HOSSMO KYRKA

Dagens interiör skiljer sig liksom exteriören ganska kraftigt från sin ursprungliga utformning. Främst gäller detta långhuset där golvet var belagt med kullersten och låg ca 40 cm under dagens nivå och där taket ursprungligen var ett trätak eller en öppen takstol. Utvecklingen från ursprungligt plant trätak eller öppen takstol till murat valv under senmedeltiden tycks vara en vanlig utveckling för östtornskyrkornas långhus och har skett i flera av dessa kyrkor i övriga landet. I Hossmo kyrka skedde dock förändringen sannolikt redan under 1200-talet.

Den mest ursprungliga delen av interiören är den östra delen av dagens långhus d.v.s. delen som ligger under tornet. Denna bevarar sin ursprungliga valvtäckning och triumfbågen mot koret är även den ursprunglig. Dock saknas sidoaltarnischerna på var sida om triumfbågen (av den norra finns dock fragment kvar) liksom de tre rundbågiga öppningarna som ursprungligen ledde in till långhuset. Denna tredelning är sannolikt en del av förklaringen till att man i den västra delen valde den, i tre sektioner uppdelade, valvtäckning som i huvudsakliga delar finns kvar idag och som i princip är en kopia av valvtäckningen i den östra delen av långhuset.

Trots att långhuset inte ursprungligen varit valvslaget bidrar valven genom sin kraftfulla utformning och dimensionering till den medeltida känslan i kyrkorummet. De ursprungliga valven i den östra delen av dagens långhus har använts som förlaga då resten av långhuset valvslogs. Denna typ av valv med ett högre tunnvalv i mitten flankerat av två lägre tvärställda tunnvalv tycks vara vanliga i östtornskyrkor och valvtypen återfinns bl.a. i Ödeshögs kyrka och fanns även i Alvastra klosterkyrka, men då i ett modernare, delvis spetsbågigt utförande.

Dagens läktare är från1861 men man har antagit att det redan från början fanns en läktare i väster. Om så var fallet kompletterades eller ersattes den troligen av en ny, högre belägen läktare redan på 1200-talet då den västra trappan byggdes och valven i långhustes västra del slogs. Detta var sannolikt en eller en delad läktare. De tydliga kvadratiska märkena i muren som idag återfinns, främst i den nordvästra valvbågen, härrör sannolikt från golvbjälklaget till 1200-tals läktaren. I den västra trappans övre del finns även en genomgång i muren (idag igensatt men synlig) som stämmer överens med det förmodade bjälklagets läge.

Denna eller dessa läktare var dock troligen skilda från kyrkorummet av en mur mellan den västra och den mittersta travén. Då man antagit att den ursprungliga kyrkans långhus bestått av ett enda rum är det möjligt att denna mur som avdelade kyrkorummet tillkom på 1200-talet i samband de övriga ombyggnaderna i långhusets västra del.

Dagens läktare nås via en uppgång genom den västra trappans avlastningsbågar. Större delen av läktaren tas upp av orgeln som tillkom 1880. Från läktaren syns flera spår av kyrkans om- och tillbyggnadsfaser. De tre kvadratiska märkena (varav två delvis döljs av valvet) i den norra murens västra del härrör sannolikt från takstolen från den andra byggnadsetappen. Under dessa finns i den norra tvärbågen ytterligare fyra kvadratiska märken vilka sannolikt markerar en äldre läktares bjälklag. I valvbågen mot den mittersta travén kan även formen av den äldre valvtäckningen skönjas och det blir här tydligt hur det mittersta valvet i den västra travén höjts.

Sambandet mellan läktaren/läktarna och kyrkorummet förbättrades 1607 då den nedre delen av denna vägg revs och man istället murade ett enda rundbågigt valv från sida till sida. Samtidigt förändrades även muren mellan den mellersta och den östra travén. Denna mur hade fram till dess tre rundbågiga öppningar. Dessa togs nu bort och ersattes på samma vis som i den västra muren av en enda båge som spände från vägg till vägg. Detta utförande kvarstod till 1861 då båda murarnas bågöppningar höjdes och tegelskoddes så att de fick dagens utseende. I samband med detta byggdes även de pilastrar som bär upp bågarna. Anfangen till 1600-talets bågar kan fortfarande tydligt avläsas i putsen på dagens pilastrar.

