SVARTKLUBBENS FYRPLATS

Fyrtornet uppfördes 1819-20 i gråsten och tegel efter ritningar av A. Almfelt. Fyren byggdes för fyrning med stenkol enligt A Polheimers princip. 1842 ändrades fyren till stillastående segelfyr och 1849 till blänkfyr. Tornet kläddes 1972 med sprutbetong och även invändigt har fyren genomgått en del senare förändringar. Byggnadsminne sedan 25/1 1935.

KÄLLA: Förslag till skyddsföreskrifter för Svartklubbens fyr. 1996-11-08

I ett kungligt brev får 1815 till Amiralitetskollegiet framgår att rikets "ständer" tagit upp frågan om en fyrs uppförande vid södra inloppet från Ålands hav till Öregrunds skärgård. Undersökning hade genomförts och man hade kommit fram till att fyren borde placeras på skäret Svartklubben, beläget öster om Singö. Ritningar upprättades på Överintendentsämbetet av J.W. Gerss och godkändes av Kungl. Maj:t år 1816. På grund av svårigheten att få någon intresserad av entreprenaden dröjde det till år 1819 innan bygget kom igång. Fyrtornet utgjordes av ett cylindriskt stentorn, cirka 18 meter högt med en stenkolsgryta som lanternin, i enlighet med Löwenörns princip. Tornet putsades och avfärgades i en vit kulör. Dessutom byggdes ett bostadshus av timmer och ett uthus och ett dass. Byggnadsentreprenaden innehades av rådman Ytterbom från Sundsvall. Fyrplatsen anlades åren 1819-1820. Samtidigt revs en äldre båk på platsen.

KÄLLA: Thunman, Dan, Sveriges fyrplatser: en bebyggelsehistorisk dokumentation av f.d. bemannade fyrplatser anlagda under Lotsverkets tid. ISBN 91-86502-19-0. Stockholm 2000