respirator, servoventilator

Servoventilatorn är en flödesstyrd respirator som utvecklades av Björn Jonson i Lund under 1960-talet. 1970 testades den för första gången på patienter och året därpå började den säljas. Det blev en stor internationell succé. Den vidare utvecklingen gjordes i samarbete med Siemens-Elema.
Det nya med ServoVentilatorn var att den kunde följa och anpassa sig till patientens eget behov av andningsstöd. Namnet ServoVentilator valdes eftersom det kombinerade två centrala delar: ”Servo” för att den bygger på servostyrning av luftflödet och ”Ventilator” eftersom det är den internationella benämningen för respirator. Förutom behandling är apparaten även ett diagnostiskt verktyg. Flödes- och tryckmätare ger information om lungornas funktion. På locket till apparaten finns alla instruktioner som behövs för att använda den.
Narkosläkaren Lars Nordström introducerade ServoVentilatorn inom vården.
ServoVentilatorn var en grundsten i den nya framväxande specialiteten intensivvård. Principerna som apparaten är uppbyggd på återfinns i alla moderna respiratorer.
När den lanserades ersatte när den den äldre s.k. Engström-respiratorn som var både tyngre, mer svåranvänd, väsnades och hade färre funktioner.
Just detta exemplar (ServoVentilator 900B) är en modifierad version avsedd för experiment (laboratorieexperiment på djur). Den användes av Björn Jonson själv 1978. De apparater som användes i labbet namngavs och denna heter "Kalle Anka".
Reglagen på apparaten styr och visar bland annat andningsvolym, luftvägstryck, andningsfrekvens, inspirationstid och inspiratorisk paustid.
Uppfinnaren Björn Jonsson om det avgörande genombrottet i utvecklingen av den flödesstyrda respiratorn:
"Praktiskt stupade många försök på friktion eller läckage mellan de rörliga delarna. En dag satt jag med Sven [Ingelstedt] och skruvade i min frustration på en injektionsspruta av glas. Och se! Kolven roterade till synes friktionslöst i cylindern men tätade fullständigt. Eureka! ’nu var det ”bara” att skrida till verket !” (Ur Sydsvenska medicinhistoriska sällskapets årsskrift 2014)