Dagens långhus består av tre valvkonstruktioner vilka är slagna mellan de tidigare beskrivna, kraftiga tvärbågarna i nord/sydlig riktning. Golvet är från den stora ombyggnaden 1861 och består av mönsterlagt tegel som blivit lackat någon gång efter 1952, troligen på 1950-talet. Detta golv ersatte ett tidigare trägolv. Bänkkvarteren är försedda med trägolv, troligen från 1950-talet. Dagens bänkinredning tillkom 1861 och ersatte då en bänkinredning från 1700-talet. 1800-talets bänkar gjordes något längre än sina föregångare vilket medförde att mittgången blev smalare vilket i sin tur var en återgång till den utsträckning som bänkarna hade före 1748 då den tidigare bänkinredningen tillverkades. Längst bak i kyrkan står en bänk som sannolikt är från kyrkans ursprungliga bänkinredning. Denna har en för 1600-talet och Södra Möre vanligt förekommande dekorskärning på dörren och på den främre skärmen.

Förutom sina medeltida drag präglas kyrkan starkt av ombyggnaden som gjordes i mitten av 1800-talet från vilken främst bänkinredningen, läktaren härstammar. Även orgeln är från denna period.

De stickbågiga fönsteröppningarna med småspröjsade rutor hör dock till 1700-talets utformningsideal även om flera av dem fått dagens storlek på 1800-talet. Förutom detta representeras 1700-talet i form av en predikstol som har Jonas Berggrens otvivelaktiga signatur. Predikstolar från 1700-talet gjorda av Berggren är vanliga i Småland och i Södra Möre har både Hagby, Kläckeberga och Arby kyrkor sina kvar. Bredvid predikstolen ses resterna av en delvis igenmurad, ursprunglig sidoaltarnisch.
Den västra trappan som troligen byggdes på 1200-talet finns kvar idag och då den löper över den norra portalen var den sannolikt den direkta orsaken till att denna murades igen. Från trappan syns, i den norra muren, spår av två bjälkar vilka sannolikt har hört till den äldsta kyrkans bjälklag. Möjligen sparades de som ankarbjälkar för att slippa riva gavelröstet vid den andra byggnadsetappen då man troligen rev långhusets murkrön innan det åter påbyggdes med en våning.

Vid murverksdokumentationen på 1950-talet kunde man konstatera att triumfbågen ursprung-ligen haft kvaderrits medan långhusets övriga väggar tycks ha varit vitkalkade. Man hittade inga rester av medeltida målningar på väggarna utom i absiden och antog därför att kyrkan ur-sprungligen stått omålad. Något som, om så är fallet, torde vara anmärkningsvärt för en medeltida kyrka.

Dagens kor är även det förändrat, främst genom att det gjorts större genom utbyggnaden åt söder samt inlemmandet av den gamla sakristian i norr, något som genomfördes 1784. Den ursprungliga sakristians utsträckning kan dock fortfarande avläsas i framförallt den östra muren. Absiden har dock sin ursprungliga utsträckning men fick ett fönster upptaget och vidgades i sidorna under 1800-talet, något som idag är återställt. Trots dessa förändringar har absiden ursprungliga målningar i lågrelief. Dessa målningar är mycket ovanliga och saknar motstycke i länet men är även mycket ovanliga även i ett riksperspektiv. I Lärbro kyrka på Gotland finns dock en drake i ett liknande utförande.

Dagens trappa till predikstolen byggdes i slutet av 1760-talet. I samband med detta avkortades den spiraltrappa som idag börjar mitt i trapploppet men som ursprungligen började i den gam-la sakristian. Trappan leder upp till korvinden men avslutades ursprungligen något högre upp något som med största sannolikhet ändrades då den nya sakristian byggdes 1784.

Klockarbänken som är placerad i det upptagna valvet söder om triumfbåge tillkom 1758.

