Äldre kvinna med broderad kudde.

Mjölnarfrun och broderikonstnärinnan Jenny Nilsson berättar i en artikel från den 29 maj 1971 om det svåra livet på fattighusen när seklet var ungt. 1971 är ålderdomshemmen som bättre hotell där pensionärerna i stor utsträckning har egna rum och det finns trivsamma sällskapsrum och de blir väl ompysslade av tillgiven personal, men så var inte fallet förr då det säkert var mindre angenämt att bli "intagen på försörjningen" som det då hette. Själv bor den snart 90-åriga Jenny på Skärstadal.

Jenny har i sin ungdom varit föreståndare på ett ålderdomshem utanför Söderköping. Det var 1906 och Jenny var 25 år gammal. Årslönen var 200 kronor och kommunalgubbarna var gnidna när det gällde att få något till ålderdomshemmet. Det var ett hushåll på 27 personer, men fru Nilsson var tidvis helt ensam om att sköta alltsammans. På den tiden var det vanligt med många sängliggande och det förekom att man på 7 pensionärer på en stor sal hade 6 sängliggande. En del låg år efter år och fru Nilsson berättar om en dam som var så förvärkt att hon inte kunde räta på benen på många år. När hon dog fick man beställa en specialgjord kista att lägga henne i. Man fick även ta hand om våldsamma personer och en man låstes varje kväll in i en bur där han ofta ställt till med en massa elände när morgonen kom. Det fanns inget elektriskt ljus och när gamlingarna skulle bada fick man använda bykkaret som användes vid tvätt. Överallt fanns det skurgolv och några mattor förekom inte. Två gånger om året fick fru Nilsson städhjälp men för övrigt fick hon klara det själv, liksom all bakning. På bakdagarna gick hon upp klockan 2 på natten. Till ålderdomshemmet hörde också ett svinhus med flera svin som de ekonomiska kommunalgubbarna skaffat för att äta upp matavfallet. vid slakten fick föreståndarinnan även ta hand om denna och då frysboxar var ett okänt begrepp fick all mat saltas ned och dessutom skulle det göras korv med mera. Efter några år på Grimstads ålderdomhem blev det giftermål och föreståndarinnan blev mjölnarfru i Röttle. Det var hårt arbete även i fortsättningen. Maken hade även sågverk och en liten gård. Tiden räckte inte till och det blev Jenny som fick sköta kvarnen. Det gick bra men värst var det med de tunga säckarna men som regel hjälpte bönderna till och lyfte upp dem. Maken var mjölnare vid Jerusalems kvarn. Några år hade man även kvarnen och sågverket vid Kleven och man hade kvarnrörelse vid Sävsjö och flera andra platser.