarter 13-42
Allmän karaktär:
Dessa kvarter tillkom vid en utvidgning som gjordes på 1930-talet och ligger nedanför åsryggen sydväst om den äldsta delen som ligger uppe på krönet. Gränsen mellan dessa båda områden utgörs av en brant grässlänt. I den södra delen av slänten har ett område iordningsställt som plats för gravvårdar som flyttats från sin ursprungliga plats. Gravvårdarna har lagts ned i en grusbädd. Kvarteren fördelar sig på två områden på var sida mittgången. Längs med områdenas kanter ligger stora köpegravar, medan det i mitten finns mindre köpegravar och allmänna gravar i rader i nordsydlig riktning. I raderna är gravvårdarna ryggställda och flertalet rader har låga rygghäckar. Kvarterens utformning har förenklats vid omläggningar senare på 1900-talet. En grusad gång löper runt hela området

Gravvårdstyper
Kvarteret innehåller gravvårdar från 1930-talet och fram till idag. Samtliga är låga och rektangulära med tidstypisk dekor.

Övrigt
I slänten mellan köpegravskvarteret uppe på kullen och den södra delen av 1930-talsutvidgningen finns en grusad yta där vårdar som tagits bort från sin ursprungliga plats visas upp. Flertalet av vårdarna är från 1920-50-tal. Där finns även några äldre vårdar, bl.a ett rikt dekorerat fragment av en äldre kalkstensvård. Den måste, av dekoren och skicket att döma, härröra från kyrkogården intill kyrkan i köpingen.

Kvarter 43-49
Allmän karaktär:
Denna utvidgning utfördes helt enligt ritningarna på 1960-talet. Det är påtagligt hur strukturen i växtmaterialet ger karaktären snarare än de enskilda vårdarna. Inga förändringar har gjort sedan anläggningstiden. Med hjälp av klippta och friväxande häckar skapas mindre rum som känns mer intima än de äldre områdenas stora fält av gravvårdar.

Gravvårdstyper
I kvarteret finns vårdar från 1960-talet och framåt. Vårdarna ingår som delar i en större arkitektoniskt gestaltad helhet. I den södra delen med rygghäckar är samtliga vårdar liggande vilket gör att det främst är de friväxande rygghäckarna som syns i stället för vårdarna. I delen som gränsar till 1930-talsområdet finns stående vårdar mot en klippt häck.