Dagens sakristia byggdes i slutet av 1700-talet utanför den ursprungliga, mycket smala sakri-stia som idag är en del av koret. Sakristian bevarar sin ursprungliga karaktär som främst be-står i de kraftiga murarna och rummets tunnvälvning. Även dörren mot koret vilken kan ha tillverkats på 1600-talet för den äldre sakristian, bidrar till den ålderdomliga karaktären. Golvet är utfört i mönsterlagd tegelsten och bildar genom det en helhet med den övriga kyrkan. Tegel var ett vanligt golvmaterial i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Det fristående skåpet är sannolikt tillverkat i början av 1800-talet och kan sägas höra till den ursprungliga inredningen i rummet och passar med sin enkelget väl in i den anspråkslösa interiören. De småspröjsade rutorna bidrar i sin tur till rummets 1700-talsprägel. Förutom detta har det i anslutning till det äldre skåpet byggts ett litet tvättutrymme. Dörren i väster mot kyrkogården är modern och öppningen tillkom på 1950-talet.

Vapenhuset tillkom troligen i slutet av 1500-talet eller början av 1600-talet. Ursprungligen hade det troligen en öppen takstol men fick 1654 ett plant trätak. Dagens innertak är dock sannolikt från 1794 då sockenmagasinet på vinden byggdes. Inredningen i detta magasin kvarstår delvis och förutom delar av kyrkans äldre inventarier står även standardiserade måttenheter kvar. Magasinet med sin inredning och måttenheterna speglar en viktig del av den administrativa roll kyrkan spelat i äldre tider. Tegelgolvet i vapenhuset tillkom 1861 samtidigt med den övriga kyrkans tegelgolv men har givits en enklare utformning än golven i långhus, sakristia och kor. I vapenhuset förvaras även ett par delar till predikstolen som föregick dagens från mitten av 1700-talet. Dessa ger en bild av en äldre estetik i kyrkorummet och bidrar till kontinuitetsupplevelsen.

Hierarkin mellan långhuset, vapenhuset, koret och sakristian kan bl.a. avläsas i dess golv. Tegelgolvet har tillkommit samtidigt men givits olika ut formning där den mest påkostade och med avvikande format har placerats i koret. Långhuset har givits ett arbetat mönster med stenar i vanligt format medan sakristian fått en något enklare mönsterläggning och vapenhuset har givits den enklaste läggningen. Denna läsbarhet och tydlighet är en av interiörens kvaliteter.

Inventarier
Kyrkan har mycket få inventarier och därför är det främst den fasta inredningen som predikstol bänkinredning, altartavla, dopfunt, orgelfasad och läktarbröstning som sätter sin prägel på kyrkorummet. Förutom denna inredning har kyrkan tre ljuskronor, ett antal mässingslampetter, en modern ambo, ett äldre timglas och en nummertavla. Nummertavlan är troligen från 1827 och har en äldre prägel som passar i kyrkorummet. Tillsammans bidrar dessa inventarier till att ge en bild av kyrkans långa historia och var för sig representerar de sin tid, dess ideal, influenser och teknik.

Bakgrund

Försvarskyrkor
Under medeltiden och långt fram i tiden har kyrkor använts för profana ändamål. Detta återspeglas i Norden endast i ett fåtal kyrkors arkitektur och de flesta av dessa kyrkor ligger i Möre och på Öland. Man har i tidigare forskning menat att dessa kyrkor byggdes av sockenborna som försvar mot hedningar från andra sidan Östersjön. Detta antagande har dock frångåtts i senare tids forskning och man betonar där istället kyrkornas användning som säkra magasin, utrymmen för hantverksmässig produktion, övernattningsplatser och eventuellt även utgångspunkt för korståg. Marit Anglert menar i sin artikel Kyrkorna i Möre att termen försvarskyrka ger en ensidig fokusering på de arkitektoniska element som skulle kunna knytas till en försvarsfunktion och vill istället använda benämningen flerfunktionella kyrkor.

