BÄR

Brev från givare:

Liten biografi om Christina Söderling-Brydolf

Christina Söderling-Brydolf föddes i Malmö den 10 december 1911. Hon tog studenten i Malmö och drömde om att läsa botanik vid Lunds universitet. Hennes farbror, domprosten Lorentz Söderling lovade emellertid att bekosta hennes studier under förutsättning att hon läste juridik. Han bekostade hennes första studietermin, men inte mer. Efter den så kallade först halvan av juridikstudierna slutade hon att läsa. Hon hade träffat och gift sig med student Owe Brydolf. Deras ekonomi var skral och hon försörjde dem med artiklar och dikter i Lundagård. 1938 flyttade paret med sitt första barn upp till Stockholm och Christina fortsatte att försörja den lilla familjen med att skriva noveller för Allhems förlag. Så småningom utökade hon sin produktion med att skriva flickböcker på Wahlströms förlag. Under drygt 20 års tid gav hon ut två eller tre flickböcker om året. I början av 1960-talet gjorde hon en resa till Egypten och där träffade hon den svenska professorn Vivi Täckholm, som arbetade på universitetet i Kairo. De två damerna fann varandra och en djup vänskap, som varade till Vivis död 1978, uppstod. Vivi förstod och uppskattade Christinas kunskaper och glädje för botanik och vägledde Christina i mångt och mycket. Christina återvände under de kommande åren ofta till Kairo. 1965 utkom den första botaniska reseskildringen: Blomman vid Blå Nilen. Den följdes av ytterligare tre böcker från Afrika (Bland Liljor och Lejon, Madam på Madagaskar och Blomman i Cyrene). Den sistnämnda kom till på uppdrag av Vivi. På kejsar Neros tid fanns en växt runt hela Medelhavet, som hette Silphion. Den var ett afrodisiakum och kom att exploateras så kraftigt att den utrotades. Den finns avbildad på ett mynt med Nero på ena sidan och Silphion på den andra. Vivi ansåg att det var osannolikt att den skulle ha försvunnit totalt, det borde i vart fall finnas någon mutation kvar. Alltså skickades Christina ut för att leta efter denna. Jag ska inte här förstöra spänningen genom att tala om hur det gick.

I slutet på 60-talet träffade Christina en dam vid namn Lullu Björkenheim. Lullu, som var änka efter ett bergsråd, var finlandssvenska. Hon ägde slottet Orisberg utanför Vasa, var vittberest och hade mycket stort kontaktnät. De båda damerna fann att de hade mycket nöje av att resa tillsammans. Christina körde (Land Rover) och Lullu var kartläsare. Bland annat körde de från Stockholm till Shrinagar i Kashmir och resultatet för Christinas del blev boken: Från Himalayas ängar 1973. Ytterligare resor företogs bland annat till Atlasbergen och Atlashäxorna var ett bokprojekt, som tyvärr aldrig fullföljdes. När Christina var 70 och Lullu 80 år beslöt de båda damerna att företa en resa till Egypten med Land Rover. Syftet med resan var att utforska Egyptens oaser. Christina hade besökt dem alla 12 år tidigare och hon ville nu med egna ögon se hur och om oaserna flyttade sig allteftersom Saharas sand bredde ut sig. Det blev en äventyrlig resa med första anhalten hos dotter och svärson i Göteborg. Land Rovern hade Christina lånat av en god vän, en finländsk fotograf som tre månader senare skulle hämta upp den i Kairo. I Göteborg vände sig Christina till sin svärson och bad honom att lära henne hur man backade bilen! Efter en körlektion i Gunneboskogen beslöt svärsonen att köra ombord Land Rovern på Stenalines färja för att därefter ta sin hand från äventyret. Allt gick emellertid väl och damerna anlände till Assisi i Italien varifrån de tog båt till Alexandria. Nu började äventyret. Sandstormar där det bara gällde att låta hjulen rulla för att inte bli dränkta i sand, krigszoner och vilda djur. Allt tog sig damerna igenom. I Siva oasen, som ligger på gränsen till Libyen hade inte en främling kommit in på det senaste halvåret på grund av gränskonflikter, men de båda damerna välkomnades som gamla vänner. Otaliga är de berättelser Christina under årens lopp kunnat berätta om sina resor. Och vi, hennes fem barn med familjer, har hänfört lyssnat. Tyvärr har hon numera gått in i dimman och slutat berätta. Hon befinner sig sedan fem år tillbaka på ett vårdhem i Stockholm. Hennes hem är borta, mycket har kastats och en del av Vivis efterlämnade skrifter har lämnats till KB. Christinas sista aktiviteter var att hålla föreläsningar om Egyptologi och växter därifrån. Jag har tagit tillvara en del av hennes föreläsningsmaterial i osorterat skick. Jag är dessvärre helt inkapabel att göra något år det, men det vore mig en stor glädje om Vänersborgs museum, som ju redan har en ansenlig samling av frö, ville ta emot Christinas frön, diabilder och osorterade anteckningar.

Med vänlig hälsning

Plastpåse innehållande frön. På påsen finns två klisterlappar med maskinskriven text:
Canna indica. Kannaväxtfamiljen. Enhjärtbladiga oregelbundet formade, liljelika bär. Härstammar från tropiska Amerika. Ett 50-tal olika arter odlas som prydnadsväxter över hela världen. Fröna används till radband i Egypten. av den stärkelserika roten av Canna edulis bereds arrowrot.
Arrowmjöl utvinns också av andra växter. Den västindiska fås av en Maranta-art (släkt med vår krukväxt 'Moses stentavlor.") Den ostindiska av en Curcuma-art (släkt med gurkmeja) och odlas huvudsakligen i Främre Indien.