SÖDRA VINGS KYRKA

Södra Vings kyrka är en högrest, voluminös kyrka med fyra byggnadsvolymer och kraftigt klocktorn i form av en stor takryttare. Kyrkan har ett rektangulärt långhus med sydportal och över västra nocken ett kraftigt klocktorn av trä med lanternin och tillbyggt lägre vapenhus i väster. I öster ett något smalare men nästan lika högt kor med blottade sandstenshörnkedjor och sakristia tillbyggd åt norr. Sakristan i norr har en dörr åt öster och en tillbyggd arkivdel åt väster med långt neddraget takfall och väster därom är ett pannrum under jord. Den medeltida karaktären framträder genom sydportalen och hörnkedjorna samt korets rekonstruerade tregruppsfönster. Vapenhuset har port åt väster.
FASAD - Kalkputs som sprutputsats till en beigefärgad grusig yta med kvartsballast i flisor, ett slags ädelputs från 1944. Gråmålade remstycken syns runtom på långsidorna utom på långhusets västra del under tornet. Sandstenshörnkedjornas puts avlägsnades 1943 och visar ingen putslinje så kyrkan tänktes troligen inte vara putsad från början. Arkivdelen är av oputsad röd granit i stora block. Sockeln är av murad natursten men putsad jäms med fasaden och mörkt gråfärgad, dock utskjutande runt vapenhuset. Tornet har vitmålad locklistpanel och en profilerad takgesims i samma färg. Ljudöppningar sitter i par på var sida, tätare åt söder och norr, med svartmålade plåttäckta luckor med jalusi innanför. Över sakristidörren sitter en traditionell lykta i råglas och plåt.
FÖNSTER - Alla snickerier är täckmålade grå och spröjsarna är tunna och av trä. Långhuset har rundbågade höga fönsteröppningar, tre per långsida och ett i koret åt söder från 1837-38 med treluftsfönster från 1897. Fönstren koret är spröjsade till 12 rutor i de raka lufterna och tio i bågen med gamla klarglasen kvar och T-post. De rundbågade smygarna är helt grunda med till hälften plåtavtäckta, utskjutande, tunna, röda kalkstenssolbänkar. På långhusets nordfasad finns på den västra delen ett högt placerat öppningsbart rektangulärt fönster, spröjsat till 12 rutor, i en stickbågad djupare nisch från 1748. Östgavelns fönster har en rundbågad grund smyg med en rekonstruktion från 1943 av den medeltida trefönstergrupp som fanns där fram till 1787. Det är smala, höga rundbågade fönster (en liten antydan till spets finns i bågen) i vidgade smygar i den omgivande cementytan, som är gultonad för att likna sandsten, med inlemmade medeltida ursprungliga sandstensfragment nedtill. Mittfönstret är högre och alla är indelade i fyra delar med liggande spröjsar. I gavelröstet däröver sitter ett litet stående rektangulärt enluftsfönster med sex rutor. Sakristian har ett mycket litet rektangulärt enluftsfönster åt öster med fyra spröjsade rutor och åt norr ett rundbågat treluftsfönster med T-post, spröjsat till tre rutor per luft, med plåtbleck. Vapenhuset har stickbågade tvåluftsfönster och smygar åt söder och norr med mittpost spröjsade till åtta rutor per luft. Lunetter sitter över båda dörrarna spröjsade med strålar från en mittpunkt nedtill och solbänkar i öppningarna från 1837-38.