Hon skriver att många sockenkyrkor under den här tiden sannolikt byggdes av kungar, biskopar eller stormän vilket delvis har sin förklaring i att kyrkorna var goda inkomstkällor för den som innehade patronatsrätten då man genom detta oftast förfogade fritt över både kyrkojordarna och tiondet. De stående skatter som den framväxande centralmakten började ta in i början av 1200-talet (i Möre i samarbete med folkungaätten) möjliggjordes genom uppbyggandet av ett förvaltningssystem. Kärnan i detta system, menar Anglert, bestod i borganläggningar med permanenta besättningar och sannolikt fungerade kyrkorna som magasin för dessa skatter (troligen levererade i natura). Med detta som utgångspunkt menar hon att de försvarsmässiga anordningarna som t.ex. skyttevåningar, i första hand uppförts för att skydda det som förvarades i kyrkorna. Redan i slutet av 1200-talet övertogs dock magasineringen av intäkterna i området av de nyuppförda slotten i Kalmar och Borgholm.

Följaktligen byggdes och ombyggdes dessa kyrkor sannolikt i en brytningstid där ett äldre lo-kalt härskarsystem och en expanderande centralmakt möttes. De av dessa kyrkor som ännu är bevarade ger därmed fysisk gestalt åt ett viktigt skede i Sveriges historia.

Kyrkobyggnaden
Dagens stenkyrka började uppföras 1120 och ersatte då sannolikt en äldre träkyrka på samma plats. På 1950-talet gjordes en murverksundersökning av kyrkan. Utifrån denna och utgrävningar, främst inne i kyrkan, gjordes ett försök till rekonstruktion av hur kyrkan ursprungligen sett ut.
Enligt denna rekonstruktion bestod kyrkan av ett kor med absid samt ett långhus med torn över den östra delen. Koret hade innertak av trä eller öppen takstol medan absiden var försedd med ett hjälmvalv i sten. Vid korets norra sida fanns ett mindre avlångt utrymme vilket användes som sakristia. Denna var täckt med ett pulpettak som började precis under korets takfall.
Det ursprungliga långhuset hade samma plan som idag men saknade övervåning. Man vet säkert att kyrkan hade fem ljusöppningar då dessa ännu är bevarade. Möjligen fanns det fler ljusöppningar på den södra sidan medan det på den norra saknades helt. På den norra sidan fanns däremot en smal dörröppning vilken fortfarande tydligt kan avläsas i exteriören. Förutom denna gångöppning fanns även dagens södra entré till långhuset.

I långhusets östra vägg på var sida om triumfbågen fanns två sidoaltarnischer. Långhuset var försett med stenvalv i den östra delen under tornet. Detta valv var utformat med ett högt tunnvalv i öst/västlig riktning i mitten flankerat att ett lägre, tvärställda tunnvalv på var sida. Genom denna lösning var långhusets östra del uppdelad i tre skepp, en uppdelning som fördes vidare genom de tre arkadbågar som utgjorde öppningar mot resten av långhuset. Även dessa arkadbågar bestod av en högre mittbåge flankerad av två lägre. Väster om dessa bestod långhusets tak av en öppen takstol. Denna takstol blev något senare täckt med bräder åtminstone i den västra delen mot gavelmuren. I tornets östra mur fanns en rektangulär öppning mellan tornvåningen och långhusets övre del.

Yttermurarna var försedda med en tunn puts med kvaderrits. Även interiören har haft kvaderrits i putsen på triumfbågen. Gavlarna i interiören har dock varit försedda med en tjockare puts i vilken man funnit kors som blivit inristade i det våta bruket. I koret fanns den muralmålning delvis utförd i relief av vilken vi än idag kan se fragment. I övrigt tror man, då man inte funnit några spår av målningar, att interiören har stått omålad. Kyrkans golv bestod av kullersten och låg ca 40 cm under dagens golvnivå.

Till tornets första våning ledde en spiraltrappa som utgick från den gamla sakristians västra del. Trappan mynnade på korvinden varifrån en trästege sannolikt ledde till torningången på den östra sidan. Tornrummet var täckt med ett tunnvalv av kalkstensflis och uppdelat i två våningar med ett träbjälklag av vilket vi ser lämningar än idag. På den södra sidan fanns två dageröppningar vilka finns kvar än idag. Det ursprungliga tornkrönet låg troligen ca 1,5 m högre än dagens. Då det i tornvåningens valv finns hål för löplinor var tornets övre del sannolikt försedd med en klockvåning. Man tror även att denna klockvåning var försedd med ljusöppningar i form av dubbla rundbågar avskilda med en kollonett då man funnit rester av minst en sådan. Hur tornets krönparti och huv ursprungligen såg ut är osäkert.

