skulptur, träskulptur

Träsnidad skulptur föreställande kvinna och flicka som bärgar skohö. Kvinnan skär av höet (starren) och flickan kammar det, sittande på knä. 3 skruvar inskruvade nerifrån.

Skohö, gámasuojne har använts som sockar i skorna och som innervantar i handskarna. Det håller fötter och händer varma i kylan på vintern och torra under sommaren.
Skohö görs av starr, Carex. Olika starrarter har använts till att göra skohö, de vanligaste är flaskstarr, Carex rostrata, och blåstarr, Carex vesicaria. Starr som skall användas till skohö skördas under sensommaren, i augusti-september. Då innehåller starren mycket växtfibrer (cellulosa), och är seg och smulas inte sönder då den bearbetas. Då man skördar skohö skärs den med kniv så nära marken som möjligt då den nedersta delen av starren blir det bästa skohöet. För att starren ska gå att använda som skohö måste det först göras mjukt. Genom att slå starren flera gången mot en vass sten blir det mjukt. Starren kan också kammas igenom en spikkam för att klyva stråna så de blir mjuka.
Skohöet flätas sedan till en skohöfläta, bilggá. En skohöfläta är pösig och tar plats så därför gör man en skohöring, vierra, av två skohöflätor. De flätade skohöet virades runt en rundbunden videslana eller runt en ring av skohö till en krans tills det nästan inte finns något hål i mitten. En skohöring var lätt att frakta och förvara.

Lulesamiska benämningar: gámasuojne – skohö, suojnnit -skörda skohö, bilggá –skohöfläta, vierra – skohöring, tjåhkom – skohökam, tsábbmet - slå skohöet, dállit - stoppa in skohöet i skon.

(Källa: Kajsa Kuoljok: Gámasuojne/Skohö. Ájtte musei vänners småskrift 2012)