PORT - Södra portalen är en tvåsprångig romansk, rundbågig sandstensportal från 1100-talet med dubbla kolonner på attiska baser med ornamenterade tärningskapitäl och segmentformat tympanon med figurscen över dörren. Det hela kragar utanför fasaden och är plåtavtäckt på ovansidan. Vart språng har ett kolonnpar som bär upp varsin rundbåge med kraftigt vederlag mellan kapitäl och båge. Sidorna vid dörrens ovankant har en konkav rundning av stenar huggna med samma profil som kapitälen för att ge illusionen av ett tredje kolonnpar. Figurscenen visar en man med bok, Herren, som stöter en korsstav i gapet på ett vilddjur, ett motiv från 1100-talet symboliserande kristendomens kamp mot hedendomen, det godas seger över det onda. Treenigheten framställs genom Livets träd och bok samt lejonet av Juda. De små figurerna framhäver arkitekturelementens mäktighet. Vederlagsstenarnas rundade flätmönster, så kallade "roll billets", är ett vanligt motiv i Englands normandiska arkitekturdekor. Mönstret är felflätat i öster men rätt i väster. Tandsnitt finns också i fyra rader. Dörren är inåtgående och enkel med oljemålad svart profilerad fiskbenspanel upptill och liggande panel nedtill, smitt handtag och nyckelskylt med kopparliknande beläggning. Framför den ligger en lutande flat stenhäll. Västdörren och dess grunda smyg är stickbågiga och dörren är inåtgående med två blad med oljemålad fiskbenspanel. Den har ett stort uppochnedpåvänt nyckelhål på gammalt sätt med smidd gammal dragring (sannolikt medeltida) på rombformat fäste och en nyckelskylt från 1986 med liknande form som ringens fäste och en enormt stor nyckel fäst med en kedja i dörrbladet. Sakristidörren är utåtgående och likadan som syddörren med smidda gamla bandgångjärn i gråmålad karm och nytt metallvred och moderna lås.
TAK - Samtliga byggnadsvolymer utom tornet har sadeltak. Sakristian har enkupigt lertegel på västsidan, i övrigt täcks takfallen av det ovanliga flacka vingteglet kallat Holländskt tegel, (modernt vid tidigt 1900-tal) fast nytillverkat (teglet finns kvar i ursprunglig form på Hällstad kyrkstall och tidigare i Fännelunda). Takomläggningen har skett vid okänd tidpunkt. Tornet har karnisformad huv med fasade hörn och en puckel just under lanterninen, täckt med kopparplåt i skivtäckning med förskjutna hakfalsar. Lanterninen är åttasidig med högsmala rundbågade enluftsfönster på var sida spröjsade till 12 rutor. Kraftiga bleck sitter över bågen. Lanterninen har en klockformad huv krönt med stor flöjel med drakprofil på kula. Den prydde sakristian som familjen Drakenberg byggde på 1600-talet, men flyttades till tornet när det uppförts och fick då årtalet 1746 istället. 7:an är borta nu, 1 och 4 är utskurna, 7 och 6 pålödda och nitade. Den bär också initialerna för Börie Nilsson Drakenberg och Kristina Eriksdotter Stierna. Taksprången är plana, brädklädda och vitmålade på långsidorna. På gavlarna är taken i liv med fasaden med utanpåliggande, gråmålade vindskivor av tre brädor. Sakristians västra takfall är förlängt över arkivdelen. Hängrännor och stuprör är av kopparplåt.

Södra Vings kyrka har formats under tre olika skeden av medeltiden och dess högromanska sydportal på ursprunglig plats är det mest framträdande minnet från den ursprungliga kyrkan. Kyrkan är ovanligt påkostad för en landsortsförsamling med utsmyckningar i stenskulptur och måleri som förutsätter donatorer med aspirationer och resurser över det vanliga. Det romanska långhuset är från 1100-talets mitt med bevarad sandstensportal samt sengotiska murpelare och kryssvalv från 1460-talet. På 1740-talet fick kyrkan en förlängning åt väster som försågs med ett trätorn. Ett vapenhus tillbyggdes i väster på 1830-talet. Ingen skarv lär finnas mellan långhus och kor, så de förefaller vara samtida men korets gotiska ribbkryssvalv tillkom under 1200-talets slut. Kvarstående avbilade hörnsprång i koret av släthuggna kalkstenskvadrar var troligen vederlag för äldre rivna väggbågar eller valv som planterats på högre höjd överensstämmande med östfönstret. Sakristian byggdes som gravkor på 1600-talet och tillbyggdes 1897 med ett arkiv.