Under 1200-talet påbyggdes långhuset med ytterligare våningar i två etapper. I samband med detta byggdes valven i den västra delen av kyrkan samt den västra trappan till de övre våningarna. Med största sannolikhet var det i samband med detta som den norra portalen murades igen då trappan skär tvärs över portalen. Ett antagande som stärks av att man på 1950-talet grävde fram tröskeln till den norra portalen och då kunde konstatera att denna inte var särskilt sliten något som talar för att ingången slutade användas tidigt. Från trappan i väster byggdes även en ingång till en, eller en i två uppdelad, läktare i väster.

I slutet av 1500- eller början av 1600-talet byggdes ett vapenhus vid långhusets södra sida. Man har även antagit att kyrkans tak och tornspira tillkom under första delen av 1600-talet då varken tornhuvens timmerkonstruktion, långhusets eller korets takstolar är medeltida. I slutet av 1700-talet byggdes en sakristia mot korets norra vägg och i samband med detta vidgades koret åt söder. Då man 1758 byggde en klockarbänk och sedan 1769 en trappa till den nya predikstolen byggde man bort de två sidoaltare som tidigare varit placerade på var sida om triumfbågen. 1860-talet har efter det satt en kraftig prägel på interiören genom framförallt en genomgripande renovering medan 1950-talet satt sin prägel på exteriören genom att putsen då togs bort.

Källförteckning
ATA Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet.
KLM Kalmar läns museums arkiv.
Meddelanden XXI XXV Kalmar läns fornminnesförening red. Hofrén Manne Kalmar 1933.
Tuulse Armin Hossmo en försvarskyrka med östtorn, Kungl. vitterhets- historie- och antikvitetsakademiens handlingar Antikvariska serien 2, Almqvist och Wiksell, Stockholm 1955.
Landskapets kyrkor Småland Red. Ullén Maria, Riksantikvarieämbetets förlag, Stockholm 2006.
Hossmo kyrka 1100-tals kyrka med centraltorn Folder utgiven av Hossmo församling.

Kyrkan har en mycket särpräglad exteriör som särskilt utmärks av dess torn över långhusets östra del. Förutom detta är långhuset påfallande högt och smalt. Centraltorns- eller östtornskyrkor, till vilken denna kyrka räknas, är relativt ovanliga i Sverige. I Tyskland har denna kyrkotyp dock varit vanligare och idag återfinns relativt många av dem i mellersta och södra Tyskland, även om de i flera fall blivit ombyggda. De flesta av dessa kyrkor är byggda på 1100-talet och typen tycks ha haft en blomstringstid i mitten av århundradet. Det har dock funnits flera medeltida centraltornskyrkor även i Sverige. En som i mycket liknar kyrkan i Hossmo är Ask kyrka i Östergötland. Även denna kyrka har liksom Hossmo bevarat sin särpräglade plan och uppbyggnad.

Ursprungligen var långhuset i Hossmo kyrka betydligt lägre medan tornet sannolikt var högre än idag och hade en annorlunda avslutning (gissningsvis sadeltak). Kyrkan saknade då även vapenhus och dess sakristia var betydligt mindre än dagens. Förutom detta saknades dagens stora stickbågiga fönster och kyrkan var putsad och försedd med kvaderrits.

Tillsammans ger detta en ganska annorlunda kyrka än dagens. Då kyrkan ändå bevarar sitt främsta kännetecken, tornet över långhusets östra del, är den trots allt en god representant för sin kyrkotyp. Viktigt för exteriörens särart är tornets placering, de slutna murarna och de branta, spånklädda taken. Även sättet att låta varje byggnadsdel skilja ut sig genom ett eget tak är karaktäristiskt och har bibehållits från den ursprungliga kyrkan. Detta var särskilt tydligt i den ursprungliga kyrkans sakristia vars tak anslöt direkt under korets takfot istället för att utgöra en förlängning av detta. Anmärkningsvärt då sakristian var mycket smal och låg längsmed hela korets längd. Idag är även det faktum att man i murverket kan avläsa kyrkans till och ombyggnader en viktig pedagogisk del av dess värde. Också den bitvis bevarade kvaderritsen på den västra gaveln bidrar till kyrkans ursprunglighet och värde.