Sydportalen var huvudingång på romanska kyrkor men här fanns även en västportal, bevarad endast till vissa delar. Sydportalen är av gulgrå sandsten och dess form och hörnsporrarna på baserna tyder på att den tillkommit efter 1150. Bevarat virke i kyrkans takstol har emellertid daterats till omkring 1130. Kyrkan försågs också med en dopfunt vid 1100-talets mitt. Tillsammans ger dessa faktorer indikationer på kyrkans tillkomsttid. Ovanligt med sydportalen är att den skjuter ut från fasaden. Från början hade den troligen ett utskjutande murparti ovanpå som togs bort på 1830-talet då en fönsteröppning gjordes där istället. Portalen tillskrivs Ottravadsmästaren, betraktad som en av Västergötlands ledande romanska bildhuggare. Han satte in en bild av sig själv på dopfunten i Ottravads kyrka. På dopfunten finns likadana flätmönster, "roll billets" som på portalen i Södra Ving. Bildhuggaren gjorde även en portal med roll billets i Valstad och man tror att han även har gjort Södra Vings dopfunt tillika varit byggmästare för den ursprungliga kyrkan på biskopens uppdrag. Enligt Västgötalagens biskopslängd var det Bengt den gode (biskop i Skara cirka 1150-90) som byggde, inredde och invigde Södra Vings kyrka utan anspråk på någon betalning. Han lät även bekosta Skara domkyrkas och ett par andra Skarakyrkors utsmyckning och uppföra tre ytterligare sockenkyrkor. Södra Vings portal var en dyrbar satsning värdig Skarabiskopen. Dess tympanon har ett rent teologiskt bildprogram som vittnar om en andlig stiftare, inte en världslig uppdragsgivare som exempelvis i Forshem. I vapenhuset förvaras en romansk gravkista med runor av stenmästaren Harald som gjort fem andra kända arbeten i Falbygden. Bara en stenmästare till i hela Norden har efterlämnat lika många signerade stenarbeten. Alltså har två ledande stenmästare engagerats i Ving under 1100-talet, vilket antyder kyrkans dignitet.
På kyrkans storklocka, gjuten 1293 av klockgjutaren Thore, meddelar texten att Tune Anundsson då var kyrkans patronus. Denne riddare och adelsman på Vinggodset Fagranäs anses ha skänkt klockan och han räknas även som byggherre till kyrkans höggotiska kor. Under 1200-talets tredje fjärdedel fick kyrkorna i Varnhem, Gudhem, och Skara nya högkor i unggotisk stil med spetsbågiga ribbkryssvalv och två kor fick rak östvägg med en stor spetsbågad trefönstergrupp, vilket sannolikt var förebilden för Södra Vings korfönster (det sattes igen 1787 men rekonstruerades 1943). I koret slogs också ett ribbkryssvalv med bilden av Agnus Dei, Guds lamm, på slutstenen på samma sätt som över altaret i Varnhem. De lågt placerade konsolhuvudena i korets fyra hörn utformades som män av världslig karaktär och bemålades. Deras lockiga hår och synliga öron visar på unggotikens stilstadium, trots att själva tidsperioden räknas till höggotiken. Kanske är huvudena ideala representanter för herr Tune och hans ståndsbröder. Genom jämförelser med snarlika huvuden på Birger Jarls gravsten i Varnhems klosterkyrka sätts dateringen på koret i Södra Ving till omkring 1290. Skulpturerna ses som en slutprodukt från byggnadshyttan som uppförde skulptursmyckade kor i stiftets ledande storkyrkor och försåg dem med furstliga gravar. En uppgift anger att stenmästaren hette Ulf Gudmarsson. Fragment av 1200-talsmåleriet i koret visar att även det utförts av en mycket skicklig mästare.
Långhuset utvidgades flera gånger innan dess platta trätak på 1460-talet revs till förmån för tre kryssvalv som bemålades. Kyrkan anses vid den tiden ha stått under beskydd av herren till Vinggodset Hökerum som 1462 köptes tillbaka från Gudhems kloster av västgötalagmannen Ture Jönsson Svarte Skåning. Han var nyligen ingift i släkten Snakenborg, tidigare ägarfamiljen till godset. Medel till valven och/eller målningarna kan ha donerats av enbart honom eller tillsammans med svärfadern. Valven kom att skymma de små romanska fönstren högt på sydmuren så två nya fönster togs upp på sydväggen. Ett vapenhus av trä byggdes vid sydporten. Måleriet var högklassigt i en ny stil som bröt med det tidiga 1400-talets figurer och kompositionssätt. Det var inspirerat av en tysk guldsmed och kopparstickare med initialerna ES, kallad Meister ES. Han var verksam under 1400-talet i övre Rhenområdet och hans kopparstick spreds över Europa. Ett sådant grafiskt blad kan ha varit förlaga här i kyrkan vid avbildningen av kyrkofäderna, då det finns ett blad där dessa skildras med exakt samma ställning och många intrikata detaljer som här. Andra grafikblad av Meister ES tycks ha varit utgångspunkt för figurer i de andra målningarna med samma slanka kroppar och långa näsor, dräktveck, skuggor, ändar och bokstavstyper på språkbanden samt frodiga växtrankor. I Uppland verkade Albertus Pictor och Roslagsmästaren också med förlagor av Meister ES och figurerna är mycket lika dem i Södra Ving, särskilt Pictors. Andra kyrkor i Västergötland där målningarnas förlagor varit från Meister ES är Husaby och Lugnås, men det förmodas att de är utförda av olika mästare.
Målningarna innehåller alla grundfärgerna. I det östra valvet skildras yttersta domen och i det mittersta de västerländska kyrkofäderna. I det västra valvet är sannolikt de fyra större profeterna avbildade, Jesaja, Jeremia, Hesekiel och Daniel, vilka brukar sammanställas med kyrkofäderna. Ett sådant bildprogram är ovanligt för landskyrkor eftersom det riktade sig till högre bildade församlingar än allmoge. Ansiktena saknar motsvarighet bland hittills kända kalkmålningar i det forna Skarastiftet. Sankt Hieronymus av Betlehem i öster, iförd kardinalshatt, översatte bibeln till latin och dog i Betlehem år 420 där han bott i krubbans närhet. Sankt Ambrosius i söder var biskop i Milano och förskönade kyrkans liturgi med sin hymndiktning. Hans lärjunge sankt Augustinus i väster var biskop i Hippo i nuvarande norra Algeriet och västerlandets främste kyrkolärare och han är fortfarande teologernas skyddspatron. Alla levde på 300-400-talen. I norr ses påven Gregorius den store, död 604, som utvecklade liturgin genom bland annat den så kallade gregorianska sången och blev därför kyrkosångens skyddspatron.
På 1600-talet företogs en del förändringar, bland annat skapades nya dekormålningar och då vanställdes troligen konturerna på medeltidsfigurerna. I koret målades blommor och blad vilka idag syns på norra väggen. Troligen togs då också två fönster upp på långhusets nordvägg. Överste Börje Drakenberg lät bygga till ett gravkor där han begravdes med sin fru och son. Möjligen skedde detta under 1640-talet eftersom den tredje och utstansade siffran på den flöjel som förr prydde tillbyggnadens tak är "4". Släkten Oxehufvud gjorde samma sekel en gravkammare under koret. Inventeringsuppgifter från 1829 säger att Drakenbergs gravkor var i koret och Oxehufvuds på norra sidan av koret, brukad som sakristia, alltså tillbyggnaden. Men det är högts sannolikt en förväxling eftersom nuvarande tornflöjel med Drakenbergs initialer förr prydde tillbyggnaden. En predikstol betalades 1689, men en uppgift omtalar att en predikstol tillkom redan 1619 samtidigt som stolsrum gjordes längst fram i kyrkan för socknens storgods: på södra sidan till säteriet Säby med oxevapnet, signaturen "AOS" och årtalet 1619, på norra sidan Liljeska vapnet, initialerna "ML" och samma årtal.
På 1740-talet förlängdes långhuset i väster och där tillbyggdes ett vapenhus. Den medeltida västportalen flyttades och skadades. Tornet uppfördes 1746-47 av Erik Hoffstadius ovanpå förlängningen. I norr byggdes 1748 en sidoläktare av lagman Giötenstierna på Hökerum. Herrskapsläktaren fick en sällsynt flott utformning med tidstypisk rokokoornamentik och arkader med fönster som drogs upp nerifrån. Ätten Oxehufvud hade Säby sätesgård i mer än trehundra år (1503-1876) och de fick tillstånd att bygga sin läktare över sakristidörren, men den finns inte kvar idag. Vapenskölden är dock bevarad. 1787 togs det gotiska altarfönstret bort och ersattes med ett fönster likt övriga. 1791 gjordes två fönster i den västra tillbyggnaden. Kyrkan hade alltså många beskyddare och endast några kyrkor på den bördiga västgötaslätten kunde jämställas med Vings kyrka ifråga om intäkternas riklighet. 1812 brandförsäkrades också kyrkan, kanske som den första i Sjuhäradsbygden.
Forts. under anläggningshistorik.