Marit Anglert skriver i boken Möres kristnande att det, när stenkyrkor först började uppföras (kring 1000-talet), troligen räckte med att de var relativt stora och utförda i sten för att framstå som imposanta för dåtidens människor. När stenkyrkorna så småningom blev vanligare räckte det inte med att stå bakom byggandet av en kyrka för att utmärka sig varför kyrkans utsmyck-ning och utformning blev allt viktigare. Hon menar att detta kan ha varit anledningen till att det under 1100- och 1200-talen blev allt vanligare att förse kyrkorna med torn. Kanske är detta anledningen till att Hossmo fått sin karaktäristiska utformning och i så fall representerar kyrkan även ett nytt sätt att manifestera makt och inflytande. Men det finns många tänkbara förklaringar till tornet och dess placering.

Namnet Hossmo kan härröras till ordet husaby. Husabyar var gårdar med funktion som stöd-jepunkter för den svenska kungamakten under tidig medeltid och anses höra till den tidig-medeltida administrativa indelningen. De brukar ligga strategiskt i sin bygd, och utgjorde ofta ett sorts förråd för närmaste kung. En husaby bestod ofta av en stor, och i bygden centralt be-lägen, stormansgård som under 1000- och 1100-talen övergått till ett allt mäktigare kunga-ämbete. Under loppet av 1200-talet, då en mer avancerad form för förvaltning uppkom, förlo-rade husabyarna sin betydelse. Man har antagit att kyrkorna med torn över långhusets östra del ofta har haft ett särskilt förhållande till kungamakten och tornet har då ofta inrymt ett rum för konungens befallningshavare som dennes halvprivata andaktsrum. Man har även antagit att torn med denna placering har varit maktsymboler för adliga byggherrar.

Men de medeltida tornen över koret eller den östra delen av långhuset har även haft funktionen av att markera kyrkans heligaste plats. Förutom detta har torn med denna placering markerat helgongravar och det var även vanligt att man ställde ett Mariaaltare i tornet som i den medeltida kyrkoarkitekturen även ofta symboliserade antingen Jungfru Maria eller Kristi grav. I många fall fanns det, liksom i Hossmo, tre klockor i tornet som ofta även hade tre avsatser, en utformning man har antagit skulle symbolisera treenigheten.

Med detta kan man säga att tornet och dess placering och utformning kan ha haft flera olika förklaringar. Att det är bevarat än idag ger fysisk gestalt åt en mindre vanlig utformnings-tradition i den medeltida kyrkoarkitekturen i Sverige. Östtorns- eller centraltornskyrkorna är nämligen inte en förenklad variant av klövsadelkyrkorna utan har en egen utvecklingstradition

Långhusets fyra, stora, stickbågiga fönsteröppningar fick sin form på 1700-talet men utvidgades nedåt till dagens storlek i mitten av 1800-talet. Takkonstruktionerna härstammar troligen från början av 1600-talet även om det i konstruktionen ingår medeltida delar.

Om den ursprungliga norra portalen som idag är igenmurad men som tydligt framträder i murverket, kan sägas att den är påfallande hög och smal. Särskilt om man betänker att marknivån har höjts sedan medeltiden och den därför fortsätter ett gott stycke under dagens grästorv. Dessa höga och smala portaler har återfunnits även i andra östtornskyrkor och är möjligen ett av deras särdrag. Som exempel kan nämnas Skånela kyrka vilken i sin tur varit normbildande för de uppländska östtornskyrkorna.

Den delvis mycket tydliga läsbarheten av murverkets olika till- och ombyggnadsfaser möjliggör att byggnaden kan uppmärksammas, uppskattas och begripas av många människor, vilket bidrar till dess värde. Till detta värde bidrar även komplexiteten i byggnaden där flera tidsskikt är representerade.